skickliga hand. Det var Dalslands kanal, hvars byggnad hans son hade öfvertagit på entreprenad, och som Nils E. fullbordade såsom »förste ingenjör» hos sonen. Han dog d. 8 sept. 1870. Få äro de, som i våra dagar kunna ställas i bredd med denne man, hvilken, genomträngd af sitt snilles kraft, såg allting i stort och gagnade sitt land i den vidsträcktaste skala. Bevandrad i sitt yrkes alla detaljer, ovanlig som organisatör, rådig och energisk, förstod han klokt begagna hvarje gynnande omständighet, hvarigenom det ovanliga gemenligen inträffade, att hans arbeten blefvo färdiga förr än man vågat antaga och kostade mindre än man beräknat. Gift 1833 med grefvinnan Vendela Vilhelmina von Schwerin. E:s staty, modellerad af John Börjeson, restes 1893 i Stockholm, i närheten af centralstationen. 2. Ericsson, John, ingenjör, uppfinnare. Född vid Långbanshyttan d. 31 juli 1803; den föregåendes bror. Vid tretton års ålder antagen till ingenjörselev vid byggnadsarbetena å Göta kanal, ådrog han sig inom kort grefve von Platens uppmärksamhet för sina ritningar och utkast och fick efter kort tids öfning det maktpåliggande bestyret att utstaka gräfningsarbetet för en arbetsstyrka af sexhundra man. Han var då ännu så liten, att en pall måste föras med, på hvilken han klef upp för att kunna se genom afvägningsinstrumentet. Tillsammans med sin äldre broder studerade han på lediga stunder matematik och mekanik och aftecknade, hvar han kunde, de maskiner, som begagnades för det storartade kanalarbetet. E. fick genom den beröring han vid kanalarbetet kom med militärer lust för deras yrke, och 1820 ingick han vid Jämtlands regemente, där han två år senare befordrades till officer. Kort därefter aflade han i Stockholm landtmäteriexamen och anställdes vid afvittringsverket i Norrland, hvarest han genast utmärkte sig för sin arbetssamhet och ovanliga färdighet i kartritning. Under tiden sysselsatte han sig med mekaniska studier och experiment, hvaraf den första synliga frukten var en maskin, vid hvilken i stället för ånga omedelbart användes förbränningsprodukterna i eldstaden, den sedan så bekanta varmluftsmaskinen. För att bereda sin uppfinning framgång, begaf sig E. 1826 till England, och tog kort därefter afsked ur svensk tjänst med kaptens karaktär. Under hans vistelse i London hade direktionen för Liverpool-Manchester-banan anordnat en täflan och utsatt ett pris för det snabbaste lokomotivet. E. deltog i täflingen och förfärdigade på den korta tiden af sju veckor ett lokomotiv, som vid det anställda försöket visade sig äga den största hastigheten, men som till följd af den skyndsamhet, hvarmed det måst förfärdigas, erhöll någon skada vid profkörningen. I stället för E. blef det alltså den engelske ingenjören Stephenson, som erhöll priset. E. tillämpade nu sin nya ångpanna å sprutan och blef härigenom uppfinnare af ångsprutan. Han uppfann vidare i England ytkondensorn, djuplodet, en länkrörelse för omkastning af sliden i ångmaskinen, varmluftsmaskinen och propellern. Sedan han efter flera försök kommit på det klara med sin uppgift, byggde han en bogserbåt efter propellersystemet och anhöll att få underställa dess användbarhet engelska amiralitetet. Men de styfva amiralitetslorderna, afundsjuka öfver att den nya uppfinningen skulle skrifvas på en främlings räkning, förkastade så väl den som E:s andra uppfinning, kalorikmaskinen. Förbittrad öfver en sådan behandling beslöt han att lämna England och begifva sig till Amerika. Detta skedde 1839. I den nya världen vunno hans upptäckter ett rättvist erkännande. 1843 gick fregatten »Princeton» af stapeln. Det var det första egentliga skruf-krigsångfartyget, hvilket gaf uppslag till de senare decenniernas fullkomliga omskapning af sjöförsvarsväsendet. Efter några års tystnad, under hvilka John E. mest sysselsatte sig med fullkomnandet af sin varmluftsmaskin, hvilken emellertid visat sig lämplig, endast där ringa drifkraft fordras, förde telegrafer och tidningar ånyo hans namn omkring världen. Det var under amerikanska kriget 1862, då hans monitor på Hamptons redd i striden med den pansarbeklädda fregatten »Merrimac» vann en lysande seger och återgaf trygghet åt unionen. Nordstaternas flotta var räddad, och E:s uppfinning, hvartill han redan 1854 framlagt ritningar för Napoleon III, vann ändtligen erkännande. E:s nya fädernesland skapade sig sedan en hel flotta af dessa fruktansvärda små krigsfartyg och äfven i andra land bygdes sådana. E. sysslade sedermera med ett annat slags sjökrigsmateriel, torpedos. Hans solmaskin har låtit mycket tala om sig, men har hittills icke visat sig praktiskt användbar. Den är grundad på idén att omedelbart använda solstrålarnas värme till erhållande af drifkraft. På konstruerandet, 1870--88, af 26 olika solmaskiner använde han flera hundratusen kronor. E:s uppfinningar äro för öfrigt synnerligen många, såsom en hydrostatisk våg, en apparat för att uttaga salt ur hafsvatten, en larmbarometer, ett instrument för mätning af afstånd på sjön, en pyrometer, slätborrade kanoner, ett slags kanonbåtar, konstruerade för svenska marinen m. m. Hvarken under striden och motgångarna i England eller framgången och belöningarna i Amerika glömde E. sitt fädernesland. Han talade sitt modersmål nästan utan den ringaste brytning och de frikostiga summor, han ofta öfverskickade till allmänt gagneliga företag, vittnade om huru hans hjärta var fäst vid gamla Sverige, fastän han 1848 blef naturaliserad amerikansk medborgare. På 1860-talet voro hans tankar mycket sysselsatta med ett system för Sveriges sjövapen. Till den första pansarbåten, Sköld, skänkte E. maskineriet och till den första svenska monitorn, John Ericsson, två 15-tums kanoner. E. kallades till led. af Vetensk. och Krigsvetensk.-akademierna, m. fl. akademier och samfund, kreerades af Lunds universitet till filosofie hedersdoktor och hedrades af järnkontoret med dess stora guldmedalj. Ända in i sitt 86:e år var E. verksam vid ritbordet. Död i Newyork d. 8 mars 1889. E:s stoft fördes under stora