Uppsala anställdes E. i krigskollegium, där han efter någon tids tjänstgöring befordrades till registrator. Sin mesta tid ägnade han likväl åt teatern, hvars repertoar han riktat med omkring åttio dramatiska arbeten, till större delen öfversättningar och bearbetningar från främmande författare. Det mest bekanta af dem är utan tvifvel den »lyriska komedien» Kronofogdarne eller Slåtterölet, 1787, som genom sin komiska kraft och lyckade skildring af svenska folklifvet blifvit ett verkligt nationellt lustspel. Då det gafs för hundrade gången på k. teatern hade E. »jubelrecett -- en teatralisk högtid, dittills i Sverige alldeles ohörd». Hans starkaste sidor som dramatisk författare är utan fråga en ledig dialog och ett fyndigt val af melodier. Något djup i anläggningen eller originalitet i utförandet äger han däremot icke. Genom sina många öfversättningar af främmande mästares arbeten har han beredt den svenska allmänheten njutningen af en d'Aleyracs, Cimarosas, Glucks, Grétrys, Philidors, Piccinnis m. fl. kompositioner och därigenom, liksom genom sitt Svenskt musikaliskt lexikon 1802, utöfvat ett ej obetydligt inflytande på nationens musikaliska bildning. Hans sista offentliga befattning var som notarius publicus, hvartill han utnämndes 1802. De sista åren han lefde var han blind och dog i det yttersta armod i Stockholm d. 14 juli 1806. Led. af Musik. Akad. Eosander, Johan Fredrik, militär, arkitekt. Född i Livland (födelseåret obekant). Föräldrar: generalkvartermästarelöjtnanten Nils Eosander och Gertrud Warneken. E. blef 1692 konduktör vid fortifikationen och ingick 1698 i brandenburgsk tjänst samt utbildade sig till arkitekt i Italien och Frankrike. 1699 blef han kapten och hofarkitekt och kom i stor ynnest hos Fredrik I samt utnämndes 1702 till förste byggnadsdirektör öfver alla militära och civila byggnader i Preussen. 1704 sändes E. till Carl XII i Warschau, med fredsförslag och till rådet i Stockholm, blef 1705 öfverste och generalkvartermästare och erhöll 1707 ledningen öfver slottsbyggnaden i Berlin samt blef 1712 brigadier och direktör öfver fortifikationen. E. började 1704 uppförandet af slottet Schönhausen, uppförde lustslottet Favorite 1706--09, orangeriet i Oranienburg samt lustslottet Monbijou, o. s. v. Efterträdaren å tronen, Fredrik Wilhelm, ville göra indragningar i E:s lön, hvarför denne åter gick i svensk tjänst. Han nämndes 1712 af Carl XII till abgesandt vid preussiska hofvet och blef 1713 generalkvartermästare vid svenska armén i fält. 1714 kom han till hären i Pommern och blef 1715 generalmajor. Tillfångatagen vid Stralsunds intagande 1715, lösgafs han mot sin förbindelse att genast begifva sig till Frankfurt am Main, där han lefde till 1722, då han antogs i tjänst hos polska konungen Fredrik August, som utnämnde honom till generallöjtnant och i hvars tjänst han dog i Dresden 1729. E. är författare till Kriegsschule oder der teutsche Soldat, hvaraf första delen utkom efter hans död 1744. Han beskrifves såsom skicklig i sitt fack, men fåfäng, högmodig och slösaktig. Af Carl XII erhöll han del i sin faders kusins, assessor Samuel Göthes adelskap, samt upphöjdes 1713 till friherre, ehuru han aldrig tog inträde på riddarhuset. På sitt bord och ett yppigt lefnadssätt lär han ha förslösat sin hustrus -- född von Merian, tillhörande den berömda konstnärssläkten i Frankfurt -- ansenliga förmögenhet, så att han slutligen måste sälja sitt dyrbara bibliotek och utmärkta konstsaker, hvilka af några judar inköptes för en spottpenning. Utom den nämnde von Göthe hade E. äfven en annan faders kusin, den som svensk ambassadör vid fredsverket i Rijswijk bekante (Nils Eosander, adlad, friherre och slutligen) grefve Lillieroot. Erdmann, Axel Joakim, geolog. Född i Stockholm d. 12 aug. 1814. Föräldrar: grosshandlaren Johan Fredrik Ehregott Erdmann och Anna Fredrika Flygarsson. Efter att vid Uppsala universitet, där E. 1829 inskrefs till student, ha aflagt hofrätts- och bergsexamen, genomgick han Falu bergsskola 1837--38. Under de följande åren företog han vidsträckta geologiska resor i Sverige och Norge och deltog 1841--48 i de geologiska undersökningar inom fäderneslandet, hvilka brukssocieteten anordnat under ledning af bergshauptman af Forselles. Men redan innan dessa undersökningar voro afslutade, drog sig E. tillbaka och fortsatte sina forskningar, dels på egen bekostnad, dels på uppdrag af enskilda kommuner, ända till 1858, då han tillträdde chefsbefattningen för de geologiska undersökningar, till hvilka rikets ständer nyss förut beviljat ett frikostigt anslag. Han hade dessförinnan 1850 blifvit lärare i mineralogi, geologi, markscheideri och grufbrytning vid Falu bergsskola och 1852 äfven lärare i kemi vid Artilleriläroverket å Marieberg. 1846 blef han ledamot af Vet.-Akad. och var 1868 dess preses. I många år var han inspektor öfver de geologisk-mineralogiska och kemiska institutionerna vid Vetenskapsakademien och hade 1851--60 inseende öfver de meteorologiska iakttagelser och vattenhöjdsobservationer, som dagligen anställdes vid fyrbåksstationerna. 1854 erhöll han professors namn, heder och värdighet. På »Sveriges geologiska undersökning» nedlade E. sina bästa krafter och för detsamma, kan man säga, offrade han sitt lif. »Tidigt hvarje vår lämnade han hufvudstaden, för att leda och deltaga i de omsorgsfulla undersökningarna. På väderlekens omväxlingar reflekterade han ej, icke heller på bekvämlighet, föda eller husrum, i de trakter, han besökte. Han underkastade sig hvarje ansträngning och försakade ofta det nödvändigaste för att fullgöra sitt kall. Och när arbetena på fälten, i skog och berg voro fullbordade för året, så återvände han med sina rika skördar till hufvudstaden, icke för att njuta en väl behöflig hvila, utan för att arbeta med samma ifver vid skrifbordet, omgifven af anteckningar och de förvärfvade geologiska samlingarna.» Säkerligen skulle en person med starkare hälsa, än den, som