kommit på E:s lott, blifvit öfveransträngd af ett så träget och mödosamt lif. Men hans okufliga verksamhetsifver uppehöll i det yttersta hans för dylika strapatser ingalunda danade kroppshydda. Slutligen tog dock naturen ut sin rätt. Ett kroniskt lidande tilltog med oväntad skyndsamhet och lade honom i grafven den 1 dec. 1869. På vetenskapernas vida fält, där Sverige har att uppvisa så många lysande namn, intager E. ett betydelsefullt rum. Utmärkt som geolog i allmänhet, öfverträffade han alla, både föregångare och samtida, i specialkännedom om den svenska jordens geologiska byggnad, och hvad han därom i efterlämnade skrifter skänkt sina landsmän, länder hans namn till evärdelig ära och fäderneslandet till oberäkneligt gagn. Redan tidigt riktade han vår vetenskapliga litteratur med en mängd förträffliga afhandlingar i mineralogi och mineral-kemi, men öfvergick efterhand till mera omfattande arbeten af mineralogiskt och geologiskt innehåll. Bland dem må här nämnas: Lärobok i mineralogien 1853, Vägledning till bergarternas kännedom med särskild hänsyn till Sveriges geologiska förhållanden 1855, Bidrag till kännedom om Sveriges qvartära bildningar med atlas 1868 samt först och sist det stora Geologiska kartverket, hvilket, om än han icke själf lade omedelbar hand vid dess utförande, likväl utarbetades under hans tillsyn och ledning. Gift 1839 med Sofia Charlotta Nyström. Af hans söner har Edvard, född i Stockholm d. 31 okt. 1840 och geolog vid Sveriges geologiska undersökning sedan 1870, utarbetat en del geologiska kartblad samt förutom åtskilliga uppsatser i »Geologiska föreningens förhandlingar» och i tidskrifter författat bl. a.: Om bergolja, dess förekomst, tillgodogörande och användning 1869, De allmännaste af Sveriges berg- och jordarter 1872, Om stenkol och stenkolsborrningar i Skåne 1873, Populär geologi 1874, m. m. En annan son, Axel, född i Stockholm d. 6 febr. 1843, är från 1892 e. o. professor i nyeuropeisk lingvistik vid Uppsala universitet och har inlagt stora förtjänster om införandet af sanskritstudiet därstädes. Ericson och Ericsson, gammal bergsmanssläkt från Värmland, där äldste kände stamfadern Magnus Svensson, f. 1680 d. 1739, var grufbrytare vid Nordmarksgrufvorna. Dennes sonsons sonson var 1. Ericson, Nils, kanal- och järnvägsbyggare. Född vid Långbanshyttan i Värmland d. 31 januari 1802. Föräldrar: bergsmannen Olof Ericsson och Brita Sofia Yngström. När fadern i följd af missgynnande konjunkturer nödgats sälja sin egendom i Långbanshyttan, antogs han till föreståndare för bergsprängningsarbetena vid Forsviks station af Göta kanal, och följdes af sina söner Nils och John, hvilka 1816, den förre då fjorton och den senare tretton år, anställdes som elever vid samma kanalbyggnad. Här arbetade Nils som simpel arbetare, mot en anspråkslös dagspenning, till 1820, då han befordrades till nivellör, den lägsta graden inom ingenjörskåren. Under tiden hade han med sitt öfverlägsna hufvud tillägnat sig en betydlig fond af kunskaper, särskildt på det praktiska området, och blef snart bemärkt af kanalverkets upphofsman och ledare, grefve von Platen. 1823 utnämnd till underlöjtnant vid ingenjörkåren, förordnades han följande året till arbetschef vid kanalarbetena å Gäfvestads station, hvilket chefskap fyra år därefter utsträcktes till hela linjen mellan Asplången och Östersjön. 1828 befordrad till löjtnant i armén, erhöll han 1830 transport som kapten vid flottans mekaniska kår och förordnades samma år till öfvermekanikus vid gamla Trollhätte kanalverk och till chef för västra väg- och vattenbyggnadsdistriktet. Åren 1831--39 fullbordades under hans ledning kanalen vid Ström och Stallbacka, Seffle kanal vid Byälfven samt kanalerna vid Karlstad och Albrektssund. 1832 företog E. på egen bekostnad en resa till England till utvidgande af sina kunskaper i väg- och vattenbyggnadskonsten. Återkommen till fäderneslandet, befordrades han till major vid flottans mekaniska kår och utarbetade, under det de nyss omnämnda kanalarbetena pågingo, sin storartade plan till ombyggnad af gamla Trollhätte kanal och utförandet af en ny slussled förbi de stora Trollhättefallen. Detta gigantiska företag, börjadt 1838, fulländades på sex år, och den nya farleden öppnades till allmänt begagnande d. 4 juli 1844. 1842 hade E. fått fullmakt som öfverstlöjtnant. Hans nästa storartade byggnadsverk voro ombyggnaden af slussen i Stockholm mellan Mälaren och Saltsjön, hvilket arbete fullbordades 1850, upprättandet af planen för Skeppsbrokajen i Stockholm jämte regleringen af Carl XIV Johans torg. 1850 befordrad till öfverste, upphöjdes E., när Carl Johansstatyn 1854 aftäcktes på den af E. ordnade slussplanen, i adligt stånd med namnet Ericson. Under tiden 1849--1855, utförde E. ett storverk utom Sveriges gränser: den nästan som ett underverk berömda Saima kanal, hvilken förenar den etthundraåttio fot öfver hafvet liggande sjön Saimen med Finska viken. I det tillfredsställande medvetandet af att hafva utfört vidlyftigare arbeten än någon svensk ingenjör före honom och genom klok hushållning samt goda arfvoden försatt i en oberoende ekonomisk ställning, ämnade E. draga sig tillbaka och ägna sina återstående dagar åt vården af egna angelägenheter, då ständernas beslut att bygga Sveriges första stambanor afbröt hans korta hvila och åter kallade honom till ny verksamhet. På våren 1855 började arbetet på statens järnvägar, och i november 1862 invigdes den nära fyrtiotre mil långa bansträcka, som förenar landets hufvudstad med Göteborg, af hvilken de första bandelarna Göteborg--Jonsered och Malmö--Lund öppnades redan d. 1 dec. 1856. Af södra stambanan var Malmö--Elmhult färdig 1862, då E., som vid Carl XV:s kröning 1860 hugnats med friherrlig värdighet, lämnade chefskapet för statens järnvägsbyggnader med en af rikets ständer anslagen årlig lifstidspension. Ännu en gång innan han lade sitt hufvud till ro, skulle Sverige skåda ett verk af hans