Elfving, Nere Albert, krigare, generalkonsul. Född d. 8 febr. 1832 på Kampen utanför Vexiö och son af häradshöfdingen Anders Elfving. Efter i Uppsala 1851 aflagd studentexamen, en kort kadettid å Karlberg och diverse ingeniörsarbeten här och hvar i landet, begaf sig E. för att finna en snabbare väg till utkomst 1855 till Amerika och lyckades vinna anställning i landtmäterikontoret i Washington, som just höll på med uppmätning af Kansas med flera mindre bebyggda stater. Under förberedelser till en forskningsresa till Afrika, öfverraskades han af budskapet om de amerikanska sydstaternas beslut att sätta sig öfver kongressbeslutet om slafveriets afskaffande, hvarpå det amerikanska inbördeskriget genast kom till utbrott. E. anmälde sig nu som frivillig i nordstaternas armé och befordrades genast till förste löjtnant vid 48:e Newyorkska infanteriregementet 1861. Med stor utmärkelse deltog E., som 1863 erhöll kaptens och 1864 majors värdighet, i de följande årens strider, åtskilliga gånger sårad. Vid underrättelsen, att Sverige under den närmaste tiden väntades lägga sitt svärd i vågskålen till Danmmarks förmån, begärde E. sitt afsked för att som frivillig ställa sin erfarenhet till disposition. På hemvägen erfor han dock, att Danmark måst sluta fred, hvarför han åter ingick i nordamerikanska armén, inom hvilken han i dec. 1864 utnämndes till öfverstelöjtnant. Stormningen af Fort Fisher, det sista hamnfästet rebellerna hade kvar, utfördes af det regemente, E. tillhörde, efter sex timmars blodig strid, som försatte alla E:s förmän i otjänstbart skick. Under den närmaste tiden förde E. befälet öfver brigaden, och under ständiga småstrider gick hären fram mot staden Wilmington. Vid en rekognoscering träffades E. d. 20 febr. 1864 af en kula i högra knäet, hvarefter hans ben måste amputeras. Nu återstod ej annat för honom än att med pension för sitt förlorade ben och med öfverstefullmakt af staten Newyork 1866 återvända till fäderneslandet, där han först arbetade som kartritare och lärare i engelska vid Karlberg. 1871 utnämndes han till Förenta staternas konsul, i hvilken egenskap han ådagalade drift och duglighet, och idkade 1872--79 grosshandel med amerikanska maskiner, särskildt skördemaskiner, hvilkas bruk han införde i Sverige. Lifligt intresserad af geografisk forskning, lämnade han flera bidrag till geografiska sällskapets tidskrift och var en af grundläggarna af sällskapet: »Värnpliktens vänner». Död i Stockholm d. 4 mars 1891. Gift 1873 med Bernhardina Eugenia Lindstedt. Elgström, Per, skald. Född i Tolgs församling af Kronobergs län d. 24 dec. 1781. Föräldrar: torparen Erik i Elgaryd och Lisbet Håkansdotter. Från barndomen ett rof för armod och försakelse. måste E., som 1799 blef student i Uppsala, när alla utsikter stängdes för honom att följa sin kallelse och fortsätta den vetenskapliga banan, taga anställning som biträde i en af hufvudstadens boklådor. Men äfven här förstod han så väl använda hvarje fristund, att han efter någon tid kunde ånyo begifva sig till Uppsala, där han med ett litet understöd af sin forna husbonde vann den akademiska lagern 1809. Samma år ingick han som e. o. kanslist i ecklesiastikexpeditionen och befordrades följande året till kopist. Men ansträngningarna hade undergräft hans hälsa, så att han afled redan d. 28 okt. 1810. E:s rika skaldeanlag och svärmiska lynne förde honom i Uppsala inom den krets af unga diktare, som slutit sig kring Atterbom. Här uppträdde han i Phosphoros och Poetisk kalender med åtskilliga dikter, som andas ett djupt och stilla vemod och en vek nästan sjuklig känslosamhet, men äfven under den sväfvande, något oklara formen, röja en glänsande fantasi. Som prosaist har han efterlämat tvenne afhandlingar: Hvad rätt har ett folk att döma sin regent? 1809 och Om ett stort, ett patriotiskt tänkesätt 1810, hvilka andas en varm kärlek för fäderneslandet och den nyfödda friheten. E:s Samlade vitterhetsarbeten utgåfvos, i samma band som G. Ingelgrens, 1860 af Hanselli. Eliander, Klas, arkitekt, mekaniker. Född d. 18 juli 1708 i Västergötland, där fadern Håkan Eliander var inspektor öfver riksrådet grefve Ekeblads egendom. Fadern, själf ansedd byggmästare, som bland annat uppbyggt flera kyrkor i sin hemort, hade all kostnad och möda ospard, att bereda sin son en vetenskaplig uppfostran. Denne fann dock föga kallelse för de akademiska studierna, men desto större för ritning och byggnadsarbeten. Han skickades därför till Stockholm, hvarest han på grefve Ekeblads förord blef upptagen af slottsbyggmästaren Gerdes och fick under hans ledning studera arkitekturens teoretiska grunder. Sedan han äfven någon tid fått åtnjuta Polhems undervisning i mekanik, erhöll han genom presidenten v. Drakes bemedling ett anslag från städernas manufakturkontor, för att göra en utrikes resa. Han begaf sig 1741 till Holland, England och Frankrike och väckte öfverallt uppmärksamhet för sina grundliga insikter och rikedom på idéer inom arkitekturens område. Återkommen till Sverige, antogs han till manufakturkontorets byggmästare och slottsbyggmästare under Hårleman, samt invaldes till ledamot af Vetenskapsakademien, hvilkens handlingar af honom riktades med åtskilliga värdefulla beskrifningar. Hans stora skicklighet och verksamhetsifver hade redan grundlagt hans rykte och gåfvo för hans egen ära och fäderneslandets gagn de bästa löften, när en häftig blodstörtning tillkännagaf en bröstsjukdom, som lade honom i grafven d. 4 maj 1754. Gift 1: 1748 med Anna Rosina Körner och 2: med Katarina Charlotta Bäckman. Eliason, Anders Oscar Wilhelm, skådespelare. Född i Stockholm d. 14 nov. 1863. Föräldrar: fabrikören Anders Laurentz Eliason och Josefina Fagerström. E. var engagerad hos Lindberg 1883--84, hos direktör Ranft 1884--85, vid Stora teatern i Göteborg 1885--86, vid Engelbrechtska sällskapet 1886--87,