nämnas: En tiggarpojke, Slafven som bryter sina band, Iduns skål, inköpt af konstföreningen i Stockholm, En moder som leker med sitt barn m. fl., samt i medaljgravyr: Carl XV:s kröningsmedalj, Musikaliska akademiens medalj öfver presidenten frih. von Rosén, Konstakademiens medalj för konstexpositionen och centralkommitténs medalj för industriutställningen 1866, Lunds universitets medalj till jubelfesten 1868 samt Svenska akademiens medalj öfver Kellgren. E. var en synnerligen framstående medaljör och hans hufvud äro särskildt lyckade. Ericsson, Lars Magnus, mekaniker, telefontekniker. Född i Värmskogs socken, Värmland, den 5 maj 1846. Föräldrar: hemmansägaren Erik Erikson och Maria Jonsdotter. E. arbetade först hos smeder i hembygden och sedan 1866--72 i Stockholm på Öller & k:is verkstad för tillverkning af telegrafapparater och andra instrument. Han praktiserade därpå under tre år utrikes, hvarunder han två gånger erhöll statens stipendium, i de förnämsta fabriker i branschen, i Tyskland, Schweiz och Ryssland. 1876 uppsatte E. i Stockholm en mindre verkstad för tillverkning af matematiska och fysikaliska instrument m. m. Redan följande år, omedelbart efter Graham Bells uppfinning af magnettelefonen, började E. tillverka dylika med trumpeter till signalgifvare. Tillverkningen fortgick i tämligen obetydlig skala till år 1881, då fullständiga telefonapparater med såväl galvanisk som magnetisk signalgifning började tillverkas, och härmed var vägen klar, som af den Ericssonska verkstaden skulle skapa en storindustri och göra dess innehafvare till en känd man. År 1884 inflyttade verkstaden i egen byggnad vid Tulegatan, men arbetspersonalen var då endast 55 man. År 1902 hade personalen vuxit till 1,100 à 1,200 man. I oktober 1884 utsändes från fabriken den 5,000:e apparaten, i januari 1889 lämnade den 20,000:e apparaten verkstaden, och under hvart och ett af de senaste åren ha därstädes tillverkats omkring 50,000 fullständiga telefonapparater. Den allra största delen af produktionen eller omkring 95 % går numera till utländska afnämare, särskildt England och dess kolonier. Men för öfrigt skickas regelbundet stora beställningar af såväl telefonapparater som af växelbord och hela stationsinredningar världen rundt: till Kina, till Sydamerika, till Australien och andra civilisationens ytterpunkter. År 1897 startade E. en mindre fabrik i Petersburg, sedan ryska post- och telegrafförvaltningen, som varit en god afnämare, förklarat, att om E. fortfarande skulle få vara dess leverantör, måste han upprätta särskild fabrik i den ryska hufvudstaden. Denna fabrik arbetar sedan 1901 i egen storartad byggnad och sysselsätter nu 150 man. År 1896 omändrades fabriksrörelsen, hvaraf E. dittills varit personlig innehafvare, till aktiebolag, och skänkte E. ett stort antal aktier till de äldsta medhjälparna bland tjänstemän, förmän och arbetare. E. har utom telefonväggapparaten äfven konstruerat en bekväm bordsapparat samt flere andra typer af telefonapparater. Vid hans fabriker tillverkas äfven telefonväxelbord och öfriga telefoninstrument samt telegrafapparater, brandtelegrafer m. m. Gift 1878 med Hilda Carolina Simonsson. Erik XIV, konung. Född på Stockholms slott d. 13 dec. 1533; son af Gustaf I och Katarina af Sachsen-Lauenburg. Erik ägde, såsom hans tids historieskrifvare så lofordande berätta, stora snillegåfvor och många kunskaper. Han kände flere språk, idkade musik-, målare- och skaldekonst, var i ärendenas behandling skarpsinnig och vältalig, i umgänget blid och vänlig och en mästare i alla slags kroppöfningar; men han var därjämte häftig och vankelmodig, dyster och misstänksam, hvilka karaktärsfel tilltogo med tiden och understundom utbröto i verklig galenskap. Hans första regeringstid var i många hänseenden berömlig. Svärdsriddarne, hvilka i Livland, Estland och Kurland bildade en militär-aristokratisk republik, hade upplöst sin orden och därvid gjort anspråk på ordensgodsen såsom ärftliga familjegods, men de insågo ock att de icke utan främmande skydd skulle kunna bibehålla sina besittningar. Det tillfälle Erik härigenom fick att inblanda sig i dessa angelägenheter förskaffade honom en ny besittning vid Finska viken och förde Sverige in på dess hundraåriga eröfringsbana. Äfven i rikets inre styrelse utmärkte sig denna tid genom flera goda författningar, såsom påbud om inrättandet af taverner vid de allmänna vägarna, indragning af öfverflödiga helgdagar, rikets öppnande för flyktande protestanter m. m. Men snart förmörkades de ljusa utsikterna. Erik råkade i oenighet med sin broder Johan, som han lät gripa, föra till Stockholms slott och döma till döden. Johan och hans gemål inspärrades på Gripsholm och hans vänner och tjänare behandlades med omänsklig grymhet. Från denna stund utöfvade Erik en mordisk lagskipning mot alla, hvilka angåfvos såsom hans politiska motståndare. Geijer uppger, att domboken för 1562 innehåller blott en dödsdom, men för det följande året femtiosju, af hvilka trettiotvå fallit i Johans sak, samt att till oktober 1567 tvåhundratrettiotvå personer skola hafva blifvit dömda till döden, dels för statsbrott, dels för sådana förseelser, som svenska lagen icke belade med dödsstraff. Denna fullkomligt godtyckliga rättsskipning, de olyckor onödiga krig bragte öfver Sverige, och det förbund Erik för att kunna bibehålla Livland och Estland slöt med ryssarna, beröfvade honom hans undersåtars tillgifvenhet och uppbragte dem mot honom. Likväl vågade ingen uppresa sig, förrän den skymfliga behandlingen af Nils Sture visade adeln, att icke heller detta stånd var fritaget från konungens våldsamheter. Eriks vansinne, förut endast skönjbart i en och annan omänsklig och grym handling, blef nu allt svårare. Under dessa anfall fanns ingen utom hans älskarinna Katarina Månsdotter, som förmådde lugna honom; men