alltjämt under en eller annan form legat i E:s händer till 1899, då största delen af aktierna såldes till ett konsortium, har utbildats till ett stort etablissement för kanontillverkning, men jämväl betydligt utvidgats i andra delar af brukshandteringen. Liksom sina bröder har E. förtjänstfullt verkat för folkskolebildningens höjande å sina vidsträckta egendomar, bl. a. genom en donation å 50,000 kr., och har å alla områden framstått som en af sin provins' märkesmän, som ledamot och mångårig ordförande i Östergötlands läns landsting, ordförande i dess hypoteksförening m. m. Under en lång följd af år spelade E. en betydande roll inom vårt politiska lif, i hvilket han gjorde sitt inträde redan vid 1859--60 års riksdag såsom en af bruksägarnas representanter i borgareståndet och återvaldes han såsom sådan äfven för 1862--63 års riksdag, vid båda placerad i bankoutskottet. Vid den senare gaf han ånyo prof på sitt intresse för folkskolan genom en motion, hvari begärdes tillsättande af folkskoleinspektörer, hvilka helt ägnade sig åt sitt kall, inrättande af en särskild byrå för folkskoleärenden i ecklesiastikdepartementet och halfva personliga skyddsafgiftens användande till folkskoleundervisningens befrämjande, m. m. Motionen ledde ej för tillfället till någon åtgärd, men flera af dess tankar äro nu realiserade i praktiken. Efter representationsförändringen valdes han 1866 af Östergötlands läns landsting till dess representant i Första kammaren, som han sedermera oafbrutet tillhörde ända till och med 1893 års riksdag. Ledamot af särskilda utskotten för försvarets ordnande 1867, 69, 70, 75 och af det viktiga statsutskottet under riksdagarna 1871--80 (1876--80 som dess ordf.), var E. i tillfälle att göra gällande de egenskaper som politiker, hvilka äfven motståndarna tillerkänt honom, nämligen att vara »en lycklig talare och fintlig debattör och en man, den där med lugn beräkning icke rädes för ett nederlag, om han tror sig kämpa för en god sak». Han var också under 1870-talet jämte J. Stiernblad ledare för den s. k. skånska fraktionen af Första kammaren, som stod i samförstånd med andra kammarens landtmannaparti och å krigsfot med den byråkratiska Adlercreutz-Bergströmska ministären. Landtmännens prutningar å försvarskrafven ställde honom dock i harnesk mot de Posseska förslagen 1883. Sedan dessa förkastats, ifrågasattes E. s. å. till statsminister, men afböjde anbudet, liksom de till honom förut flera gånger framställda att inträda i ministären. I 1880-talets tullstrid framstod E. som en af frihandlarnes stridbaraste kämpar och ställde sig äfven i afgjord opposition till de politiska tendenser, som utmärkte protektionisternas majoritet. Han anslöt sig sålunda 1891 till P. A. Bergströms yttrande om den politiska rösträttens utsträckning (se sid. 83) och uttalade äfven sin sympati för den kommunalas begränsning. Han är sedan 1879 hedersled. af Landtbruksakademien och från 1889 led. af Vetenskapsakademien. Gift 1849 med Anna Augusta Josefina von Schéele. 6. Ekman, Johan Oskar, affärsman, donator. Född i Göteborg d. 16 dec. 1812; de föreg. kusin och son till E. 1. E. ägnade sig tidigt åt affärslifvet och blef redan 1834 rysk vice konsul i Göteborg. 1845 inträdde han i David Carnegies affär, där han under en lång följd af år arbetade som kontorschef och disponent och samlade en efter svenska förhållanden ovanlig förmögenhet. Han bidrog verksamt till stiftandet af Skandinaviska kreditaktiebolaget, i hvars styrelse han i flera decennier handhade ordförandeklubban. Lifligt intresserad af filantropiska sträfvanden, framkom han 1864 med förslaget till det s. k. Göteborgssystemet rörande brännvinsutskänkningen. I sin stad har han varit stadsfullmäktig och företrädde densamma i Andra kammaren 1879--81 samt i Första 1882--87, men tog föga del i debatterna. Mest bekant har dock E. gjort sitt namn som donator, till kyrkliga institutioner, till Uppsala universitet, nykterhetens befrämjande m. m. Särskildt står Göteborgs högskola i skuld till honom för sin hastiga utveckling. Ej nog med att han såväl själf genom en donation å 200,000 kr. som genom sitt inflytande å David Carnegie, hvilken gjorde en ännu större sådan, påskyndade högskolans trädande i verksamhet, utan han har äfven jämte Olof Wijk stiftat en »Gustaf Adolfs fond» för utgifvande af dess årsskrift, donerat 450,000 kr. för uppförande af en egen byggnad för densamma samt genom donationer i väsentlig mån möjliggjort upprättandet af professurerna i semitiska språk och jämförande språkforskning. Gift 1: 1848 med friherrinnan Lovisa Carolina von Düben, 2: 1872 med Maria Amelie Albinia Lavonius (från Finland). 7. Ekman, Fredrik Laurentz, vetenskapsman. Född i Göteborg d. 3 okt. 1830. Föräldrar: dåv. lektorn, sedermera kyrkoherden i Foss församling af Göteborgs stift Carl Olof Ekman (af en annan gren af släkten än de föreg.) och Lovisa Claësson. Student i Uppsala 1848, promoverades E. 1857 därstädes till filosofie doktor, blef 1858 adjunkt i kemi och kemisk teknologi vid teknologiska institutet i Stockholm och 1870 professor därstädes, i hvilken egenskap han verkade till sin död d. 1 jan. 1890. Sedan 1862 var E. Stockholms stads kontrollant för gatubelysningen. Han konstruerade åtskilliga instrument för vetenskapliga och tekniska ändamål, bl. a. ett nytt instrument för bestämmande af normalljusets förbrukning vid ljusmätningar samt en apparat för erhållande af en konstant ljuskälla vid fotometriska undersökningar. E., som 1869 var medlem af kommittén för nordiska industriutställningen i Köpenhamn och 1877 hade ledningen af den då utförda hydrografiska undersökningen af svenska haf, kallades 1875 till ledamot af Vetenskapsakademien och 1878 af Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle. Af trycket utgaf han en mängd kemiska och hydrografiska afhandlingar, flertalet införda i