silfverfinering. Han var en lärd man, hvilken af kärlek till fosterlandet afslog ett hedrande anbud att träda i rysk tjänst. Gift 1769 med Abela Charlotta Lagerbring, dotter af kanslirådet Sven Lagerbring (se nedan). 4. Engeström, Johan von, politiker. Född i Lund d. 13 okt. 1743; de två föreg. broder. På ämbetsmannabanan, hvilken E. beträdde 1760 som auskultant i Svea hofrätt, vann han sin första befordran såsom kanslist i krigsexpeditionen 1762 och sin sista såsom protokollssekreterare i samma expedition 1773. Det var å ett helt annat fält, nämligen politikens, på hvilket E. skulle skära sina egentliga lagrar. Med det lifligaste politiska intresse förenade E. en lågande frihetskärlek, och då därtill kommo grundliga kunskaper, fyndighet och själsnärvaro, var det en synnerligen god akvisition, Hattarne vid 1769--70 års riksdag erhöllo i E., åt hvilken också omedelbart bereddes plats i tulldeputationen. Vid den följande, 1771--72 års riksdag bevakade han med nit och fyndighet sina partivänners intressen i protokollsdeputationen. Men om han ock med leda iakttog Mössornas maktmissbruk vid frihetstidens slut, var han dock en alltför entusiastisk och karaktärsfast vän af den lagbundna frihetens principer för att i likhet med flertalet af sina partivänner söka räddningen i en godtycklig konungamakt, och redan vid 1778--79 års riksdag var E. en af de få, som sökte med kraft värna ständernas rättigheter. Samtidigt inskref han på ett fördelaktigt sätt sitt namn å häfdens blad genom sitt memorial om en humanare tjänstehjonsstadga. Under den tid, som förflöt mellan 1778 och 1786 års riksdagar, hade missnöjet med Gustaf III:s regering nått betänkliga dimensioner, i all synnerhet hos adeln. I nit och påpasslighet i bevakandet af oppositionens intressen torde väl E. näppeligen funnit sin öfverman vid 1786 års riksdag, om han också enligt egen bekännelse ej erhöll tillträde till »de allra finaste öfverläggningarna». Själf hade han plats i statsutskottet, hvars mot konungens önskningar stridande och af ständerna antagna förslag att endast åtaga sig bevillning på fyra år till icke ringa del torde vara hans verk. Under den än mera skärpta situationen mellan Gustaf III och adeln vid 1789 års riksdag framstår ock E., som själf invalts i hemliga utskottet, i första ledet i striden att genom en instruktion begränsa dess makt. Han var ock en af dem, om hvilkas personer Gustaf III ansåg nödigt försäkra sig i och för förenings- och säkerhetsaktens antagande och hölls fängslad till riksdagens slut. Af konungen betraktades han som »personlig fiende», och hans kända tänkesätt föranledde ock hans häktning efter Gustaf III:s mord. Då emellertid ingen annan bevisning kunde förebringas mot E. än att sannolikt ha varit medveten om sanmmansvärjningen, utan att ha yppat densamma, slöt det hela med ett års suspension från tjänsten. Under tiden 1792--1800 ägnade E. sitt hufvudsakliga intresse åt det fullmäktigskap i riksgäldskontoret, hvarmed han hedrats af riksdagen i Gefle 1792, oaktadt han ej själf bevistade densamma, och fullgjorde detta sitt uppdrag med nit, insikter och samvetsgrannhet. Vid 1800 års riksdag återfinnes han i likhet med andra af 1789 års »patrioter», Carl de Geer, A. L. Hamilton m. fl., bland de »moderate», hvilka sökte medla mellan regeringen och den unga oroliga »vänstern». Den återstående delen af sin lefnad tillbragte E. på sin egendom Lina i Södermanland, där han afled d. 30 dec. 1807. Hans 1877 af E. W. Montan utgifna Historiska anteckningar och bref äga ett betydande historiskt värde. Gift 1774 med Sara Katarina Herweghr, dotter af biskop D. Herweghr (se nedan). 5. Engeström, Lars von, utrikes statsminister. Född i Stockholm d. 24 december 1751; de tre föreg. broder. Efter aflagd juridisk examen vid Lunds universitet, ingick E., nitton år gammal, i konungens kansli, där han under tolf års tjänstgöring förvärfvade den öfning, som kräfdes för viktigare diplomatiska värf. År 1782 afsändes han som chargé d'affaires till Wien, där han kvarstannade till 1787, då han afgick till Warschau, för att inhämta kännedom om förhållandena därstädes och söka verka för Polens anslutning till Sverige mot Ryssland under det tillämnade kriget. 1788 blef han ministerresident och 1790 envoyé vid hofvet i Warschau. E. var i hög grad verksam för Sverige under kriget mot Ryssland och hade stor del i förbundet mellan Preussen och Polen 1790, som lät Sverige hoppas på mäktiga bundsförvanter mot Ryssland. Han erhöll infödingsrätt som polsk adelsman och deltog i Polens politiska lif. Återkommen till Sverige samma år, Gustaf III dog, insattes han af förmyndarestyrelsen till hofkansler och ledamot af rikets allmänna ärendens beredning samt ansågs för en man af mycken betydenhet, i synnerhet i allt, som rörde den yttre politiken. Emellertid kunde han ej bibehålla sig i Reuterholms ynnest, hvarför han aflägsnades ur förmyndarestyrelsen och afsändes på hösten 1793 såsom svenskt sändebud till London. Här kvarstannade han i tvenne år, hvarefter han utsågs till svensk minister i Wien, hvilken befattning han likväl icke kom att tillträda. Österrikiska hofvet hade nämligen undanbedt sig honom, under föregifvande, att ett långt uppehåll, som han under resan gjort i Paris, gjort honom misstänkt. E. vistades sedermera utan diplomatisk anställning i Tyskland 1796--98 och tjänstgjorde 1798--1803 som envoyé vid preussiska hofvet, men användes efter sistnämnda år icke vidare i tjänst af Gustaf IV Adolfs styrelse. Med skäl missnöjd öfver den då i Sverige rådande politiska ställningen, drog han sig undan till sina gods i preussiska Polen, af hvilka han kommit i besittning genom sitt 1790 i Warschau ingångna giftermål med Rosalia Drya-Schlapowska. Han utnämndes 1809 till preussisk-polsk starost, men återkallades efter tronförändringen samma år af Carl XIII, för att öfvertaga kanslipresidentsportföljen efter Ehrenheim. Efter den nya regeringsformens antagande antogs han till