icke desto mindre tid att ägna åt allmänna värf. Sålunda nitälskade han i hög grad för utvecklingen af Willinska fattigfriskolan, i hvars styrelse han efter fadern tagit plats, var ordförande bland Göteborgs borgerskaps äldste och stadens representant i borgareståndet vid riksdagen i Örebro 1810. 1812 blef han ledamot i kommittén för utarbetande af ny sjötullstadga, hvari han förfäktade näringsfrihetens grundsatser. I flera år var han ordf. i Trollhätte-kanalbolagets styrelse, under hvilken tid Ströms kanal fullbordades. Genom svågerns, B. B. von Platens, inflytande förmåddes han äfven ägna sina krafter åt Göta kanals diskontdirektion under dess mest brydsamma omständigheter och tilldelades honom af densamma den medalj i guld, som bolaget låtit prägla »åt dem, som verksamt bidragit till hafvens förening». Äfvenledes var han ledamot af direktionen »för segelfartens förbättrande mellan Vänern och hafvet». E. beskrifves som en man med kraftig vilja och sträng pliktkänsla, den där på grund af såväl demokratiska åsikter som flärdlös naturell afböjde hvarje yttre utmärkelse utom kommerserådstiteln, som han erhöll 1810. Död i Göteborg d. 15 jan. 1847. Gift 1803 med Gustava Törngren. 3. Ekman, Gustaf, järnindustriidkare. Född den 29 maj 1804; den föregåendes son. Student i Uppsala 1821, undergick E. bergsexamen därstädes 1825 och inskrefs omedelbart därefter till auskultant i bergskollegium, men som hans håg mera låg åt praktiskt industriel än åt juridisk verksamhet, lämnade han nämnda ämbetsverk och sökte anställning hos Järnkontoret, sedan han förut genomgått Falu bergsskola och därefter gjort en längre instruktionsresa genom England och kontinenten. Antagen till elev på Järnkontorets stat, ägnade han hufvudsakligen sin verksamhet åt införande i Sverige af den s. k. lancashire-smidesmetoden och befordrades till e. o. öfver-smidesmästare, men lämnade denna tjänst nedan 1836, sedan han öfvertagit skötseln af Lesjöfors bruksegendom i Värmland och för enskilda åligganden ej ansåg sig kunna uppfylla de anspråk, som från Järnkontorets sida rättvisligen borde ställas på honom. Hans följande enskilda verksamhet har dock gått ut på och äfven lyckats att i anmärkningsvärd grad höja den svenska järnindustrien, som har E. att tacka för flera viktiga uppfinningar och förbättringar. Främst bland dessa torde böra sättas de s. k. »Ekmanska gasvällugnarna», genom hvilka bränselåtgången för järnets uträckning nedsatts till mindre än hälften, af hvad som förut erfordrades, och som hastigt vunno ett allmänt användande. E:s arbete och nit för allmänt gagn saknade icke erkännande. Järnkontoret tilldelade honom 1868 sin stora och därefter sin mindre guldmedalj, afsedd att bäras såsom utmärkelsetecken, och Vetenskaps- och Landtbruksakademierna kallade honom till sin ledamot. Af k. maj:t mottog han 1865 i uppdrag att deltaga i den kommitté, som hade att yttra sig om svenskt järns användbarhet till järnvägsmateriel. Hans skriftställare-verksamhet inskränkte sig hufvudsakligen till åtskilliga tjänsteredogörelser och andra afhandlingar, intagna i Järnkontorets annaler. Representant i första kammaren för Värmlands län vid 1867 års riksdag och ledamot af 1868 års kyrkomöte, karaktäriserades han af Viktor Rydberg såsom en för hvilken »liberalismen hardt när blifvit en religion», särskildt i fråga om kyrklig frihet och fördragsamhet. Som riksdagsman förordade han särskildt ett närmare samband mellan elementarläroverken och folkskolan, för hvars utveckling han gjort en kraftig insats i sin hembygd. Död å Långbanshyttan i Värmland d. 3 maj 1876. Gift 1836 med Carolina Lovisa Wahlberg. 4. Ekman, Johan Jakob, grosshandlare, riksdagsman. Född i Göteborg d. 25 okt. 1815; den föreg. broder. Sedan E. genomgått Göteborgs handelsinstitut, kom han 1831 på faderns kontor, blef 1837 hans bolagsman och öfvertog 1843 ensam affärerna -- Sveriges dåvarande största järnexport. E. fullföljde faderns traditioner genom verksam insats i fädernestadens offentliga lif, som styresman för Willinska fattigfriskolan, vice ordförande i handelssocieteten m. m. Efter de nya kommunallagarnas tillkomst invald som stadsfullmäktig, var han denna korporations vice ordförande 1863--69 och ordförande 1869--87. Långt dessförinnan hade han äfven börjat taga aktiv del i politiken, var vid 1856--58 års riksdag sin stads fullmäktig i borgarståndet och fungerade som ordf. för de reformdeputationer, som med Göteborg till centralpunkt 1865 uppskickades till Stockholm för att bringa det hvilande representationsförslaget till seger. Under det nya statsskicket var han vid riksdagarna 1867--82 ledamot af första kammaren, först för Elfsborgs län och från 1874 för Göteborgs stad. Vid den första af dessa riksdagar var han ledamot af konstitutionsutskottet och vid de öfriga af bankoutskottet, som fr. o. m. 1876 valde honom till ordf. Bankpolitiken tog äfven i öfrigt hans uppmärksamhet i anspråk. 1869 kallades han nämligen till ledamot af kommittén för ordnande af rikets myntväsen och 1872 af myntkommissionen i Köpenhamn, af hvars arbete 1873 års myntkonvention mellan de skandinaviska länderna blef en frukt. Han var äfven ledamot af 1873 års kyrkomöte, blef 1884 led. af Landtbruksakad. samt är hedersled. af Göteborgs Vitterh. och Vetensk. samhälle. Gift 1853 med Martina Fredrika von Heideman. 5. Ekman, Carl Edvard, bruksidkare, politiker. Född i Göteborg d. 7 mars 1826; de två föreg. broder. Efter att ha genomgått Chalmerska slöjdskolan studerade E. bergsbruket praktiskt vid Lesjöfors under sin broder Gustafs ledning, hvarefter han fullkomnade sin teoretiska underbyggnad vid bergsskolorna i Filipstad och Falun. Redan 1848 fick han anställning som förvaltare vid Finspångs bruk, hvars ägare han blef 1856. Bruket, som sedermera ombildats till aktiebolag, hvars ledning