utnämnd till lifmedikus hos konungen, öfverkirurg vid Serafimerlasarettet och sekreterare i svenska läkaresällskapet, hvilken sistnämnda befattning han oafbrutet bestred till 1829. Han var 1835--42 sällskapets ordf. 1827, samma år han blef t. f. professor i teoretisk medicin och kirurgi vid Karolinska institutet, kallades han till ledamot af Vetenskapsakademien, hvilket samfund sedan korade honom till sitt ombud vid riksdagarna 1828--30 samt 1834--35. År 1836 adlades han med namnet Ekströmer, utnämndes s. å. till ord. professor i kirurgi vid Karolinska institutet och 1837 till generaldirektör öfver hospitalen samt de civila lasaretten och kurhusen i riket med säte och stämma i sundhetskollegium, hvars ordf. han var 1849--60. E. var i sina yngre år en eftersökt och skicklig praktikus, särskildt i kirurgien, men kallades snart af öfverordnades förtroende in på det administrativa området, där han också utan fråga efterlämnat de viktigaste minnena af sin verksamhet. Till sitt yttre var han högväxt och ståtlig och i allt hans görande, så väl i utöfningen af hans egentliga kall, som i hans ämbetsbefattningar, röjde sig den myndighet, som fanns starkt utpräglad i hela hans väsende. Ledamot af en mängd in- och utländska akademier och lärda samfund. Som författare har han efterlämnat flera uppsatser i Läkaresällskapets Handlingar samt »Tidskrift för läkare och farmaceuter», samt utgifvit Medicinsk Tidning 1818--19. Död d. 13 augusti 1860. Vetenskapsakademien lät 1871 prägla en minnespenning öfver honom. Gift 1822 med Katarina Fredrika Eichorn. Eleonora Katarina, pfalzgrefvinna. Född d. 17 maj 1626; dotter af pfalzgrefven Johan Kasimir och hans gemål Katarina, Carl IX:s dotter. Pfalzgrefvinnan Eleonora Katarina uppfostrades med drottning Kristina. När Eleonora var sjutton år, anmälde sig som friare landtgrefven Fredrik af Hessen, men hvilken, då han gjort sig känd som »ostadig, djärf och egensinnig», af Johan Kasimir afspisades i föga smickrande ordalag. Han lyckades dock i den unga drottningen finna ett biträde för sina planer, så att en förlofning verkligen afslöts, ehuru giftermålet skulle uppskjutas till obestämd tid. Detta uppskof blef emellertid högst olyckligt, ty innan förmälningen, 1646, hade fästmön inlåtit sig i en kärlekshandel med en fransk komiker Beschon, hvaraf följderna snart blefvo så synbara, att hon kort efter bröllopet måste upptäcka förhållandet för sin gemål. Denne var nog ädelmodig att förlåta hennes förvillelse, men äktenskapets lycka var för alltid bruten, och landtgrefven, som sedan aldrig trifdes i sitt hem, afled vid trettioåtta års ålder i främmande land. Eleonora öfverlefde honom länge och måste se en af sina döttrar, upptagen vid svenska hofvet och ämnad att bära Sveriges krona, bortspilla sin lycka genom att upprepa moderns fel med än mera nesa. Död. d. 3 mars 1692. Elers, Johan, vitterhetsidkare, topograf. Född i Karlskrona d. 8 juni 1730. Föräldrar: dåvarande rådmannen, sedermera justitieborgmästaren i Karlskrona, Johan Elers och Cecilia Planck. I konungens kansli, där E. vid tjugu års ålder ingick som e. o. kanslist, befordrades han efter tio år till kopist och 1766 till protokollssekreterare. Vid 1771--72 års riksdag var E. sekreterare i sekreta utskottet. Då underrättelsen om Gustaf III:s revolution därstädes blef bekant, fordrade några af utskottsledamöterna, att en protest skulle utfärdas i ständernas namn, men E. slog igen protokollerna och inläste dem i en byrå, under förklaring, »att han trodde sig ha slutat». Måhända var denna hans beredvillighet att foga sig i sakernas nya ordning ej utan inverkan på hans befordran till expeditionssekreterare 1772. Han avancerade sedermera 1787 till kansliråd och 1789 till ledamot af rikets allmänna ärendens beredning och afled ogift i Karlskrona d. 20 nov. 1813. I ungdomen var E. en verksam medlem af det vittra sällskapet Utile dulci, dit han inkallats på grund af en mängd vitterhetsstycken i den då rådande smaken, hvilka han utgaf med titeln: Mina försök 1755--59. De efterföljdes sedan af ett elegiskt kväde, kalladt Mina tårar, hvilket 1774 lyckades vinna pris i Vitterhetsakademien, af hvilken han 1773 blifvit ledamot, och intogs i dess handlingar. Hans sista uppträdande som vitterhetsidkare var med en diktsamling, Glada kväden 1792, hvilken, liksom hans förutnämnda vittra produkter, tämligen svag, mottogs af samtiden med mycket loford och förvärfvade honom ett, om än snart öfvergående, rykte som skald. En större ära beredde han sig genom sina historiskt-geografiska forskningar, ur hvilka hans beskrifning om Stockholm (del. I--IV 1800--1801) framgick såsom den förnämsta frukten. Elfvedalius, Erik, universitetslärare. Född i juli 1634 i Elfdalen i Värmland, efter hvilken födelsebygd han antog namnet Elfvedalius. Föräldrar: kyrkoherden Jonas Laurentii och Katarina Caméen. E. inskrefs vid nitton års ålder som studerande vid Uppsala universitet, där han 1664 erhöll lagerkransen. Kort därefter antagen till lärare för en son till rikskansleren Magnus Gabriel De la Gardie, utnämndes han på denne mäktige gynnares förord till professor i historia och praktisk filosofi vid det nybildade universitetet i Lund 1666, men anträdde s. å. en utrikes resa med sin lärjunge, den unge Gustaf Adolf De la Gardie, så att hans akademiska lärareverksamhet icke begynte förrän 1668. Vid en ny fördelning af läroämnena 1673 utbytte han sin lärostol mot eloquentiæ-professuren, som han sedan innehade till sin död. Utom genom sin verksamhet såsom lärare i trenne särskilda ämnen, gjorde sig E. väl förtjänt om den späda högskolan äfven i det afseendet, att han någon tid hade vård om dess bibliotek, och att han vid danska krigets utbrott var en af de få universitetslärare som stannade kvar i Lund, där han afled den 8 februari 1677. Gift 1663 med Brigitta Kolthoff.