Fahlbeck och Hanna Charlotta Carlsson. Student i Lund 1870, aflade F. därstädes 1875 fil. kandidatexamen, blef 1879 fil. licentiat och utnämndes 1880 efter vunnen doktorsgrad till docent i allmän historia vid Lunds universitet. Hans håg drogs snart åt nationalekonomiska studier, och 1887 väckte han allmän uppmärksamhet genom sin midt under den hetaste tullstriden utgifna, i protektionistisk anda affattade broschyr: Den ekonomiska vetenskapen och näringsskyddet. Under de följande åren har F. tagit en liflig del i den offentliga diskussionen om politiska, statistiska, sociala och nationalekonomiska spörsmål, i hufvudsak intagande en konservativ ståndpunkt, men med starkt individuell syn på tingen och själfständig uppfattning. Förutom en mängd uppsatser i in- och utländska tidskrifter har F. utgifvit åtskilliga arbeten i bokform, bland hvilka må nämnas: Betänkande rörande grunderna för den ekonomiska mellanrikslagstiftningen emellan Sverige och Norge 1888, Sveriges nationalförmögenhet, dess storlek och tillväxt 1890, Stånd och klasser, en socialpolitisk öfverblick, 1892, Sveriges adel, statistisk undersökning öfver de å riddarhuset introducerade ätterna I 1898, m. fl. F. utgifver från 1897 Statsvetenskaplig tidskrift, i början tillsammans med andra vetenskapsmän, men från 1899 ensam. 1889 utnämndes F. till e. o. professor i historia och statskunskap vid Lunds universitet, var sekreterare i 1888 års tullkommitté och kallades 1894 af Köpenhamns universitet till juris hedersdoktor. Gift 1890 med friherrinnan Anna Alice von Willebrand (från Finland). Fahlberg, Samuel, läkare, statsbrottsling. Född 1758 i Helsingland. Såsom ett fader- och moderlöst barn upptagen af badaremästaren Jakob Tjäder i Stockholm, inöfvades F. af honom i de kirurgiska handgreppen och fick såsom skeppskirurg åtfölja ett handelsfartyg till norra Amerika 1783. Följande året förordnad till läkare på ön S:t Barthélemy, uppgjorde han planen till staden Gustavias anläggning och sysselsatte sig för öfrigt med insamlande af naturalier för Vetenskapsakademiens räkning på västindiska öarna. Utnämnd 1786 till guvernementsläkare, kallades han 1791 af Vetenskapsakademien till hennes ledamot och förklarades fem år därefter af medicinska fakulteten i Uppsala för medicine doktor. 1799 förordnades han till ingenjör på Barthélemy, med titel af landtmäteridirektör, och bestridde tillika guvernementssekreterare- och guvernementsläkarebefattningarna. Vid de oroligheter, som 1810 utbröto på ön, befanns vid undersökning F. invecklad i de upproriska rörelserna hvarför han 1813 dömdes från lif, ära och gods. Men han hade förut undkommit till ön S:t Eustache, där han afled d. 28 nov. 1834, utan att veta om, att han stod upptagen på amnestiplakatet af den 21 okt. s. å. Gift med Elisabet Everij. Fahlcrantz. Denna släkt, som genom flera sina medlemmar gjort en betydande insats å olika områden af svensk odling, härstammar från Västmanland, där äldste kände stamfadern Daniel Andersson var klockare i Munktorp. 1. Fahlcrantz, Carl Johan, landskapsmålare. Född i Stora Tuna socken i Dalarna d. 29 november 1774. Föräldrar: v. pastorn, sedermera kyrkoherden i Kungsåra i Västmanland, Johan Fahlcrantz och Gustafva De Brenner. Fadern önskade uppfostra sin förstfödde till präst, men en inre drift förde den unge gossen med oemotståndlig makt in på konstnärsbanan. Redan som barn aftecknade han på egen hand de kopparstick han kunde öfverkomma, och färglade sina efterbildningar med safter som han prässade ur blommor. Vid sexton års ålder ankom F. till Stockholm, där han efter någon tid blef lärjunge hos Limnell och började han samtidigt besöka konstakademien. Några stycken af Claude Lorrain, som han ett par år därefter fick se, gjorde hans kallelse för honom klar. Under näringsbekymmer, ritlektioner och målande af taflor, dem han för sitt uppehälle måste afyttra till underpris, förflöto de första åren af hans konstnärslif. Lyckligtvis fick Sergel se en af hans taflor och från den stunden blef inom konstnärsvärlden hans talang uppskattad till dess fulla värde. F. utställde för första gången i akademien 1799 och började med allvar med oljefärgen först 1800. Redan följande år blef han akademiens agré och 1803 dess ledamot. 1806 företog F. en resa till Italien, men insjuknade på vägen, och då han tillfrisknat, tvang honom det utbrutna kriget att återvända till Sverige. Han kom sedan aldrig utom den skandinaviska halföns gränser, hvilket af mången blifvit framhållet som en brist i hans konstnärsutveckling, ehuru det å andra sidan ovedersägligen bidrog att förläna hans konstnärskap dess nationellt nordiska skaplynne. I detta hänseende intager F. ett af de främsta rummen bland svenska konstnärer. F:s taflor äro spridda kring hela världen - den nya såväl som den gamla. Konungarna af Sverige Carl Johan och Oscar I, Ludvig I af Bayern och Fredrik VI i Danmark förvärfvade ett stort antal verk af hans fruktsamma pensel. En utvald samling gick olyckligtvis förlorad vid den eldsvåda, som lade i aska den första kungliga villa Carl Johan låtit uppföra vid Rosendal på Djurgården. En sparad ungdom, ett gladt och jämnt lynne förlänade F. lifs- och arbetskraft långt utöfver den tid, då dessa under vanliga förhållanden upphöra. Vid sjuttiofem års ålder trädde han i äktenskap med Anna Sofia Hagström, och fem år senare var han ännu sysselsatt med tvenne stora taflor åt konung Oscar, framställande Gripsholm och Rosersberg. Vid sin död, som inträffade den 9 januari 1861, var F. professor vid Fria konsternas akademi och akademiens vice preses; hedersledamot af konstakademierna i Philadelphia och Newyork o. s. v. »F:s konst gifver ett typiskt uttryck för hans samtids natursvärmeri och naturpoetiserande. F. var skald. Ett motiv var för