och Irland och befordrades efter sin hemkomst 1831 till förste expeditionssekreterare i k. kansliet. Hösten 1833 utnämndes han till svensk-norsk generalkonsul i Köpenhamn. Genast han intog denna plats, ägnade han en oaflåtlig uppmärksamhet åt Öresundska tullväsendet, och lyckades genom de historiska upplysningar, han härom kunde meddela sin regering, få Öresundstariffen i väsentliga delar modifierad. När fråga sedan förekom om tullens fullständiga aflösning, kämpade E. både med ordet och pennan för reformen, och äger förtjänsten att kanske mer än någon annan svensk ha medverkat till dess genomförande. Under den långa tid han var bosatt i Köpenhamn arbetade han för öfrigt i sina både offentliga och enskilda förhållanden nitiskt på att befrämja och befästa det goda förstånd, som under de senaste årtiondena varit rådande mellan Sverige och Danmark. E. blef 1851 generalkonsul i Helsingör och 1857 åter i Köpenhamn, från hvilken post han 1881 tog afsked. Död i Köpenhamn d. 4 juli 1883. Sina lediga stunder har han användt till studier och författareverksamhet samt bland annat utgifvit: En ångbåtsresa på Göta kanal etc. 1838, En blick på handels- och penningställningen i Sverige 1844, Betraktelser öfver svenska ständerna och deras ombildande 1848, Om landtmanna-förhållandena i konungariket Danmark 1854, La Myriade (en fransk bearbetning af generalkonsul Brandels kronologiska system), 1853 m. m. Gift 1839 med Nelly Hemberg. Fabritius, Ludvig, krigare, legat. Född d. 14 sept. 1648 på brasilianska fästningen Oranien, där fadern Johan Gregorius Fabritius var läkare; modern Elisabet Funck. F. tillhör så till vida svenska historien, som han under senare delen af sin lefnad var i svensk tjänst och i Sverige slutade sina dagar. Hans lif var en nästan oafbruten kedja af vidunderliga äfventyr och erbjuder det allra yppersta stoff till en sensationsroman. Efter faderns död gifte modern sig med en major Beem, som 1660 gick i rysk tjänst, då F. åtföljde sin styffader och blef hans adjutant. I en träffning mot den upproriske kosackhetmanen Stenko Raczin blefvo ryssarnas officerare försåtligt utlämnade till fienden och nedgjorda med undantag af F., som undkom som genom ett underverk. Under det massakern pågick rusade hans ordonnans emot honom under eder och förbannelser ur de lifdömdas krets och släpade honom ned till stranden af den närliggande Wolgafloden. Kosackerna, som trodde att ryssen ville kasta sitt offer i strömmen, lät dem fritt passera till floden, där den trogne ordonnansen gömde sin förman i kölrummet på ett fartyg. Enligt en mera nykter historia skall F. helt enkelt ha frigifvits ur den fångenskap, hvari han råkat, på bemedling af en polsk adelsman i hetmanens tjänst. I det af kosackerna intagna Astrakan kom F. i ny lifsfara, men lyckades undkomma genom den ena kommendantens försumlighet. Under flykten därifrån blef han tillfångatagen och såld i Daghestan till slaf för tvåhundra rubel. Friköpt af en af sina bekanta 1669 kom han, ehuru alldeles utblottad, öfver gränsen in i Persien, där han utgaf sig för en kristen läkare och lifnärde sig med kvacksalfveri och försäljning af medikamenter. Vid underrättelsen om att ryssarna återtagit Astrakan, återvände han dit och ingick på nytt i rysk tjänst samt erhöll full aflöning för den förflutna tiden. Skickad af ståthållaren i Astrakan med ett uppdrag till tsaren i Moskva, utnämndes han 1671 till kapten och 1673 till major vid Hamiltons tyska regemente samt befordrades 1675 till öfverstlöjtnant. Trött vid det ryska fältlifvet, sökte och erhöll han genom holländska residentens bemedling afsked ur krigstjänsten, hvarefter han i engelska ministern Hebdons svit afreste till Riga och därifrån 1677 till Stockholm, för att erbjuda Carl XI sin tjänst. När Carl hörde omtalas hans skiftande öden och att han varit i Persien och kände Österlandets seder och bruk, gaf han honom i uppdrag att afgå som sändebud till Persien, för att med detta land knyta en handelsförbindelse, hvars ändamål var att draga den persiska silkeshandeln öfver Ryssland till Narva. Då statsmedel saknades för ambassadens verkställighet, erbjöd sig F., som kort förut från Holland fått ett arf på 180,000 gulden, att gå i förskott för resekostnaderna, och afreste 1679 till Persien med ett följe af tjugu personer. Underhandlingarna lyckades och F. återkom till Sverige 1682. Men då perserna, oaktadt traktaten, fortfarande sålde sina sidenvaror till Ryssland, måste F. för andra gången afgå till persiska hofvet. Under denna resa uppehöll han sig i Ispahan i nära tre år och medtog vid sin hemresa flera persiska köpmän och deras varor till Stockholm, hvaröfver Carl blef särdeles glad och lät på allt sätt väl behandla främlingarna. Efter konungens död skickades F. 1697 för tredje gången till Ryssland och Persien, för att tillkännagifva Carl XI:s frånfälle och skänka tsaren trehundra kanoner, som denne beställt i Sverige. Först i november följande året framkom F. till Ispahan, då shahen beslöt att, till bevarande af de svenska beskickningarna, afsända till Sverige en ambassadör, som också afreste, men blef tillfångatagen i Moskva, hvarefter någon direkt handelsförbindelse mellan Sverige och Persien icke kom i fråga. F. som för de tjänster han gjort Sverige 1687 blifvit upphöjd i adligt stånd, tillbragte sina sista lefnadsår dels på sin gård Läckstaholm, dels i Örebro och Stockholm, hvarest han dog d. 6 okt. 1729. Gift 1: 1689 med Anna Christiana von Schönfeldt och 2: 1711 med Margareta Barckhusen. Fagerlin, Ferdinand Julius, genremålare. Född i Stockholm d. 5 februari 1825. Föräldrar: sidenfabrikören Carl Wilhelm Fagerlin och Maria Margareta Gnosspelius. F:s omisskänneliga anlag för målarkonsten utvecklades under flere års undervisning vid konstakademien, men själf oviss om sin kallelse, ingick han efter aflagd student- och officersexamen i militärståndet och utnämndes till