Vetenskapsakademiens handlingar. Gift 1862 med Cecilia Augusta Koch. Ekman, Johan August, ärkebiskop. Född i Hjälstads socken af Skaraborgs län d. 26 nov. 1845. Föräldrar: husaren vid lifregementets husarkår Olof Ekman och Maria Johansdotter. Student i Uppsala 1867, aflade E. dimissionsexamen därstädes 1870 och prästvigdes 1873 efter föregående tjänstgöring som kateket och vik. lektor vid lärarinneseminarium i Stockholm. Efter 1876 aflagd teologie kandidatexamen förordnades han 1877 till docent i exegetik vid Uppsala universitet och tjänstgjorde som regementspastor vid Upplands regemente 1879--87. Sistnämnda år utnämndes han till professor i teologiska prenotioner och teologisk encyklopedi vid nyssnämnda universitet och 1897 till förste teologie professor och domprost i Uppsala. Redan följande år blef han biskop i Västerås stift och 1900 A. N. Sundbergs efterträdare å ärkebiskopsstolen. 1893 hugnades han med teologie doktorsvärdigheten. Utom åtskilliga tidskriftsuppsatser och predikningar har E. af trycket utgifvit bl. a.: Det kristna prästämbetets ursprung I 1882, Under och andeingifvelse 1883, Den naturalistiska hedendomen 1888, m. m. E. har städse gjort sig känd som representant för den mera moderata riktningen inom statskyrkan. Gift 1882 med Hilma Ingeborg Petersson. Ekman, Otto Kristian, läkare, arkäolog. Född i Malmö d. 24 sept. 1791. Föräldrar: tenngjutaren Magnus Ekman och Maria Katarina Lang. E. blef student i Lund 1810. Efter idkade medicinska studier och aflagda praktiska prof, promoverades han till med. doktor 1819 och erhöll sin första ordinarie befordran som provinsialläkare på Öland 1822. Transporterad härifrån 1824 till samma beställning i Vexiö, kvarstannade han där till slutet af 1826, då han anställdes som provinsialläkare i Kalmar, från hvilken post han tog afsked 1853. Under hans tjänstetid på Öland väckte därvarande rikedom på ålderdomsminnen och märkvärdiga fornfynd hans håg för antikvariska studier. Den nordiska fornkunskapen blef sedan ett städse med intresse omfattadt ämne för hans forskningsifver och han tillägnade sig däri insikter, som vunno berömligt erkännande både i och utom fäderneslandet. 1832 blef han af dåvarande riksantikvarien, kanslirådet Liljegren, förordnad att hafva uppsikt och vård öfver alla i Kalmar län och på Öland befintliga fornlämningar och inkallades efter hvartannat till ledamot och medarbetare i åtskilliga arkeologiska samfund och sällskap. Död i Kalmar d. 5 augusti 1866. En af honom sammanbragt samling af fornsaker och mynt inlöstes till statens historiska samlingar, hvarjämte hans arkäologiska sysselsättningar kunna anses som den lyckliga anledningen till att han kom att gifva akt på och därigenom från förstörelse rädda Linnés märkvärdiga anteckningar öfver Nemesis divina, hvilka, efter att ett halft århundrade varit spårlöst försvunna, af honom påträffades i ett sterbhus och öfverlämnades till universitetsbiblioteket i Uppsala. Sin verksamhet som författare nedlade han dels i en mängd uppsatser i svenska läkaresällskapets årsberättelser och handlingar, dels i smärre afhandlingar för folket, rörande hälsovården och försiktighetsmått under farsoter. Gift 1: 1816 med Petronella Malmgren och 2: 1842 med Maria Lovisa Indebetou. Ekmansson, Carl Gustaf, präst. Född i Veta socken i Östergötland d. 8 september 1744. Föräldrar: kyrkoherden därstädes Carl Magnus Ekman och Anna Maria Ternera. I Uppsala, där E. vid sexton års ålder inskrefs till student, vann han 1767 den filosofiska graden och vigdes till präst följande året. Efter att ha bestridt ett par e. o. befattningar som präst i Linköpings stift, befordrades han 1776 till komminister i Örtomta och blef sju år därefter kyrkoherde i Veta. Förordnad 1793 till kontraktsprost öfver Valkebo och Vifolka, utnämndes han 1800 till teologie doktor och blef kyrkoherde i Åby 1805. Död d. 14 maj 1812. E. intager ett rum såsom författare till en postilla, hvilken, utgången i en mängd upplagor, blef jämte Nohrborgs och Schartaus den mest spridda predikosamling i svenska allmogens hem. Gift 1777 med Maria Hallström. 1. Ekmarck, Carl Erik, publicist. Född i Strengnäs d. 11 april 1784. Föräldrar: domprosten Lars Ekmarck och Augusta Maria Nybom. Efter slutad akademisk kurs ingick E. i konungens kansli och krigskollegium, där han tjänstgjorde några år och hugnades vid sitt afskedstagande med assessors fullmakt. Under förra hälften af 1820-talet lämnade han Stockholm och nedsatte sig som gymnasiiboktryckare i Strengnäs, hvarest han 1825--28 utgaf Strengnäs Veckoblad och därefter Samlaren 1829--45, en veckotidning i strängt konservativ anda, samt vidare Södermanlands och Nerikes nyheter 1845--46. E. har också lämnat några öfversättningar af Schlegel, Achim von Arnim och Oehlenschläger samt författat några skrifter till sedlighetens och nykterhetens befrämjande, hvarjämte han 1836 under titeln De konstitutionella tidningarnas strid mot den falska liberalismen år 1835 utgaf en samling artiklar ur flera tidningar. Död i Strengnäs d. 23 juli 1846. Gift med Lovisa Ulrika Nybom. 2. Ekmarck, Lars August, ämbetsman, skriftställare. Född i Strengnäs d. 27 juli 1785; den föregåendes bror. På ämbetsmannabanan, åt hvilken E. ägnade sig efter slutade akademiska studier, fortgick han till registrator i justitiekanslersexpeditionen och förste expeditionssekreterare i k. m:ts kansli. I yngre år utgaf han en samling