saktmodig, välvillig, uppriktig och vänfast och var högt uppburen af Tessin, i hvars hus och konstnärscirklar han var en värderad och gärna sedd gäst. Gift 1745 med Maria Katarina Schade. 2. Fehrman, Carl Gustaf, medaljgravör. Född i Stockholm 1746; den föregåendes son. Han bestämdes tidigt för faderns konst och erhöll 1759 undervisning i ritning och modellering af L'Archevesque. När den äldre F. några år senare träffades af slag, fullgjorde han från d. 17 febr. 1764 allt hvad som hörde till dennes syssla vid K. myntet, men likväl försummade F. ej sina studier, och 1774 erhöll han ett treårigt understöd för att i utlandet förkofra sin skicklighet i gravörkonsten. Kosan ställdes till Paris, där han i ett och ett halft år modellerade under Pajou vid målarakademien. Därifrån reste han okt. 1775 till Rom, hvarest han åtnjöt Sergels handledning och för öfrigt umgicks med landsmännen Wertmüller och Masreliez. Hemresan anträddes vid midsommar 1778 öfver Florens, Bologna och Venedig. Efter hemkomsten 1779 utförde han flera vackra arbeten, men förbigicks vid tillsättandet af medaljörssysslan vid myntet efter faderns död af Ljungberger; dock bibehölls han »till vidare uppmuntran» vid den lön, fadern innehaft. Först efter medtäflarens död 1787 erhöll F. medaljörsbefattningen, sedan han under tiden utnämnts till professor vid målare- och bildhuggare-akademien. Han afled i Stockholm d. 24 dec. 1798. Som konstnär tillhör Fehrman afgjordt den riktning, som inom vår svenska skulptur företrädes af Sergel och inom måleriet af Masreliez. Hans kompositioner äro i allmänhet flärdfria, modelleringen ädel och ren och hans hufvud fina, om också ansiktsmodelleringen är något uppblåst. Någon långsträckthet i figurerna gör sig dock emellanåt märkbar, äfvensom någon flackhet i reliefen. Gift 1781 med Regina Elisabet Howe. Feif, Kasten, ämbetsman, en af Carl XII:s gunstlingar. Född i Stockholm d. 29 sept. 1661. Föräldrar: kramhandlaren Peter Feif, hvars far James Fyf i Gustaf Adolfs tid inkom till Sverige från Montrose i Skottland, samt Maria, en dotter till den bekante vinskänken vid Norrmalmstorg i Stockholm Casten Hoff. F. började sin bana som lärling hos en hattmakare, med hvilken han öfverflyttade till Finland, och uppehöll sig där några år. Då hans husbonde gjorde bankrutt, återvände F. till Sverige och begynte, ehuru redan till åren, studera och erhöll 1682 plats såsom e. o. kanslist i konungens kansli. Skrifvare under Piper, gjorde han genom sin arbetsamhet, raskhet och kännedom i finska språket en hastig lycka, befordrades till registrator 1697, adlades 1705, utnämndes till krigsråd 1708 och året därpå till kansliråd och statssekreterare för inrikes ärendena. Hos Carl XII kom han i synnerlig ynnest genom sina roande upptåg, det mod, med hvilket han delade krigarens faror, och den beredvillighet, hvarmed han alltid var färdig att bifalla konungens förslag. Mellan de båda antagonisterna Rehnskjöld och Piper lotsade han sig med stor skicklighet, genom att vara den förres spion på den senare, sin forna förman. Då Piper 1709 blifvit fången vid Pultava, föllo alla inrikesmålen i F:s händer, och under konungens vistelse i Turkiet berodde Sveriges öden icke obetydligt af F:s ledning. 1714, då Carl återvände hem, utfärdade F. för honom på gränsen af Valakiet det respass, med hvilket han, såsom bekant är, förklädd återkom till Sverige. F. erhöll 1714 landshöfdingefullmakt och utnämndes 1715 till ombudsråd vid krigsexpeditionen, hvilken post han innehade till 1719, på en tid då storartade ansträngningar gjordes för höjandet af rikets försvarsväsen. 1715 blef han friherre. Hans befordringar och utmärkelser fortforo äfven efter Carl XII:s död: 1723 utnämndes han till president i statskontoret. Död d. 12 mars 1739. Under Carls vistelse i Turkiet var F. hans dagliga sällskap och uppgjorde med honom planer till Stockholms förskönande och fortsättning af slottsbyggnaden, för hvilka ärenden F. underhöll en liflig brefväxling med Tessin. Denne, en vän till F., tecknar honom såsom »flitig, godhjärtad, redlig, ren i kläder, seder och hjärta, samt en trogen svensk», hvaremot andra samtida påstodo: »att han var mindre skicklig, men mer egennyttig än Piper, samt därtill plump, hämndlysten, trolös och hatad af alla, som ägde hans bekantskap.» Gift 1691 med Anna Kristina Barckhusen. Feilitzen, von. Släkten uppgifves härstamma från en adlig ätt von Feilitzsch i Tyskland, som inkom till Sverige 1620 med Adam von Feilitzsch. Denne erhöll 1628 i förläning godset Tirsen i Livland. Sedan detta försålts 1731 af sonsonen, kaptenen Carl Gustaf von F., öfverflyttade denne till Östergötland och kallade sig von Feilitzen. En numera utdöd gren af släkten erhöll 1818 svenskt adelskap. 1. Feilitzen, Carl Fredrik Johan von, skriftställare. Född i Slaka socken i Östergötland d. 22 sept. 1802. Föräldrar: majoren Olof von Feilitzen och Charlotta Maria Sofia Ehrenborg. Sexton år gammal, ingick F. i tjänst vid Andra lifgrenadierregementet, där han uppnått löjtnantsgraden, då han tog afsked 1830. År 1843 flyttade han till hufvudstaden, där, liksom i födelseorten, hans nit och beredvillighet snart togos i anspråk för åtskilliga allmänna förtroendeuppdrag. Varm vän af konst och litteratur, bidrog han kraftigt till upprättandet af Artisternas och litteratörernas pensionsförening 1847, och var där skattmästare till 1861. Såsom författare har han under signaturen »Carl» eller »C. v. F.» i flera tidningar meddelat en mängd mindre stycken i bunden stil och äfven utgifvit sådana i broschyrform, hvilka dock ej varit i bokhandeln tillgängliga. Död i Stockholm d. 7 nov. 1876. Gift 1829 med Amalia Charlotta Sofia Lehnberg, dotter till biskop M. Lehnberg.