smärre skaldestycken och prosaiska uppsatser under titel Clythia 1813; författade sedermera Freden, skaldestycke, prisbelönt af Svenska akademien 1847; Dikter 1857; en Guide de l'étranger dans Stockholm et ses environs 1830, och öfversatte flera arbeten, bland annat »Europeiska civilisationens historia» af Guizot. Såsom sekreterare i »Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande» 1835--69 besörjde E. under en följd af år redaktionen af dess tidskrift »Läsning för folket». Död d. 2 juli 1869. Gift med Kristina Dorothea Martin. 3. Ekmarck, Jon Ulrik, historisk författare. Född d. 16 april 1794 i Strengnäs; de föreg. bror. E. blef vid tjugu års ålder student vid Uppsala universitet och promoverades till filosofie doktor därstädes 1824. År 1827 kallades han af Geijer till docent i fäderneslandets historia, men hade innehaft denna befattning blott i tre år, när han afled d. 6 dec. 1830. Hans smärre skrifter, utgifna efter hans död 1837, innehålla, bland en mängd öfversättningar och excerpter ur andra författare, följande originaluppsatser: Historiens bestämmelse, Folkvandringarna och Föreläsningar öfver påfven Gregorius VI (hållna i Uppsala 1829). E. han äfven skrifvit Nya kyrkan eller förstånd och tro i förbund 1819 samt öfversatt »Handbok uti europeiska statssystemets och dess koloniers historia» af Heeren, jämte flera skrifter af samme författare. Ogift. Ekström, Daniel, matematisk instrumentmakare. Född på Eksågs järnbruk i Södermanland i november månad 1711. Föräldrar: knipsmeden Daniel Hansson och Brita Larsdotter. Vid moderns tidiga frånfälle upptagen som fosterbarn af en moster i Stockholm, sattes han sedermera i lära hos instrumentmakaren Rosenberg, hvilken då ansågs såsom den förnämsta i sitt yrke i hufvudstaden. Då Rosenberg emellertid tyckte sig sakna tillräcklig underbyggnad för att med framgång fortsätta instrumentmakareyrket, flyttade han till Jönköping och antog plats som rustmästare vid kronans gevärsfaktori därstädes. E. följde med dit, men han ville komma på något ställe, där han kunde få lära matematik och fysik, hvarför han begaf sig till Stockholm med förord till landtmäteri-öfverdirektören Nordencreutz och hr Faggot. Den senare lämnade honom någon tid fri undervisning i matematik och den förre skaffade honom en liten årlig inkomst. E. reste äfven till Uppsala och fick undervisning därstädes. 1735 anlade han en egen verkstad, antogs till instrumentmakare för Landtmäterikontoret och uppnådde inom kort den skicklighet, att den lärde Anders Celsius fann hans astronomiska instrument jämförliga med de bästa, som införskrefvos från England. På bemedling af Celsius och Faggot erhöll han af 1738 års riksdag ett understöd, hvarigenom han kunde uppehålla sig ett år hos den berömde instrumentmakaren Graham i London och under några månader studera yrket i Paris. 1741 återkom E. hem, och de arbeten, som nu utgingo från hans verkstad, ådrogo sig en rättvis uppmärksamhet, icke blott i Sverige, utan äfven i andra länder. Till belöning för hans medborgerliga och vetenskapligt-tekniska förtjänster utnämnde Adolf Fredrik E. till direktör öfver instrumentmakerierna i riket och tillade honom en lön af 6,000 d:r k:mt. Död d. 30 juni 1755. Vetenskapsakademien, som 1742 inkallat honom till sin ledamot, lät efter hans död prägla en skådepenning till hans minne. Hennes handlingar innehålla af honom åtskilliga uppsatser och ett Tal om järnförädlingens nytta och vård, vid presidiets nedläggande 1750. Ogift. Ekström, Carl Ulrik, präst, zoolog. Född i Stockholm d. 25 september 1781 och son af dåvarande regementspastorn vid lifgardet, sedermera kyrkoherden i Vårdinge af Strengnäs stift, Johan Peter Ekström och Hedvig Ulrika Aulin. Fadern, hvilken genom sin långvariga anställning såsom regementspastor hyste en afgjord förkärlek för militärståndet, lät, medan sonen ännu låg i vaggan, inskrifva honom vid lifgardet och skaffade honom några år därefter fullmakt som rustmästare vid samma regemente. Men hvarken uniformen eller regementsexercisen som han ofta i faderns sällskap fick åse, gjorde något intryck på hans ungdomliga sinne, hvilket drogs åt ett helt annat håll, naturvetenskaperna. Ännu innan E. kunde läsa, hade han anlagt en insektsamling, och täta besök, efter faderns flyttning till Vårdinge, hos en af grannarna, presidenten Carlsson på Mälby, hvilkens stora fågelsamling utgjorde ett aldrig svikande ämne för hans beundran, bestämde honom för att ägna sig åt naturvetenskaperna. Vid Uppsala universitet, där han 1804 inskrefs till student, slog han sig därför på medicinen. Men faderns önskan och behof af ämbetsbiträde kom honom att efter ett par år ändra beslut och välja kyrkans tjänst. 1807 lät han därför ordinera sig till präst. Sedan han efter faderns död äfven innehaft några e. o. befattningar, kallades han 1821 till pastor i Mörkö patronella pastorat af Strengnäs stift. Bosatt här i en vacker trakt af Södermanlandsskären och i umgänge med frejdade vetenskapsmän, som ofta besökte hans patronus, den för zoologiens studium nitälskande grefve Nils Bonde på Hörningsholm, öppnades för honom ett gynnande tillfälle att tillfredsställa sin lärgirighet och öka sina insikter i naturalhistorien. 1828 utgaf han Beskrifning öfver Mörkö socken i Södermanland, hvilket arbete enligt hans eget omdöme jämte prosttiteln förvärfvade honom ett rum i Vetenskapsakademien 1830 samt följande år plats som inspektor vid riksmusei zoologiska samlingar. För att bekvämare kunna studera Nordsjöns och Kattegats fiskfauna, i och för praktverket Skandinaviens fiskar, målade efter lefvande exemplar och ritade på sten af Vilh. von Wright -- texten författades af E. samt B. F. Fries och K. J. Sundewall -- utnämndes E. 1837 till kyrkoherde i Stenkyrka pastorat å Tjörn i Bohuslän, där han afled d. 31 mars 1858.