icke höra på det örat. Vid en öfverläggning på rådhuset den 20 maj uppmanade F. de närvarade att hålla ut, tills svensk hjälp kom, men han rönte intet medhåll. Plötsligen stormade de kejserliga in i staden. F. kastade sig upp på sin häst och lyckades slå fienden tillbaka på ett ställe, men stupade snart därefter. Det antages, att han vidtagit anordningar för att lägga Magdeburg i aska, så att icke den viktiga staden skulle till Gustaf Adolfs skada falla med sina befästningar och allt i de kejserliges händer. Falkengren. Den förste kände stamfadern för ätten är kyrkoherden i Eskilstuna Sigge Kristoffersson, som med sin första fru hade sonen Anders Siggesson, adlad 1645 med namnet Falkengren. Dennes sonsons söner, Germund och Kristoffer (se nedan) blefvo 1771 friherrar. 1. Falkengren, Germund Abraham, ämbetsman. Född i Ryssby socken i Småland d. 20 april 1713. Föräldrar: majoren Abraham Falkengren och friherrinnan Ebba Katarina Cederhjelm. F. odlade sin vetenskapliga bildning vid Lunds universitet och inskrefs vid nitton års ålder som auskultant i Göta hofrätt. Efter någon tids tjänstgöring som häradshöfding i Göinge härader i Skåne, inträdde han 1747 åter i samma hofrätt, där han genomgick de särskilda tjänstegraderna till vice president 1761. Åtta år senare utnämndes han till landshöfding öfver Västernorrlands län, upphöjdes 1771 i friherrligt stånd och dog d. 3 mars 1785 på Möckelsnäs sätesgård i Småland samt blef begrafven i Stenbrohults kyrka. F. omnämnes med beröm såsom en af sin tids kunnigaste och driftigaste ämbetsmän. Han deltog äfven i riksdagarna och tillhörde Mösspartiet och var en af de få bland detta partis män, hvilka vid 1769--70 års riksdag hade plats i sekreta utskottet. Gift 1: 1742 med Ingeborg Ehrencrona och 2: 1766 med friherrinnan Anna Kristina von Hyltéen. 2. Falkengren, Kristoffer, amiral, riksråd. Född den 12 oktober 1722; syssling till den föregående och son till vice amiralen Abraham Falkengren och Kristina Hammar. Vid tjuguett års ålder antagen till löjtnant vid flottan, ingick han i fransk sjötjänst och kommenderade 1746 fregatten Le Volage, om trettiotvå kanoner, mot ett engelskt örlogsskepp, med dubbelt så stark bestyckning, samt uthärdade en mördande strid i sju timmar. Slutligen tvungen att gifva sig fången, utväxlades han kort därefter från engelsmännen. Han deltog sedermera med utmärkelse i kriget i Flandern och erhöll fullmakt som fregattkapten. 1746 befordrades F. i svensk tjänst till kaptenlöjtnant, 1750 till kapten och 1752 till kommendörkapten. 1755 skickades han på en kryssning mot marockanerna och befordrades efterhand till schoutbynacht 1765, chef för galärflottan 1767 och vice amiral 1769. Vid 1760--62 och 1765--66 års riksdagar, som F. bevistade, framträdde han bland Augustin Ehrensvärds mest utpräglade motståndare och gjorde sig i allmänhet känd som en ifrig Mössa. Han var ock medlem af det sexmannaråd, som vid förberedelserna till 1769 års riksdag förvaltade partiets valkassa och inkallades vid dess seger våren 1772 i rådet, där han bibehölls efter revolutionen. 1771 hugnad med friherrlig värdighet, utnämndes han 1776 till president i Amiralitetskollegium och två år senare till serafimerriddare. F. var ledamot af Vetenskapsakademien och har i sitt fack utgifvit tvenne vetenskapliga arbeten: Evolutioner till sjös 1752 samt Galérflottans och marinens kommendering 1769. Död i Stockholm d. 22 april 1789. Falkman, Ludvig Berckhan, chef för Landtmäterikontoret, historieforskare. Född i Malmö d. 22 maj 1808. Föräldrar: handelsmannen Henrik Falkman och Lovisa Magdalena Gadd. Genom den ekonomiska ruin, som drabbade familjen vid Malmö diskonts bankrutt, måste F. redan som barn efter förmåga söka bidraga till sin utkomst. Detta skedde dels därigenom, att han mellan lästimmarna i skolan biträdde sin mor vid skötandet af en liten handel, dels genom att om söndagarna förrätta klockaretjänst i stadens kyrkor. Oaktadt dessa studiehinder aflade han studentexamen i Lund 1825 och bestämde sig för den filosofiska graden, för hvilken han undergick föreskrifna preliminärförhör. Men bristande tillgångar och speciellt en tilltagande håg för landtmäteriyrket framkallade en förändring i lefnadsplanen, och 1827 lät F. inskrifva sig i lantmäteristaten, i hvilken han, efter att i maj 1829 ha aflagt landtmäteriexamen, konstituerades till landtmäteriauskultant s. å. I Malmöhus län, hvarest F. ända till 1849 hade sin verkningskrets, blef han: i januari 1833 tillförordnad förste landtmätare, i juli 1835 kommissionslandtmätare och, efter att i sju år såsom vikarie förestått tjänsten, förste landtmätare 1840. 1843 valdes han till rådman i Malmö, hvilket ämbete han tillika med sina öfriga befattningar bibehöll till 1849, då han utnämndes till chef, öfverdirektör för landtmäteriet och justeringsverket i riket. I denna egenskap verkade F. nitiskt för landtmäteriväsendets höjande, dels genom landtmäteriundervisningens tillgodoseende med skickliga lärare, dels genom ingifna förslag till ändamålsenliga författningar i flera riktningar. Sannolikt hafva icke många varit öfverhopade med en sådan mängd offentliga och enskilda förtroendeuppdrag som F. Af dem må här blott nämnas: regeringens uppdrag att i danska geheimerarkivet genomgå och upprätta fullständiga förteckningar öfver därstädes befintliga gamla handlingar angående Skåne, Halland och Bleking 1845--46; sekreterarebefattningen i Malmöhus läns hushållningssällskap och provinsen Skånes hushållsförening 1846; uppdrag af k. maj:t att, efter i danska arkiv befintliga handlingar, utreda frågan om de s. k. halländska kyrkohemmanen 1846; förordnande att söka utreda böndernas på Hven ämbetsskyldigheter till kungsgården Uranienborg 1847; skattmästarebefattningen i k. Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande Skandinaviens historia 1850; ledamotskap i