pfalzgrefvarna på Stegeborg, och på deras förord gingo sedan hans befordringar raskare. 1647 antogs han af drottning Kristina till hofpredikant och förordnades året därpå till superintendent vid svenska armén i Tyskland. Efter Westfaliska freden förflyttades han till superintendent i Kalmar och utnämndes 1655 till biskop i Linköping. I denna egenskap var han prästeståndets talman vid riksdagen i Stockholm 1660, då han visade sig som en nitisk försvarare af hertig Adolf Johans sak, vid öfverläggningarna om dennes uteslutande ur regeringen, samt vid riksdagen 1664, då han som ordförande vid undersökningen om biskoparna Terseri och Johannes Matthiæ villomeningar i väsentlig mån bidrog till den förres fällande. Död d. 17 dec. 1670. Gift 1: 1637 med Margareta Jönsdotter, dotter till en af hans företrädare, biskop Jonas Petri, och 2: 1663 med Brita Nilsdotter, dotter till superintendenten i Kalmar, Nikolaus Aechilli. Han adlades 1658 med namnet Gyllenadler, men skref sig alltid med sitt gamla namn. Enberg, Lars Magnus, pedagogisk och filosofisk skriftställare. Född i Millesviks socken i Värmland d. 3 november 1787. Föräldrar: hemmansägaren och nämndemannen Lars Enberg och Märta Månsdotter. Utrustad med grundliga och mångsidiga kunskaper, ägnade E. sig, sedan han i Uppsala 1809 vunnit den akademiska lagerkransen, åt lärarekallet och anställdes till en början 1812 vid universitetet såsom docent i praktisk filosofi. Efter tre år lämnade han denna befattning och ingick som adjunkt vid Stockholms katedralskola, vid hvilket läroverk han 1820 befordrades till konrektor. Följande året utbytte han denna läroanstalt mot hufvudstadens gymnasium, där han blef lektor i filosofi, och äfven detta läroverks rektor. I sin ungdom omhuldad med ett nästan faderligt skydd af Nils von Rosenstein, väcktes hos E. hågen för vittra studier. Efter att i Uppsala ha vunnit bifall och uppmärksamhet för ett Tal öfver freden i Kiel, uppträdde han bland de täflande i Svenska akademien och eröfrade kort efter hvartannat tre särskilda gånger akademiens stora pris, nämligen 1814 för Äreminne öfver riksrådet och fältmarskalken grefve Johan Banér, 1815 för en Afhandling om sambandet emellan en rätt smak och en rätt förståndsodling och 1817 för Äreminne öfver K. rådet och fältmarskalken grefve Magnus Stenbock. Dessa vältalighetsprof beredde honom sedan den plats, som hans vän och gynnare von Rosenstein vid sitt frånfälle 1824 i den vittra areopagen lämnat ledig. Såsom ledamot i Svenska akademien, blef han en af samfundets arbetande medlemmar i detta ords egentliga bemärkelse. Hvad han som sådan verkat, därom lämna akademiens språklära och hans värdefulla bidrag till förarbetena till hennes ordbok intyg. Såsom lärare gagnade han ej blott det läroverk, vid hvilket han var fäst utan den svenska elementarbildningen i allmänhet genom flera goda läroböcker. Han har sålunda utgifvit Försök till lärobok i psykologien 1824, Moralfilosofiens elementer 1830, Försök till en populär framställning af den allmänna teoretiska filosofiens grundläror, 1848, och Lärobok i logiken 1862. E. var verksam i den af regeringen 1825 tillsatta skolkommittén, fick 1829 professors titel och afgick 1843 som emeritus från lärarekallet. Död d. 20 nov. 1865. Gift 1822 med Ulrika Karolina Bruce. Enbom, Peter Ulrik, olycklig skald. Född den 14 aug. 1759 i Stockholm, där fadern var postvaktmästare, ägnade han sig åt studier och blef student i Uppsala 1778. E. vann inför sin samtid en ryktbarhet som öfverhöljde hans namn med litterär vanfrejd och stängde för honom nästan all möjlighet till borgerlig existens. Han började 1782 i »Stockholmsposten» publicera sina dikter, hvilka då voro, som den s. k. goda smaken fordrade. I Stockholm stiftade han sedan 1786 med flera andra några dagar efter Svenska akademiens invigning »Vitterhetssamhället Ära och frihet». 1787 blef han lärare i Stridsbergska skolan. Af hans s. k. prosadikter i »Stockholmsposten» syntes, att han började sluta sig till en ny riktning, och särskildt af den dikt, hvarmed han, blind beundrare af Thorild, uppträdde 1792 som täflande i Svenska akademien: Medborgeligt skaldeförsök öfver ett odödeligt namn, författadt i obunden stil. Han hade härtill bifogat en skrift, hvari han vädjade till akademiens opartiskhet. 1793 publicerade han denna dikt jämte noter, riktade mot folkens förtryckare, hvari franska revolutionens anda är märkbar. 1794 utgaf han i öfversättning Salomon Gessners idiller och en samling Kärleks- och religionssånger. 1795 gaf E. anledning till en stor polemik i »Stockholmsposten» och »Extraposten», hvarunder han blef utsatt för parodier och smädelser. Samtidigt uppträdde Leopold med den bekanta visan »Pehr Enebom, Pehr Enebom!» som, skrifven till en bekant melodi, snart skrålades på alla torg och gator och i grund tillintetgjorde E:s litterära rykte, och då han till sist icke fick försvara sig i nämnda tidningar, utgaf han ett s. k. Bihang till Extraposten. E. utgaf 1796 dramen Fabriksflickan och 1796--1806 Skaldestycken i strödda ämnen. Ett par af sångerna i den af E. 1793 utgifna upplagan af »Lidners nyare arbeten» äro af E. själf, hvilken onekligen hade verklig poetisk begåfning. Han försjönk i armod, själfförakt och elände och skulle säkert dukat under, om ej samma hand som beredt hans missöde utsträckts till hans räddning. Till Leopolds heder må nämnas, att han med den varmaste och oegennyttigaste välvilja sedermera sörjde för E.s utkomst och till och med sökte skaffa förläggare till en del af hans skrifter, för att bereda deras upphofsman någon tillfredsställelse och glädje. E. lär dött omkring 1810. Eneman, Mikael, orientalist, resebeskrifvare. Född i Enköping d. 1 febr. 1676. Föräldrar: rådmannen Olof Eneman och Anna Vingia. Under sin vistelse vid Uppsala universitet ägnade sig E. under den lärde O. Rudbecks handledning åt studiet af den österländska litteraturen och promoverades