Ekgren, Carl Erik, publicist, kommunalman. Född. d. 27 febr. 1828 i Stockholm. Föräldrar: arbetaren Erik Ekgren och Christina Catharina Enbom. E. var 1842--45 anställd hos Sveriges förste daguerrotypist magister Sevén och sedan på notarii-publicikontor i Stockholm. Vid 21 års ålder började han i »Bore» sin tidningsmannabana, om hvilken han haft skäl att säga liksom S:t Girardin: »Tidningsmannabanan för till allt, bara man lämnar den!» Han öfvergick 1851 till Aftonbladet, hvars redaktion han sedermera oafbrutet tillhörde till 1878 och hvars redaktör han var under den del af 1874, som förflöt mellan Aug. Sohlmans död och S. A. Hedins öfvertagande af redaktörsskapet. Efter att under 1860-talet varit sekreterare i den kommitté, hvilken förberedde organisationen af allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, blef han 1867 samma kassas kamrerare och sekreterare, ehuru som sagdt ett decennium framåt fortfarande utöfvande publicistisk verksamhet. Den förtrogenhet, han under densamma vunnit med offentliga angelägenheter, kom honom förträffligt till pass, när han 1878 valdes till stadsfullmäktig i Stockholm, bland hvars främsta debattörer han snart kom att räknas. Som sådan utmärker han sig icke genom föredragets flykt och värme, men imponerar genom reda och sakkunskap och kan i repliken vara ovanligt skarp och dräpande. Måhända har just sistnämnda omständighet skaffat honom många fiender och mer än något annat vållat, att E., hvilken å frihandlarnes sida ifrigt deltog i 1880-talets tullstrid, aldrig lyckats uppnå majoritet vid riksdagsmannaval, oaktadt han mångfaldiga gånger varit uppsatt som kandidat till såväl Andra som Första kammaren. Om hans anseende inom hufvudstadens kommunalrepresentation talar den omständigheten tydligare än allt annat, att han, den »selfmade» mannen med den relativt obemärkta samhällsställningen 1887 valdes till samme korporations vice ordförande, i hvilken egenskap han ännu (1902) fungerar. Gift 1857 med Maria Charlotta Eriksson. 1. Ekholm, Erik, publicist, språkforskare. Född i Sala d. 24 dec. 1716, synes han i yngre år förvärfvat sig en icke obetydlig lärdom, ehuru, att döma af hans lefnadsöden, denna icke gagnat honom särdeles på befordringarnas bana. Troligtvis bidrog hans polemiska lynne äfven i sin mån, att han blef tillbakasatt. På 1740-talet nämnes han som kanslist i antikvitetsarkivet och var 1757 och till sin död d. 18 sept. 1784 notarie vid Stockholms stads bokauktionskammare. Såsom publicist fortsatte han först en tid (1761--62) Gjörwells journal under titeln Den nye svenske Mercurius; utgaf sedan samtidigt tvenne veckoskrifter: Nytt och Gammalt 1767--70 och Den svenska Fatburen 1767--71. Sedan dessa upphört, utgaf han Svenska kyrkohandlingar 1770--71 samt Postiljonen 1771--72. Slutligen framträdde han med en sista tidskrift, Granskaren, af hvilken endast några få nummer utkommo. Nästan större uppseende än som publicist väckte E. såsom ett slags reformator i svensk rättskrifning, genom sina arbeten, 1748--58, rörande svenska språkets skrifsätt, hvarvid han hufvudsakligen uppträdde mot Tessin och Sv. Hof. Han var den förste, som yrkade, att främmande ord i svenska språket skulle följa detta språks rättskrifningslagar. E. uppträdde äfven som författare i andra ämnen, såsom vattenminskningsteorien, litteraturhistoria, uppfostringslära m. m. 2. Ekholm, Gustaf Ferdinand, riksdagsman. Född i Västerås d. 24 dec. 1803; den föreg. broders sonson. Föräldrar: borgmästaren och lagmannen Anders Ekholm och Beata Sofia Wulff. Student i Uppsala 1821, aflade E. 1828 juris kandidatexamen, var 1828--31 kanslist i hofkanslersexpeditionen och utnämndes 1832 till borgmästare i Västerås, där han verkade till sin död d. 15 maj 1865. 1840 valdes E. till riksdagsman för sin ort i borgarståndet och bevistade i denna egenskap alla efterföljande riksdagar. Redan vid sin första riksdag intog han en bemärkt plats inom ståndets liberala majoritet, bland hvars mest betrodda medlemmar han alltjämt räknades, mestadels placerad i konstitutionsutskottet. Särskildt låg honom representationsreformen om hjärtat, och var han en verksam medlem af »reformvännernas sällskap», hvars förslag till frågans lösning han vid 1844--45 års riksdag upptog i en reservation till konstitutionsutskottets betänkande, som antogs af borgareståndet. E. var en insiktsfull och slagfärdig debattör. Gift 1: 1834 med Bertha Brunnmark och 2: 1862 med Amelie Vahlberg. E:s yngre broder, Erik Ulrich E., född i Västerås d. 11 dec. 1807, andre amanuens vid Uppsala universitets bibliotek 1855--83, och död i sistnämnda stad d. 27 dec. 1898, var en dugande bibliotekstjänsteman och ett för åtskilliga studentgenerationer välbekant Uppsalaoriginal. Ekholm, Nils Gustaf, meteorolog, fysiker. Född d. 9 okt. 1848 i Smedjebacken. Föräldrar: apotekaren Nils Petter (Per) Ekholm och Kristina Ulrika Forsgren. E. blef student i Norrköping 1868, inskrefs h.-t. 1869 vid Uppsala universitet, blef fil. kand. 1876, fil. lic. 1887, docent 1888 och fil. d:r 1889. Redan 1876 anställdes han som amanuens vid meteorologiska observatoriet i Uppsala och 1890 vid Meteorologiska centralanstalten i Stockholm. Han var 1882--83 chef för den svenska fysisk-meteorologiska expedition, som öfvervintrade vid Kap Thordsen på Spetsbergen och en af deltagarna i Andrées nordpolsexpedition i ballong 1896, hvilken dock aldrig hann längre än till Spetsbergen (se Andrée, sid. 36). På grund af de undersökningar af ballongen, han under sommaren utfört, påyrkade han ballongmaterielens förbättrande, och då Andrée var af annan åsikt, frånsade sig E. deltagandet i nästa års expedition. Hösten 1896