på konstnärsförbundets utställning i Stockholm 1894. Efter Hasselbergs död utförde han enligt dennes önskan i marmor hans »Farfadern», »Näckrosen» och V. Rydbergs byst. Han har sedermera utfört en grupp till Nationalmuseets portik, figurer till byggnadsfasader, barnporträtt och statyetter, då och då en möbel, en grafvård, bronsbeslag eller silfverpjäser. Sedan 1898 är E. bosatt i Stockholm. »För E. är ingen gren af konstnärlig verksamhet underordnad och betydelselös, slöjd, snickeri, smide är fullt ut lika så fin konst som den »ädlare», förnäma konsten. Det personliga i E:s konst framträder kanske tydligast i hans smärre arbeten, i de formsäkra och formläckra vaserna med sina smidigt eleganta figurer, i de utkast han åstadkommer med förvånansvärd lätthet och frodig idérikedom.» Gift i Paris 1894 med Jeanne Tramcourt. Ersson, Erik i Vallsta, riksdagsman. Född d. 15 jan. 1811 å fädernegården Vallsta i Hälsingland. Föräldrar: Hemmansägaren Erik Johansson Fors och Brita Jonsdotter. Redan vid 14 års ålder faderlös, förestod E. från sitt sjuttonde år jordbruket å den fäderneärfda gården, ett kronoskattehemman af 3/8 mantal, som han 1839 öfvertog för egen räkning. Två år senare utlöste han sina medarfvingar och blef ensam ägare af gården. E. började tidigt tagas i anspråk för allmänna värf och kallades vid 1847--48 års riksdag till representant i bondeståndet för Västra Hälsinglands domsaga, hvilket förtroende han äfven beklädde vid alla följande ståndsriksdagar, utom 1850--51, då han af hälsoskäl undanbad sig att ifrågakomma. Han gjorde sig vid riksdagen snart bemärkt, hade 1853 och 1856 plats i lagutskottet och vid alla följande riksdagar i statsutskottet. Dessutom var han vid 1865--66 års riksdag medlem af talmanskonferensen, 1866--67 bankofullmäktig och var 1864 led. af kommittén för utredande af frågan om grundskatternas inlösen samt inkallades 1865 i den då tillsatta unionskommittén. Allt detta vittnar om det anseende, E. åtnjöt af både ståndsbröder och regering och måhända kan han ock, betecknas såsom sitt stånds mäktigaste man vid tiden närmast före representationsförändringen, som han med värma understödde. Han förvärfvade sig ock utomståendes aktning för sitt själfständiga och från egoistiska biafsikter fria uppträdande, som alltid präglades af redlig håg att ställa fosterlandets väl i första rummet, ståndets i andra. Under det nya statsskicket fortfarande representant för sin hembygd, denna gång i Andra kammaren vid 1867--68 års riksdagar och vid båda å sin gamla plats i statsutskottet, deltog han i grundandet af landtmannapartiet 1867, som han dock snart med grämelse såg utveckla sig i annan riktning, än han väntat. Till följd af kroppslig ohälsa undanträngdes snart hans inflytande därstädes af Carl Ifvarsons, och af samma anledning drog han sig ock 1868 tillbaka från det politiska lifvet. Sin återstående lefnad tillbragte han å sin fädernegård, Vallsta, där han afled den 21 mars 1872. I grundskattekommittén uttalade sig E. för grundskatternas aflösning, ej afskrifning och i den vid början af 1860-talet rätt tillspetsade norska frågan tillhörde han deras antal, hvilka ville inrymma norrmännen full likställighet. Bondeståndets protokoll omförmäla mångfaldiga tillfällen då samtliga eller flertalet af ståndets medlemmar »förklarade sig instämma med Erik Ersson», hvars framstående naturliga talegåfva vitsordas af samtida. Gift 1: med Elsa Ersdotter, 2: 1850 med Anna Johansdotter. Hans son i andra giftet, Johan E., ägare af fädernegården och född 1852, uppsattes 1896 som folkpartiets kandidat gent emot landtmannapartiets ledare Olof Jonsson i Hof och utgick såväl nu som 1899 som segrare ur striden. Han tillhör liberala samlingspartiet men har ej spelat någon mera framträdande roll. 1. Esberg, Johan, superintendent. Född i Kumla socken i Närike d. 2 april 1665. Föräldrar: kyrkoherden Andreas Edzbergius och Sara Fogdonia. Endast tjugu år gammal vann E. lagerkransen i Uppsala och företog därefter en utrikes resa, hvarunder han i Giessen på sin tjugusjätte födelsedag promoverades till teologie doktor. Det berättas, att han under sin vistelse i Tyskland skall ha skrifvit till påfven Innocentius XII och meddelat honom, att han hemligen antagit katolska läran, och därför begärt trehundra scudi. Emellertid fick han kort därefter fullmakt från Sverige såsom pastor i Almunge i Uppland, och denna befordran lär, om det anförda ryktet haft någon grund, förmått honom att ombyta tänkesätt. 1698 utnämndes han till professor i grekiska litteraturen i Uppsala, men utbytte fem år därefter denna lärostol mot en professur i teologiska fakulteten och kyrkoherdebeställningen i Gamla Uppsala. År 1711 blef han, på grund af Carl XII:s fullmakt, utfärdad i Bender, utnämnd till superintendent på Gottland, där han efter tjugutre års berömlig ämbetsverksamhet afsomnade d. 17 april 1734. »Han var en man med stora gåfvor, förträffligt minne, vidsträckt lärdom, vältalig och förde en kostelig penna», som likväl ej lämnat andra minnen efter sig, än ett par liktal och några akademiska disputationer. Gift 1694 med Magdalena Lundia, en dotter till den berömde juristen C. Lundius. 2. Esberg, Zacharias, homilet. Född 1666 i Kumla socken i Närike; den föregåendes bror. Vid tolf års ålder inskrifven bland de studerande i Uppsala, promoverades han därstädes 1685 till filosofie magister, kallades 1687 till garnisonspredikant i Göteborg och 1688 till lektor i Strengnäs, men undanbad sig bägge dessa befattningar, för att antaga en huspredikantstjänst hos kanslipresidenten grefve B. Oxenstierna. Vid tjugutre års ålder utnämnd till pastor vid lifgardet i Stockholm, befordrades han följande året till drottning Hedvig Eleonoras hofpredikant, med