han vid konungens död 1632 tjänt sig upp till generalkommissarie i Neder-Sachsen. Följande året förordnad till kammarpresident öfver Mainz, Worms och Franken, skickades han 1635 i några viktiga ärenden till kurfurstarna af Sachsen och Brandenburg samt till hertigarna af Pommern och Mecklenburg. Blef 1637 landshöfding öfver norra och södra Finland, där han genom ett godtyckligt och hårdhändt uppträdande uppväckte stort missnöje, 1646 underståthållare i Stockholm och slutligen 1648 krigsråd. Död i Stockholm d. 3 febr. 1651. Gift 1634 med Elisabet von Löben. 4. Falkenberg, Gabriel, k. råd. Född d. 5 juni 1646; den föregåendes bror. Gabriel F. anställdes först vid hofvet som kammarherre och utnämndes 1678 till landshöfding i Nyköpings län. 1687 upphöjd i friherrligt och 1693 i grefligt stånd, då han skref sig grefve till Sandemar och friherre till Odensviholm, förordnades han sistnämnda år till k. råd och president i Åbo hofrätt, hvarifrån han 1703 förflyttades till Svea hofrätt. Han blef 1703 Åbo universitetskansler. Kunskapsrik, verksam och fosterlandsvän, framstår F. som ämbetsman i detta ords vackra och sanna bemärkelse. Det universitet, för hvilket han var styresman, sökte han på allt sätt gagna och hedra och visade sig vid mer än ett tillfälle såsom en vetenskapernas upplyste vän och gynnare. Död ogift i Stockholm den 30 maj 1714, slöt han själf sin grefliga ätt. 5. Falkenberg, Melker, riksråd. Född d. 7 juni 1722; sonsons son af F. 2. Föräldrar: öfversten Henrik Falkenberg och grefvinnan Ulrika Bonde. Arftagare till en ansenlig förmögenhet, hade F. erhållit en i alla afseenden sorgfällig och lärd uppfostran. Under sin vistelse i Uppsala åtnjöt han professor Ihres enskilda handledning. Redan 1740 hade han blifvit inskrifven i konungens kansli och var under sin vistelse utrikes ett år anställd vid svenska beskickningen i Paris, under C. F. Scheffer. Efter sin återkomst till fäderneslandet utnämnd till e. o. protokollssekreterare 1748, blef han 1758 lagman i Västerbotten och Ångermanland och flyttades därifrån 1765 till samma befattning i Värmland. F. tog en liflig del i sin tids politiska lif och slöt sig till Hattpartiet. Redan 1751 var han medlem af sekreta utskottet, hvilket han sedermera oafbrutet tillhörde till och med 1765--66 års riksdag. Vid den sistnämnda en af de få målsmännen för sitt parti, sökte han förgäfves hejda de våldsamma åtgärderna i myntväsendet. Vid följande riksdag 1769 satt han i bankodeputationen samt kämpade för högre kurs och större sedelstock, än majoriteten af hans parti önskade. Måhända var det denna hans benägenhet att gå sina egna vägar, som vid Mössornas seger våren 1772 beredde F., ensam bland sina partivänner, plats bland rikets råd, i hvilken egenskap han efter revolutionen bibehölls af Gustaf III. Han utnämndes nu äfven till rikskansliråd, hvilken post han beklädde till 1783, och president i lagkommissionen. Nyss förut utnämnd till kansler vid Lunds universitet, utöfvade han denna befattning till 1789, då han nedlade den tillika med sina öfriga ämbeten. »Han var,» säger en hans loftalare, »den siste af sin tids purpurprydde män i Sverige, som talte och skref Roms språk med nästan lika lätthet som sitt eget.» Af Gustaf III 1773 upphöjd till friherre, blef han 1778 grefve och utnämndes tre år därefter till riddare af Serafimerorden. Död d. 21 mars 1795. Ledamot af Vetenskapsakademien. Gift 1761 med friherrinnan Hedvig Eleonora Wachtmeister. Från F. härstammar den nu lefvande grefliga ätten Falkenberg till Bålby. Falkenberg, Dietrich von, krigare. Tillhörandne den tyska adliga ätten von F. till Herstelle och Blankenau vid Weser. Född i senare hälften af 1580-talet i Herstelle. Son till fogden Christoph i Blankenau. F., som först var i hessisk tjänst som hofjunkare hos landtgrefve Moritz, skickades 1615 till Sverige för att vinna större skicklighet. Han kom i gunst hos Gustaf Adolf, blef dennes hofmarskalk och sändes 1630 som kommendant till Magdeburg, som snart belägrades af Pappenheim. F. gjorde allt för att sätta staden i försvarstillstånd, men led brist på folk och penningar. 1631 kom Tilly utanför staden och inneslöt den från andra sidan. Invånarna ville kapitulera, men F. ville