uppträdande anslöt sig E. till dennes uppfattning af försoningsläran. Han var äfven i tryck verksam för sina åsikter, utgaf 1847--56 den religiösa tidskriften »Fridsbudbäraren», öfversatte åtskilliga religiösa småskrifter samt utgaf 1863 jämte lektorerna A. P. Falk och G. S. Löwenhielm en öfversättning af Nya Testamentet, märklig genom sin sträfvan att aptera sig efter samtidens tal- och skriftspråk. E., som afled i Stockholm d. 22 febr. 1887, var sedan 1846 gift med friherrinnan Emilia Teresia Rappe. 2. Elmblad, Johannes Vilhelm Samuel, sångare, intendent vid k. teatern i Stockholm. Född på Herrestad i Kärda socken af Jönköpings län d. 29 aug. 1853; den föreg. son. E. studerade först i Stockholm särskildt sång för Günther och Arlberg, hvilka studier han 1874--78 fortsatte i Berlin hos professor J. Stockhausen. Han uppträdde äfven vid denna tid på konserter. 1878 ingick han giftermål med pianisten Maggie Menzies från Melbourne och konserterade med henne i Melbourne och Sidney samt i Milano, London och Amsterdam. 1880 blef E. förste lärare i sång vid Kullaks musikakademi i Berlin. Från konsertsalen öfvergick han emellertid efter hand till operan, var 1879--81 engagerad i Dresden, 1881--84 i Hannover, 1884--87 i Prag, 1887--88 i Newyork, 1888--90 i Berlin, 1890--94 i Prag och 1894--97 i Breslau, där han äfven var regissör. Sistnämnda år anställdes han som förste regissör och sångare vid k. teatern i Stockholm. Bland E:s roller märkas framför allt hans Wagnerpartier, Hunding, Fafner, Hagen, Daland, Marke, Pogner samt vidare Sarastro i »Trollflöjten», Brogni i »Judinnan», Falstaff i »Muntra fruarna», Landtgrefven i »Tannhäuser», Marcel i »Hugenotterna», Rocco, Bertram, o. s. v. E. har gifvit gästspel på olika ställen, däribland i Stockholm 1887 och 1894, samt har varit bland de medverkande vid festspelen i Bayreuth. Han är i besittning af en väldig basröst och god dramatisk förmåga. Hans sångkonst är däremot behäftad med bristfälligheter. Som intendent vid k. teatern i Stockholm har E. uppsatt och inöfvat åtskilliga både gamla och nya saker med i det stora hela god framgång. E:s första hustru dog 1887, och 1888 gifte han sig med Sigrid Agneta Sofia Pettersson, f. 1860, hvilken under signaturen Toivo gjort sig bekant som författarinna med poem, några novellsamlingar och romanen Mot sin lycka 1897. Elmlund, Axel Vilhelm Julius, skådespelare. Född i Stockholm d. 12 april 1838. Föräldrar: skomakaremästaren Sven Axel Elmlund och Kristina Dorotea Vilhelmina Björkman. Efter att vid tolf års ålder ha blifvit antagen till balettelev vid k. teatern, väcktes hos honom allt mer hågen att få ägna sig åt skådespelarens svåra konst. Under det han fortfarande kvarstod vid baletten, ingick han 1856 som elev vid dramatiska scenen, och tillhörde sedan 1861 uteslutande denna scen. 1863 anträdde han en studieresa till Danmark, Tyskland och Frankrike. E. uppträdde 1862 för första gången som skådespelare, i Thumelicus roll i »Fäktaren från Ravenna» och slog strax igenom. Bland de roller, som han sedan utförde, må nämnas: Coriolanus i skådespelet med samma namn, Horatio i »Hamlet», Bothwell i »Maria Stuart i Skottland», Bengt Lagman i »Bröllopet på Ulfåsa», Sigismund i »Lifvet en dröm», Dagvard Frej, Gustaf Vasa i »Fången på Kallö», Gustaf Adolf i »Vasaarfvet», Harald Hårdråde i »Väringarne», Alcibiades i »Timon af Atén», Richmond i »Richard III», Florizel i »En vintersaga», Othello, Antonius i »Antonius och Cleopatra», Kjartan i »Kjartan och Gudrun», Sigurd Viking i »Härmännen på Helgeland», Halvard Gàla i »Mellan drabbningarna», Karl XII i »Lejonet vaknar», Doktor Rank i »Ett dockhem», Fjelbo i »De Ungas förbund», Axel i »De nygifta», Humbert i »Det besegrade lejonet», Pastor Manders i »Gengångare» och Kleon i »Antigone». »Elise Hwasser yttrade en gång på gamla dagar om Elmlund, att han var 'grann' i unga hjälteroller» -- skrifver Georg Nordensvan och fortsätter: »Grann än just rätta ordet, och i unga hjältars gestalt var Elmlund på sin rätta plats. Ståtlig och vacker, högväxt, smidig och kraftfull, riddare och ung heros, käck, stormande, men, där så kräfdes, lugn, med värdiga later. Alltid behärskad och måttfull, aldrig några genialitetens nycker, kanske icke alltid den intensitet i känslan, som kunde önskas, den skarpa individualisering, rollerna kunnat gifva anledning till. Men dock tör det utan öfverdrift kunna sägas, att Elmlund gifvit imponerande uttryck åt ungdomlig kraft, åt flammande lefnadslust och åt trots, som ej vet af några betänkligheter. Vekhet, melankoli och svärmeri voro mindre hans sak än viljestyrka, energi, raskhet.» Så försvann det stora dramat från scenen -- och Elmlund blef öfverflödig. Man fick dock på 1880-talet se honom utföra flera roller i de nordiska realistiska skådespelen, som ju synes af ofvanstående rollförteckning. 1891 drog sig E. tillbaka till privatlifvet och afled ogift i Stockholm d. 23 nov. 1901. Elofson. Sven, diplomat. Hans födelseår och härkomst äro obekanta. Han var en tid sekreterare vid det s. k. gamla kansliet och användes mycket af Erik XIV i utländska beskickningar, hvarunder han en gång råkade i polackarnes händer och satt fången i Livland 1564--67. Efter Eriks fall ingick han i tjänst hos hans bröder Johan och Carl, hvilken senare i synnerhet mycket begagnade hans diplomatiska talang och belönade hans trohet med förläningen af en gård i Västmanland. Här tillbragte han sina senare lefnadsår och sammanskref en krönika eller, rättare, sina memoarer, om de händelser, till hvilka han varit vittne eller i hvilka han deltagit. Dessa anteckningar äro af Tegel begagnade i hans Erik den fjortondes historia. Hans dödsår känner man