högtidligheter ombord å amerikanska pansarkryssaren Baltimore och bragtes på detta sätt till Sverige för att i enlighet med E:s önskan jordas där. Fartyget anlände d. 16 september 1890 till Stockholm, där stora hedersbetygelser vederfors den aflidnes minne, hvarpå stoftet på järnväg fördes till Värmland. D. 30 sept. 1895 invigdes å en kulle på Filipstads nya kyrkogård E:s grafkapell. 1893 aftäcktes i Newyork en staty öfver E. hvarvid på redden 35 stora örlogsfartyg af olika nationaliteter defilerade till E:s ära. I Sveriges finnas statyer öfver E. i Göteborg, af Fallstedt, och i Stockholm, af Börjeson. 1893 lät Vet.-akad. prägla en medalj öfver E. Gift 1836 med Amelia Byam. 3. Ericson, John Filip, militär, politiker, landshöfding. Född å Åker vid Trollhättan d. 2 maj 1834; den föregåendes brorson och son af E. 1. Efter att ha genomgått Karlbergs krigsskola, utnämndes E. 1854 till underlöjtnant vid Västgöta regemente, där han 1858 utnämndes till löjtnant och 1866 till kapten. Redan 1870 tog han emellertid afsked ur krigstjänsten. Långt dessförinnan hade han börjat taga verksam del i det kommunala lifvet och valdes efter representationsreformens genomförande 1866 till representant i Andra kammaren för Flundre, Väne och Bjärke domsaga af Älfsborgs län, i hvilken egenskap han fungerade till och med 1875 års riksdag. Han kom här att intaga en bemärkt plats som en af landtmannapartiets ledare och var vid 1872--75 års riksdagar medlem af det viktiga statsutskottet. I åtskilliga frågor prononcerade E. ganska radikala åsikter och uttalade sig bl. a. för rösträtt pr capita vid kommunala val. Ägare under lång följd af år af egendomen Nygård, nära Vänersborg, fortfor E. att vara verksam i hemortens angelägenheter och fungerade bl. a. 1870--83 som ordförande i Älfsborgs läns norra hushållningssällskap. 1882 gjorde han sitt återinträde i det politiska lifvet, denna gång som ledamot för Älfsborgs län af Första kammaren, som han tillhörde till och med 1886 års riksdag och där han helt naturligt kom att tillhöra den fraktion, som understödde hans gamle forne vapenbroders Arvid Posses politik, i all synnerhet som han under dennes regering 1883 utnämndes till landshöfding i Jämtlands län. Från 1886 ägnade han sig ock uteslutande åt dess angelägenheter, om man undantager majriksdagen 1887, då han som frihandlarnas kandidat intog sin plats i Andra kammaren som ombud för Östersund--Hudiksvall. E., som äfven tagits i anspråk för åtskilliga kommittéer och 1888 blef led. af Landtbruksakademien, afled i Östersund den 25 sept. 1895. Gift 1859 med Ida Katarina Vilhelmina Koch. 4. Ericson, Carl Vilhelm, militär, riksdagsman. Född å Åker d. 28 sept. 1840; den föregåendes broder. Liksom sina äldre bröder ägnade sig E. åt den militära banan och utnämndes 1858 till underlöjtnant vid Västgöta regemente. För att på allvar studera krigets konst, deltog E. med ett zuavregemente i kriget i Mejico 1863--64 och ådagalade vid flera tillfällen stor tapperhet. Han har sedermera gradvis avancerat vid sitt regemente (med undantag af, att han 1879--81 var major och bataljonschef för Gottlands nationalbeväring), tills han 1887 utnämndes till öfverste och chef för detsamma. 1893 hugnad med generalmajors titel, utnämndes han 1896 till chef för tredje arméfördelningen. 1902 tog E. afsked från militärtjänsten och blef kassadirektör vid Skånes enskilda banks Stockholmskontor. Under en lång följd af år ägare af Rånnum nära Vänersborg efterträdde E. 1875 sin broder som led. af Andra kammaren för Flundre, Väne och Bjärke domsaga, i hvilken egenskap han fungerade t. o. m. 1878. Han har sedermera vid urtima riksdagen 1892 och riksdagen 1893 representerat Mariestad--Skara--Sköfde samt f. o. m. 1900 års riksdag Mariestad--Sköfde--Falköping i samma kammare. I denna egenskap har han ägnat största uppmärksamheten åt militära frågor, men äfven med intresse deltagit i diskussionen af andra spörsmål. Ehuru frihandlare och bestämd vän af utsträckt rösträtt, har han anslutit sig till landtmannapartiet. E., som 1881 blef led. af Krigsv.-akad., har äfven varit ledamot af åtskilliga kommittéer, bl. a. den af Posseska regeringen tillsatta landtförsvarskommittén i början af 1880-talet. Gift 1870 med Ebba Emilia Margareta Nyblæeus, dotter af öfverste G. Nyblæus (se nedan). Ericsson, Johan Edvard, medaljgravör. Född d. 23 juli 1836 i Göteborg, där fadern var tobaksarbetare. Fattigdomen i föräldrahemmet tvang honom att så tidigt som möjligt själf söka förtjäna sitt bröd, och den utväg, som härvid låg närmast till hands, var att liksom fadern bli tobaksarbetare. Under de sju år han var upptagen af detta brödyrke, inskränkte sig hans undervisning till slöjdskolans ritkurser, därvid han ådagalade så lofvande anlag, att några konstvänner i Göteborg togo sig an den fattige arbetaren och beredde honom medel att fortsätta sina studier i Stockholm. Medan han här, under professor Molins ledning, öfvade sig i modellering, framträdde allt tydligare hans naturliga kallelse för medaljgravörkonsten. Ett offentligt understöd, som han erhöll 1860, satte honom i tillfälle att i två år studera skulpturen i Köpenhamn under Jerichau och medaljgravyren under Conradsens ledning. 1863 fick han konstakademiens resestipendium som han fick behålla i fem år, under hvilka han besökte Tyskland och Paris, där han åtnjöt undervisning af Tasset, samt slutligen Rom. Återkommen till fäderneslandet 1869, invaldes han till ledamot af konstakademien och utnämndes till hofmedaljör. En smygande sjukdom, som länge tärt på hans krafter, lade honom omsider på sjukbädden och utsläckte hans lif den 5 juli 1871. Af hans efterlämnade konstalster må bland skulpturer