sökt svärta hans undersåtar, bland andra en viss namngifven landshöfding, till bevis hvarpå han upptog och uppläste ett bref från Görtz. Denne bad då F. läsa vidare, och då detta icke kunde undvikas befanns att Görtz föreslagit F. själf till den felaktige landshöfdingens efterträdare. F:s sista verksamhet såsom offentlig åklagare var vid riksdagen 1726, i målet mot riksrådet grefve M. Vellingk, som genom ständernas kommission dömdes att mista lif, ära och gods, men benådades med lifstids fängelse. I riksdagsförhandlingarna deltog F. med mycken ifver, alltid såsom anhängare till det hessiska partiet. Kort efter Görtz' aflifvande träffades F. af ett slaganfall, af hvilket han sedan bar följderna så länge han lefde. Död på Gräfsnäs sätesgård i Älfsborgs län d. 26 febr 1733. Gift 1722 med Katarina Tham. Fehr, Fredrik August, teolog. Född i Stockholm d. 25 april 1849. Föräldrar: kammarrådet Carl August Fehr och Hilda Lovisa Kristina Hildebrand. Student i Uppsala 1868, förvärfvade F. sig redan 1872 den filosofiska doktorsgraden och utnämndes s. å. till docent i hebreiska språket vid därvarande universitet. Efter följande år aflagd dimissionsexamen, prästvigdes F., tjänstgjorde i Storkyrkoförsamlingen och vikarierade vid Stockholms gymnasium. 1874--75 fortsatte han sina orientaliska och teologiska studier i Leipzig och påverkades redan då af den teologiska riktning, hvars förkämpe han sedan blef. Efter hemkomsten från Tyskland tillbragte F. som rektor vid en flickskola, Stockholms nations förste kurator och en tid studentkårens vice ordförande ännu några år i Uppsala. 1879 öfverflyttade han till Stockholm som vik. lektor vid dess gymnasium och valdes s. å. till komminister i Maria församling. Han förvärfvade sig här snart så stort rykte som framstående predikant, att han, efter att ha afböjt flera kyrkoherdekallelser, i januari 1884 vid ej fyllda 35 års ålder utnämndes till kyrkoherde i Stockholms Storkyrkoförsamling, hvarmed som bekant är förenad befattningen som pastor primarius och præses i Stockholms konsistorium. Året förut hade han aflagt teologie kandidatexamen. Högt uppburen af sina församlingsbor och särskildt skattad för sitt intresse för folkskolan, har dock F. knutit största uppmärksamheten vid sitt namn som förkämpe i vårt land för den från Tyskland hämtade teologiska riktning, som efter sin upphofsman nämnts Ritschlianismen. Denna lära bryter med den gammalprotestantiska uppfattningen om bibelböckerna som kristendomens norm och sätter i stället Jesu egen lära sådan den föreligger i de granskade historiska urkunderna, hvilkas gudomliga inspiration icke erkännes enligt gammalt föreställningssätt, men väl däremot den gudomliga andens verkan genom ordet, hvarhelst en inspirerad talare och skriftställare framträder för Guds rike. För spridandet af dessa åsikter utgaf F. från 1891 öfver ett 30-tal skrifter under den gemensamma titeln: I religiösa och kyrkliga frågor. Mera systematiskt framställde han sin religiösa ståndpunkt 1894 i: Undervisning i kristendomen, i anslutning till Luthers lilla katekes. Den moderna bibelkritiken hade i F. en verksam och hängifven anhängare, och den af honom 1887--89 utgifna Familjebibeln, hvilken på många håll gaf anledning till mycken uppståndelse, ansågs ock som uttryck för dessa tendenser. Under sådana omständigheter var det lätt förklarligt, att F:s namn blef ett stridsnamn, lika uppburet bland hans beundrare som föremål för hat och ovilja från den mera konservativa teologiska riktningen, och vid en disputationsakt i Uppsala 1892 möttes F. af åhörarnas stampningar i stället för de teologiska motskälen. Öppen och oförskräckt gick F. äfven vid 1888 och 1893 års kyrkomöten i elden för sina åsikter, särskildt nitälskande för inskränkning i katekesutanläsningen och lättadt utträde ur statskyrkan för personer som ej omfatta dess läror. För det förra önskningsmålet hade han äfven varit verksam som ledamot 1888--90 i öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor, från hvilket uppdrag han afgick, sedan k. m:t förkastat styrelsens förslag i dylik riktning. Förutom ofvannämnda arbeten har F. gjort sig förtjänt om den teologiska litteraturen genom öfversättning af Max Müllers och Farrars arbeten. Säkerligen hade en än mera lysande framtid varit F. förbehållen, om ej en hastig död träffat honom å hans landställe Eknäs i Södertörn d. 14 maj 1895. Den allmänna sorgen och bestörtningen ådagalades bl. a. genom en sällspordt talrik anslutning till hans begrafning från skilda lager af samhället. Gift 1879 med Annie Martina Gibson. 1. Fehrman, Daniel, medaljgravör. Född d. 12 jan. 1710 i Stockholm. Föräldrar: färgaren Daniel Fehrman och Anna Katarina Meijer. F. erhöll till lärare i graveringskonsten den berömde Hedlinger och följde denne utmärkte gravör 1735 till Ryssland, där han stannade till midten af 1737. Sedan han en längre tid förestått sin lärares plats vid myntet, blef han under en ny resa, som Hedlinger företog, dennes efterträdare på sådant sätt, att Hedlinger som 1745 lämnade Sverige för att bosätta sig i Schweiz, med konungens och kammarkollegii bifall afstod sin befattning och en del af sin lön åt den afhållne eleven. 1760 sökte och erhöll F. en extra medaljörslön, utan att Hedlinger därpå blef lidande, och utnämndes s. å. af Adolf Fredrik till k. medaljör med försäkran om survivans på alla med sysslan följande förmåner. 1764 träffades F. af ett slaganfall, af hvars följder han plågades ända till sin död i Stockholm d. 8 juni 1780. Han intar i vår konsthistoria ett rum såsom en af Sveriges skickligaste medaljgravörer. I den fulländade behandlingen af hår och dräkter står han Hedlinger nära. Hans mest framstående verk torde vara de små jettonger, som han utförde i stor mängd. I sitt personliga umgänge beskrifves han såsom