honom en poetisk tanke att framställa i konstnärlig omklädnad. Han sträfvade först och främst att söka öfverflytta till åskådaren den sinnesstämning, i hvilken naturen försatt honom själf. Han idealiserar sin natur med ledning af sin poetiska tanke. Hans fantasi fyller Stockholms Djurgård eller hjorthagen vid Gripsholm med bruna klippor, djupa klyftor, betande oxar, väldiga, bruna träd, som ställt sig alldeles där de borde stå för att fylla en plats i taflan. Med romantikens förkärlek skildrar han skymningen eller solnedgången, älskar han morgon- och aftondager. Relativt sällan lyser förmiddagens nyktra solljus öfver hans landskap -- och förmiddagssolen gör rätt i att undvika dem, ty hon skulle belysa hvad skymningen eller aftonljuset nu gör sitt bästa att dölja -- bristen på natursanning i detaljerna.» 2. Fahlcrantz, Axel Magnus, ornamentsbildhuggare. Född i Stora Tuna i Dalarna 1780; den föregåendes bror. I Stockholm, dit F. anlände under senare hälften af 1790-talet, upptogs han till elev af ornamentsbildhuggaren Ljung och utbildade under denne sina anlag för bildhuggarekonsten. Hans arbeten, som under en lång lefnad blefvo ganska talrika, mångenstädes i landet, särdeles i våra kyrkor, och vittna om ett verkligt mästerskap. F. invaldes till medlem af Fria konsternas akademi och erhöll titel af k. hofbildhuggare och professor. Under de sista åren af sin lefnad uppträdde han som novellförfattare, i hvilken egenskap han ända till sin död lyckades bibehålla sin anonymitet under pseudonymen »Extraordinarien A--r». Några af hans noveller återfinnas i hans år 1851 utgifna Humoristiska Berättelser och för öfrigt som följetong i tidningarna Dagligt Allehanda, Aftonposten och Svenska Tidningen. Död i Stockholm d. 7 oktober 1854. Gift 1: 1804 med Hedvig Eleonore Sparrman; 2: 1830 med Katarina Charlotta Lindström. 3. Fahlcrantz, Kristian Erik, skald, teolog. Född i Stora Tuna i Dalarna d. 30 augusti 1790; de föregåendes bror. I Uppsala, där F. blef student 1804, ägnade han sig företrädesvis åt den österländska litteraturen och kallades, efter att 1815 hafva vunnit den filosofiska graden, till docent i arabiska 1821. Teologie kandidat 1828, prästvigdes han s. å. och utnämndes det följande till Kalseniansk professor samt kyrkoherde i Hagby och Ramsta. Tio år senare uppförd i andra förslagsrummet till biskopsämbetet i Västerås, blef han vid utnämningen förbigången af Gust. Nibelius. Men vid dennes död ånyo uppsatt på dylikt förslag, utnämndes han till styresman öfver Västerås stift 1849. Under åren 1835--37 gjorde han vidsträckta utländska resor och företog ännu 1856 en ny utflykt. Anteckningarna från dessa resor utgöra en intressant del af hans under de sista lefnadsåren af honom själf utgifna Samlade skrifter. Det förnämsta häri består för öfrigt af hans två stora skaldeverk Noachs ark och Ansgarius. Det förstnämnda, i tvenne »våningar», af hvilka den första utkom 1825, är egentligen en satir, framkallad af skaldens förtrytelse öfver de missbildningar, han tyckte sig finna i samtidens vittra och politiska riktning. Svårfattligt redan för den tid, som vid dess första framträdande intogs af öfverraskning och beundran öfver den snillrika skapelsen, tarfvar det numera särskilda kommentarier, för att, med sina lärda utflygter på den österländska litteraturens område och fina anspelningar på förhållandena för dagen, kunna riktigt fattas och njutas. Det innehåller det oaktadt glänsande blixtar af lyrisk inspiration, oförlikneliga drag af humor, gnistrande kvickheter och bitande satir, hvilka förtjänster, om de än ofta nog åter förlora sig i ett på ytan lekande raljeri eller ett romantiskt dunkel, likväl röja en skaldegåfva af mer än vanlig art. Hans andra stora skaldeverk, »Ansgarius», är ett religiöst poem -- eller närmare uttryckt ett lyriskt epos -- i fjorton sånger, af hvilka de första utkommo 1835. Med många vackra delar är detta stycke mindre lyckadt. Den äfven i de minsta detaljer iakttagna historiska noggrannheten påminner, oaktadt den omväxlande versbyggnaden, för mycket om en rimmad krönika, och den deklamatoriska, nästan dogmatiska framställningen blir tröttande för läsaren. Till F:s vittra alster höra vidare flera Festsånger, i allmänhet utmärkta för en högstämd och kraftfull form, Minnesrunor och Tillfällighetsdikter. Såsom vetenskapsman, teolog och litterär kritiker intager F. ett framstående rum, ehuru äfven här det polemiska elementet är utmärkande för hans författareskap. Bevis härpå lämna, förutom en mängd tidningsartiklar, stridsskriften: C. J. L. Almqvist såsom författare i allmänhet och såsom teolog i synnerhet skärskådad 1845--46 samt Rom förr och nu, i hvilket senare arbete han med skärpa uppträder mot jesuitismens och den katolska kyrkans propaganda inom den protestantiska världen. Till sina politiska tänkesätt strängt konservativ, var F. i sitt enskilda lif fryntlig, hjärtlig och vänfast. I kretsen af närmare vänner lät han ofta sitt skämtsamma lynne fritt spela och F:s infall och ordlekar äro snart sagdt rikskunniga. 1830 utnämndes F. till teologie doktor och inkallades 1842 till en af de aderton i Svenska akademien; hedersled. af Vitt.-, hist.- o. ant.-akad. Död d. 6 aug. 1866. Gift 1847 med Aurora Vilhelmina Valerius, dotter af skalden J. D. Valerius (se nedan). Hans äldste son, Carl Johan F., f. i Uppsala d. 12 juli 1849 och fil. doktor 1872, grundlade 1877 bokförläggarefirman Fahlcrantz & komp., som med vår litteratur införlifvat en mängd förtjänstfulla arbeten. Fahlman, Louise Johanna, skådespelerska. Född den 30 juni 1856 å Svartvik, Njurunda socken, Medelpad. Föräldrar: skeppsbyggmästaren S. G. Jensen och Juliana Hansen. Vid 19 års