2. Feilitzen, Otto Teodor Fabian von, pedagog, skriftställare. Född i Skeda socken i Östergötland d. 22 april 1820; den föregåendes bror. F. inskrefs såsom student i Uppsala 1838, promoverades till filosofie doktor därstädes 1845 samt ingick två år senare i riksarkivet, hvarest han befordrades till aktuarie (arkivarie) 1874, från hvilken befattning han afgick 1885. Åren 1851--74 var han jämte K. J. Bohman föreståndare för Stockholms lyceum. Sin skriftställareverksamhet började han vid tjugu års ålder med en serie folkskrifter, af hvilka den första, Grannarne i skärgården 1840, sedan länge blef hans signatur. Af dessa småskrifter, med hvilka han åsyftade de lägre folkklassernas förädling och upplysning, må för öfrigt nämnas: Sågsbo-Barnens vandringsår 1842, Hultet förr och nu, eller midsommaraftonen 1843, Hult-Eriks och Elins historia 1843, Tomtebolycka, saga ur lifvet 1852, Farfars historiska berättelser 1848, m. fl. På det pedagogiska och sociala området offentliggjorde han: Flärden och nöden 1868, Pietism, rationalism, statskyrka och reform 1869, Lärdomsskola och medborgerlig bildning 1871, jämte en stor mängd uppsatser i tidningar och tidskrifter, medelst hvilka han ville framhålla huru elementarbildningen bör hvila på klassisk grund, med sant fosterländsk riktning, samt i samtidens sociala frågor alltjämt yrkade den satsen, att de lägre klasserna rätt hjälpas, när de läras att hjälpa sig själfva. På uppdrag i riksarkivet besörjde han utgifningen af »Kyrkoordningar och förslag därtill före 1686», 1872-88, och har äfven öfversatt Martensens och Lobsteins arbeten. Död i Stockholm d. 3 sept. 1889. Gift 1853 med Maria Eleonora Karolina Lovisa Leyonmarck. 3. Feilitzen, Olof Otto Urban von, pseud. Robinson, militär, skriftställare. Född i Skeda församling i Östergötland d. 23 maj 1834; den föreg. brorson. Föräldrar: löjtnanten och godsägaren Gottfrid Wilhelm Mattias von Feilitzen och Elisabeth Sofia Stålhammar. Efter aflagd officersexamen utnämndes F. 1853 till underlöjtnant vid Svea artilleriregemente och 1856 vid Andra lifgrenadierregementet, där han slutligen 1876 avancerade till kapten. 1885 tog han afsked ur krigstjänsten. F. har dock hufvudsakligen skurit sina lagrar å den andliga odlingens område. 1874 utgaf han novellen Erik Werner och anställde s. å. i Protestantismens Mariakult en träffande jämförelse mellan den orientaliska uppfattningen af kvinnan och den germanska mera humana, för hvilken han gjorde sig till hänförd tolk. Samma nobless och idealitet präglade hans skrift Ibsen och äktenskapsfrågan 1882. I Realister och idealister 1885 visade han sig förstå konsten att draga fram det goda hos diktare och författare af skilda lynnen och åskådningar. Dessutom var under 1880-talet hans penna flitigt verksam i skilda tidningar och tidskrifter, städse med värma häfdande individens rätt till själfutveckling och han visade sig därjämte som en bildningsentusiast, som icke utan framgång sökte bryta väg för utländska kulturströmningar. F., som själf sedan 1859 ägnat sig åt landtbruk, var i slutet af 1880-talet å Lorénska stiftelsens föranstaltande sysselsatt med en undersökning om de östgötska landtarbetarnas ställning, hvilken 1890--92 utmynnade i tre häften: Tjänare, statare och torpare, i hvilka dock belletristen mera framträder än den statistiskt och nationalekonomiskt skolade iakttagaren. Gift 1859 med Lotten Lindblad, dotter af tonsättaren A. F. Lindblad (se denne). 4. Feilitzen, Carl Henrik Jobst von, främjare af mosskulturen. Född d. 22 sept. 1840 å Vargsäter i Östergötland; den föregåendes broder. Student i Uppsala 1859 aflade F. bergsexamen därstädes 1863, hvarefter han på olika områden sökte draga nytta af sina omfattande kunskaper. I början af 1880-talet flyttade han till Jönköping, där han anlade en kemisk station, som inom kort vann så lifligt erkännande, att statsanslag begärdes och beviljades densamma. Såsom föreståndare för densamma företog han år 1884 en studieresa till Tyskland, där han med lifligt och vaket intresse sökte att bl. a. sätta sig in i det myckna som där uträttats för att tillgodogöra sig detta lands vidsträckta dittills så godt som värdelösa mossmarker. Efter återkomsten till fosterlandet blef det för honom ett önskemål att göra, hvad han sålunda inhämtat, fruktbärande för egna landsmän, och huru han lyckats i dessa sina bemödanden, därom bär den svenska mosskulturföreningen det mest ojäfaktiga vittnesbörd. på ett landtbruksklubbsammanträde hösten 1885 ute på den småländska landsbygden sökte han intressera några vid detta sammanträde närvarande mossodlare för bildandet af en förening med ändamål att främja mosskulturen inom Jönköpings län. Redan vid föreningens konstituerande sammanträde hade hans tanke vunnit så liflig anslutning, att den ännu icke bildade föreningen måste från början utsträcka sin verksamhet till hela södra och mellersta Sverige, och påföljande sommar kom från Norrlands jordbrukare en hemställan, att äfven de måtte få taga del i den unga föreningens verksamhet. Nu räknar densamma flere tusen inom och utom landet spridda ledamöter, hvilka alla lärde sig att i F. se den svenska mosskulturföreningen personifierad. F. gick helt och hållet upp i sitt arbete, så att han, när sjukdom stötte till, icke kunde förmås att unna sig den ro han behöfde och afled i Enköping d. 4 april 1901. Ledamot af Landtbruksakademien. Gift 1867 med Rosa Eugenia Clementina Stålhammar. Efter F:s död rönte hans förtjänster ett ampelt erkännande af svenska riksdagen, som beviljade pension åt hans änka, en sällsynt åtgärd vis à vis personer, som ej varit anställda i statens tjänst. Ferber, Johan Jakob, mineralog, kemist. Född d. 29 aug. 1743 i Karlskrona. Föräldrar: apotekaren Johan Henrik Ferber -- skicklig kemist och ledamot