statsminister för utrikesärendena. Då hans meningar i politiskt afseende voro mera konservativa än »1809 års mäns», kom han på denna post mer än en gång i konflikt med sina kamrater i konseljen, men då han i hög grad hade den gamle konungens öra, lyckades han ofta göra sin vilja gällande. Ehuru från början motståndare till Carl Johans val till svensk tronföljare, fogade han sig lydigt efter dennes vilja och blef på sin post ett villigt redskap åt hans planer. Den reaktionära riktning, Carl Johans politik snart började antaga under den heliga alliansens dagar, torde däremot i icke oväsentlig grad vara att tillskrifva E:s inflytande. Han blef ock med anledning häraf en skottafla för oppositionens missnöje, och då han ej längre tilltrodde sig krafter att trotsa den hotande stormen, afgick han 1824 från sitt ämbete och begaf sig till hustruns arfvegods i Polen, Jankowicz, där han afled d. 19 aug. 1826. Å begåfningens vägnar var E. sina här upptagna bröder underlägsen och har för sin karriär hufvudsakligen att tacka sin arbetsskicklighet och plikttrohet. Egentliga vyer synes han ha saknat, men berömmes för personligen älskvärda egenskaper, hvarjämte äfven på hans lott synes ha fallit någon del af det moraliska mod och själfständighet, som utgjorde det mest framträdande draget i hans broder Johans karaktär. Vid sitt afsked undfick han i pension den i vårt land i synnerhet den tiden ovanligt stora summan af tiotusen riksdaler banko, hvaraf tredjedelen skulle tillfalla hans fru efter hans död. På den upphöjda plats, han beklädde, hade han erhållit alla de utmärkelser och värdigheter, hvilka i Sverige kunna vinnas, såsom serafimerorden, kansleriatet öfver Lunds universitet, 1809--10 grefvediplomet 1813 m. m. Som kansler för Lunds universitet ådagalade han ett varmt nit för vetenskaperna och deras idkare samt följde med aldrig svalnadt intresse de studerandes framsteg i vetenskaper och sedlig bildning. I kärlek till konster och vetenskaper en värdig ättling af Benzelierna, förökade han ansenligt det stora bibliotek, han såsom fideikommiss erhållit af sin morbroder, statssekreteraren M. Benzelstierna, och anslog lön åt en egen bibliotekarie, som skulle hålla det tillgängligt för allmänheten. Biblioteket blef 1864 införlifvadt med K. biblioteket. Hans Minnen och anteckningar, som 1876 utgåfvos af Elof Tegnér, utmärka sig förnämligast genom där inväfda anekdoter, som belysa tidens personal- och kulturhistoria, hvaremot den politiskt intresserade har relativt föga att hämta ur arbetet. 6. Engeström, Jonas Albin, universitetslärare, matematiker. Född i Mjellby socken i Bleking den 29 mars 1787; den föreg. kusins son. Föräldrar: kyrkoherden därstädes Carl Engeström (af den oadlade grenen af släkten) och Sofia Maria Albina. Vid Lunds universitet, där E., femton år gammal, inskrefs bland de studerande, åtnjöt han af professor Tegman undervisning i matematik och af Retzius i kemi, de vetenskaper åt hvilka han sedan med förkärlek ägnade sina studier. Promoverad till filosofie doktor 1808, anställdes han till en början som e. o. amanuens vid universitetsbiblioteket och förordnades i mars 1810 till docent i matematik och astronomi samt till amanuens vid astronomiska observatoriet. De två därpå följande åren tillbragte E. vid Köpenhamns universitet, i det han studerade kemi och fysik under Örsted. E. utnämndes 1811 till kemie-adjunkt och laborator samt året därpå till professor i kemi och fysik. Matematiken blef dock alltjämt hans älsklingsstudium och han ägde, enligt samtidas vittnesbörd, ovanliga anlag för vetenskaplig verksamhet på detta område. Prästvigd 1824, utnämndes han samma år till kyrkoherde i Hardeberga och Sandby prebendepastorat; blef teologie doktor 1830. Död d. 17 juli 1846. Hans skrifter utgöras af akademiska disputationer, programmer och afhandlingar i Fysiografiska sällskapets årsberättelser. Gift 1823 med Margareta Sofia Faxe, dotter af biskop V. Faxe i Lund.