sysselsättningar samt ledningen af den boktryckerirörelse, han åtta år förut tillsammans med ett par vänner börjat i Mariefred och sedan 1831 ensam haft om händer. 1838, efter det han försålt sin landtegendom och sin tryckeriaffär, flyttade han tillbaka till Norrköping såsom utnämnd stadsläkare och fortfor med denna befattning till 1855, då han erhöll afsked med pension. Död i nämnda stad d. 15 febr. 1865. Strängt konservativ till sin politiska uppfattning och öfvertygelse, förfäktade han flitigt sina åsikter, dels i Östgöta patrioten, som han redigerade 1845--46, dels i »Post- och Inrikes tidningar» och »Tiden», till hvilka tidningar, i synnerhet den senare, han var en flitig insändare. År 1844 utgaf han en broschyr: Idéer i allmän politik af en orepresenterad, i hvilken skrift han påyrkade en tvådelad representation, med de närande klasserna i den första kammaren och de lärande och styrande i den andra, utan åtskillnad af frälse eller ofrälse och med medelbara val till den förra och omedelbara till den senare. Hans litterära flit nedlades för öfrigt mest på öfversättningar af främmande arbeten. Gift 1: 1821 med Eva Sofia Klingspor och 2: 1830 med systern Fredrika Adolfina Klingspor. Eriksson. Jakob, botanist. Född i Hyllie socken, Lunds stift, d. 30 sept. 1848. Föräldrar: landtbrukaren Anders Eriksson och Eva Bergh. E. blef 1867 student i Lund, 1872 fil. kand. och 1874 fil. d:r samt samma år docent i botanik vid Lunds universitet. Men redan 1875 förordnades E. till adjunkt vid Nya elementarskolan i Stockholm samt från och med 1876 jämväl till botanist och växtfysiolog vid Landtbruksakademiens experimentalfält. Efter att å båda platserna ha utöfvat en i hög grad gagnande verksamhet, slutade E. vid Nya elementarskolan för att uteslutande, sedan experimentalfältet erhållit ett högre riksdagsanslag, från 1885 ägna sig åt sina vetenskapligt-praktiska studier. E. erhöll härvid professors titel. E., hvilken under flere resor i utlandet tagit kännedom om därstädes befintliga botaniska institutioner, afsedda till landtbrukets gagn, har å experimentalfältet inrättat ett växtfysiologiskt laboratorium. E. har utgifvit ett stort antal vetenskapliga arbeten, företrädesvis af landtbruks- och trädgårdsbotaniskt innehåll, många öfversatta till utländska språk. Bland dessa må nämnas: Studier öfver leguminosernas rotknölar 1874, Om meristemet i dikotyla växters rötter 1877, Ueber Wärmebildung durch intramolekulare Athmung der Pflanzen 1881, Om potatissjukan 1884, Om några sjukdomar å våra odlade växter 1890, Bidrag till det odlade hvetets systematik 1892, Die Getreideroste 1896, tillsammans med E. Henning, Sur l'origine et la propagation de la Rouille dez Céréales par la Semeuce 1901. E. har dessutom utgifvit exsiccatverk: Fungi parasitici Scandinavici exsiccati, 10 fasciklar 1882--95 och Collectio cerealis, 4 fasciklar 1889--99, samt Botaniska väggtaflor, 2 serier, den senare omfattande 25 taflor, 1896--1900. Den utmärkte vetenskapsmannen har uti tidningar, särskildt N. D. A., skrifvit ledande artiklar om den högre landtbruksundervisningen, om vår landtbruksadministration, om samarbete mellan våra hushållningssällskap o. s. v. samt har arbetat för ordnandet af ett internationellt försöksväsen. E. är, tills. med A. Pihl, redaktör af Svenska Trädgårdsföreningens Tidskrift, från och med 1878 och af Svenska Fruktsorter i färglagda afbildningar, från och med 1899. E. erhöll för sina arbeten om sädesrosten af Landtbruks-Akademien 1897 akademiens jeton i guld samt af L'Institut de France i Paris 1898 »Prix Desmazières» (1,600 francs). Led. af Landtbruks-Akad. 1893, Vet.-Akad. 1901 m. fl. sällskap. Gift 1876 med Hilma Mathilda Carolina Knutson. Eriksson, Kristian, skulptör. Född d. 30 juni 1858 i byn Faserud nära Arvika. Föräldrar: möbelsnickaren Erik Olsson och Stina Olsdotter. E. som gick i folkskolan, var 1875--77 i lära hos en ornamentbildhuggare för träarbeten i Stockholm och bevistade samtidigt afton- och söndagsundervisningen i Tekniska skolan. 1877--79 var han anställd på en möbelfabrik i Hamburg, gjorde 1879--81 modeller till fajans- och silfverkärl vid Bichweilers »Kunstgewerbliche Werkstatt» och modellerade 1881--83 byggnadsornament. Sistnämnda år begaf E. sig till Paris, där han studerade 1884--87 vid École des arts décoratifs och École des beaux-arts, i den senare på den berömde skulptören Falguières ateljé. Erhöll penningpriser och medaljer i elevtäflingar. Han skaffade sig samtidigt inkomster genom att biträda med grofarbetet på ateljéerna hos skulptörerna, och så gled han öfver till den högre konstens område, skaffade sig egen ateljé och utställde på salongen 1888 statyn Martyren, en med fin plastisk känsla och smak behandlad modellfigur. Denna inbragte honom en tredje medalj och Jenny Lind-stipendiet från Stockholm. På världsutställningen i Paris 1889 exponerade han de med guldmedalj belönade bronsvaserna Blindbock och Martyren, inköpta af P. Fürstenberg; året därpå exponerades i Stockholm bronsvasen Tjusning, inköpt af svenska staten. »Det är ett både själfständigt och genialiskt och därtill ett snart sagdt nytt uppslag inom den svenska skulpturen, dessa arbeten innebära, alster af en fin känsla för stil, af smak i formbehandlingen, af uppsluppen friskhet och godt lynne i så väl idé som utförande.» Bland E:s arbeten från denna tid märkes det nobla karaktärshufvudet "1789". 1891 utställde E. på konstutställningen i Göteborg den stora hautreliefen Linné i gips, inköpt af Nationalmuseum och uppsatt i dess öfre vestibul i marmor, på bekostnad af P. Fürstenberg, 1894. E. har vidare utfört den snart sagdt monumentalt hållna käppkryckan Stödet, en gammal, orkeslös gubbe, stödd på en kraftig ung flickas arm, utförd i silfver, Bretagneska, bronsbyst inköpt af staten, Faure, Lifvet, dekorativt fat, de tre senare exponerade