1. Falck, Johan Peter, naturforskare. Född i Broddetorps församling af Västergötland 1732 eller 1733. Föräldrar: auditören vid Skaraborgs regemente Peter Falck och Benta Vinge. Under den hårda kampen mot nöd och försakelser lade sig redan i ungdomen ett dystert svårmod öfver hans själ och gjorde icke blott hans stora vetenskapliga anlag nästan gagnlösa, utan föranledde slutligen hans död. Inskrifven till student i Uppsala 1751, vinnlade han sig i synnerhet om naturalhistoria, hvari han gjorde sådana framsteg, att Linné upptog honom i sitt hus och gjorde honom till lärare för sin son. På Linnés förslag erhöll han anställning som intendent för statsrådet Kruses naturaliekabinett i Petersburg, hvarefter, sedan hans skicklighet blifvit mera känd, han utnämndes till botanices professor vid collegium medicum och intendent öfver collegium medicum och intendent öfver kollegii apotekareträdgård i samma stad 1765. En ännu ärofullare bana öppnade sig för F., när han 1768 erhöll uppdrag, att, jämte Pallas, Gmelin, Georgi m. fl., deltaga i den vetenskapliga expedition, som, delad i olika afdelningar, skulle genomresa det stora ryska riket i alla riktningar. På hemvägen insjuknade han i Kasan, där han under ett anfall af sin gamla mjältsjuka afhände sig lifvet med ett pistolskott d. 21 mars 1773. Hans reseanteckningar, införda i »Beiträge zur Kentniss des Russischen Reichs, Th. I--III» 1786, hafva, ehuru korta, ett stort vetenskapligt värde och innehålla utmärkta underrättelser om stäppländerna kring Tarabagatai, särskildt i allt hvad som rör naturalhistorien. 2. Falck, Anders, astronom. Född d. 13 jan. 1740; den föregåendes bror. I Uppsala, där F. blef student 1758, antogs han till lärare för en ung grefve Hård, med hvilken han 1762 fick göra en resa till Tyskland. Återkommen till Uppsala, ägnade han sig huvudsakligen åt astronomien och vann, sedan han under Melanderhjelms presidium utgifvit tvenne disputationer, lagerkransen 1767 med första hedersrummet. Vid sidan af sina vetenskapliga studier dyrkade F. med ifver sånggudinnorna och var en verksam medlem af de vittra sällskapen Apollini Sacra och Utile Dulci. 1770 erhöll han plats som lärare för sedermera riksståthållaren, friherre H. H. von Essen och företog med honom en ny resa till utlandet, hvarifrån han återkom 1772. Denna så löftesrikt påbegynta bana blef i sin fortgång föga hugnerik. I stället för en akademisk lärostol, som han med heder skulle ha beklädt, måste han 1770 taga anställning som skollärare i Skara, där han, befordrad till konrektor 1780 och till rektor 1793, kvarstannade för lifvet. På denna obemärkta plats fortfor han att med förkärlek idka den vetenskap, åt hvilken han ägnat sina flesta och käraste stunder. Med de astronomiska instrument, han erhållit af Wargentin, anställde han i brist af tjänlig lokal under flera år sina observationer på öppna gatan. Hans sakrika iakttagelser infördes, med stort beröm af samtidens lärde, i Vetenskapsakademiens handlingar och föranledde hans inkallande i detta samfund 1788. Nedtyngd vid tanken på att hans anlag icke såsom sig bort kommit vetenskapen till godo och uttröttad af sitt mångåriga mödosamma lärarekall, befriades han af döden d. 10 februari 1796. Falk, Erik, biskop. F. härstammade från en gammal frälsesläkt, studerade vid utländska högskolor, blef magister i Wittenberg och var professor i Uppsala 1518. Han skall ha varit i skyldskap med Gustaf I och äfven varit hans lärare samt stod hos konungen i stor gunst. Såsom Gustafs hofpredikant utnämndes han 1547 till biskop i Skara, men ådrog sig inom kort konungens misshag och afsattes från biskopsämbetet. Då hans oskuld lätt ådagalades, blef han restituerad och flyttades 1558 till biskopsstolen i Linköping. Erik XIV, som till F. hyste ett oinskränkt förtroende, uppdrog åt honom att åtfölja den beskickning, som 1561 afgick till Moskva, för att inleda underhandlingar med storfursten Ivan Vasiljevitj. För öfrigt omtalas biskop F. som en ordningsman och sträng väktare öfver prästernas lefverne och lärosätt. För sin tid var han en ovanligt lärd man och har författat flera arbeten, af hvilka man nu endast känner: En lärobok i Christendomen, från tyskan 1558, samt En tröstebok för hafvande kvinnor etc. 1564. Död 1569. F. var gift och hade flera barn, bland dem krigsöfversten Bengt Falk som, f. 1540, miste lifvet vid Linköpings blodbad 1600. Falkenberg. De på svenska riddarhuset introducerade ätterna Falkenberg härstamma från Mark-Brandenburg, där Hans Didriksson von Falkenberg skall ha lefvat i senare hälften af 1400-talet. Hans sonsons son Henrik inflyttade 1595 öfver Livland till Sverige och hade sönerna Konrad och Melker (se nedan), som 1625 naturaliserades som svenska adelsmän. Grenar af ätten ha sedermera erhållit friherrlig och greflig värdighet (se nedan). 1. Falkenberg, Konrad, riksråd. Född d. 12 dec. 1591. Föräldrar: sedermera ståthållaren på Kalmar slott Henrik von Falkenberg och Elisabeth von Vietinghoff. F., som 1623 var kapten vid Södermanlands infanteri, blef 1633 kammarråd, 1637 landshöfding i Kalmar län och på Öland, 1651 riksråd och 1652 rikskammarråd. Död i Stockholm d. 25 aug. 1654. Gift 1633 med friherrinnan Katarina Bonde, syster till riksskattmästaren Gustaf Bonde (se sid. 116). 2. Falkenberg, Melker, krigare, ämbetsman. Född på godset Kiriämpä i Livland d. 1 febr. 1597; den föregåendes bror. F. började vid sexton års ålder sin bana som page hos rikskansleren Axel Oxenstierna och antog 1617 samma befitting hos Gustaf II Adolf, som »i främmande gesandters samt många grefvars och herrars närvaro» 1620 gjorde honom »varaktig» (förklarade honom vapenför). Snart därefter befordrad till fänrik vid öfverste Setons tyska soldater, hade