af Vetenskapsakademien -- och Eva Katarina Anckarcrona. Hemkommen från Uppsala, där F. 1763 disputerade under Linné, var han på faderns apotek, för att med tiden blifva hans efterträdare. Men en afgjord håg för bergsvetenskapen och lusten att se främmande länder drog honom snart ur Sverige till besök vid tyska och ungerska bergverk. Den skicklighet och det anseende, han härunder förvärfvade, föranledde honom att afsäga sig den honom erbjudna platsen som amiralitetsapotekare i Karlskrona. I stället lämnade han riket ånyo 1771 och utnämndes, sedan han åter besökt Ungern samt flera af Tysklands förnämsta högskolor, 1774 af hertigen af Kurland till professor i fysik och kemi i Mitau. Efter ytterligare resor till bergverken i Ungern, Böhmen, Krain, Franken, Bern, Frankrike, England m. fl. länder, kallades F. 1783 af ryska kejsarinnan Katarina till professor i mineralogi och ledamot af Vetenskapsakademien i S:t Petersburg, med särskildt uppdrag att hafva inseende öfver byggnaden och inredningen af det palats, hon för Vetenskapsakademiens räkning lät uppföra. Men hans okufliga lust för resor drog honom åter ut i världen. Han uppsade därför 1786 sin plats i Petersburg och anträdde en ny resa genom Tyskland, Frankrike och Italien. Härunder utnämndes han af preussiska konungen till öfverbergsråd och ledamot af Vetenskapsakademien i Berlin, med dog icke långt därefter i Bern d. 17 april 1790. Utom en uppsats, kallad Blomsteralmanach för Carlskronas climat införd i Vetenskapsakademiens handlingar 1771, äro alla hans skrifter författade på tyska eller latin och röra kemiska och mineralogiska ämnen. Ferla, se Färla. Ferrner, Bengt, vetenskapsman. Född i Nyeds socken i Värmland d. 10 decemb. 1724. Föräldrar: kyrkoherden därstädes Georg Ferner och Anna Helena Noréen. Med grundlig elementarbildning anlände F. 1743 till Uppsala, där han under ledning af Klingenstjerna och Strömer företrädesvis ägnade sig åt de matematiska vetenskaperna. Förordnad till astronomie observator 1751, utnämndes han fem år senare till lärare i matematik och astronomi vid den nyinrättade navigationsskolan i Karlskrona, men lämnade genom ett frivilligt tjänstebyte denna befattning åt Strömer och förestod i stället hans professur i astronomi 1756--58. Sistnämnda år anträdde F. en utrikes vetenskaplig resa, från hvilken han återkom 1763 och erhöll efter den åldrige Klingenstjerna den ansvarsfulla platsen såsom kronprinsen Gustafs lärare. Ehuru prinsen då redan var sjutton år, bibehöll F. sin lärarebefattning ända till 1771, eller samma år Gustaf uppsteg på tronen. F. entledigades då med en årlig pension af femhundra riksdaler, en på den tiden visserligen ansenlig summa, men som också var den enda offentliga lön han erhöll. 1765 hade F. blifvit hugnad med titel af kansliråd och blef följande året adlad, då han förändrade sitt fädernenamn till Ferrner, men något akademiskt eller annat civilt ämbete lyckades han aldrig vinna, ehuru hans redbara karaktär och stora kunskaper, äfven på andra områden än det matematiska, därtill gjort honom fullt värdig. Med sina begränsade inkomster öfverlämnade han till Vetenskapsakademien en summa af ett tusen riksdaler banko, hvarå räntan skulle användas till uppmuntran för afhandlingar inom de matematiska kunskapsarterna. Utom af nämnda akademi var F. ledamot af Vitt.-, Hist.- och Antikv.-akademien samt flera utländska vetenskapliga samfund. Af hans efterlämnade skrifter är den märkligaste Försök att upptäcka vetenskapernas upprinnelse och gifva en utväg att förminska de ofantliga årtal, som förekomma i äldsta historien till ett skäligt antal solår. Död d. 20 okt. 1802, barnlös, och slöt själf sin adliga ätt. Gift 1770 med Dorotea Jancke. Fersen, von, ursprungligen från Pommern och Östersjöprovinserna härstammande ätt, som i Sverige erhöll friherrlig värdighet 1674 och greflig 1712. Ätten, hvars medlemmar en lång tid innehade framskjutna poster i vårt hand, utdog å manssidan 1839 och å kvinnolinjen 1879. 1. Fersen, Fabian von, krigare. Född i Reval d. 7 februari 1626. Föräldrar: öfverstlöjtnanten vid livländska rytteriet Reinhold von Fersen och Dorotea Wrangel. Vid sjutton års ålder skickades F. öfver till Sverige och anställdes vid drottning Kristinas lysande hof, men hågen för krigarens bragder lockade honom ut i världen, hvarför han utverkade sig en plats på flottan, när C. G. Wrangel 1644 utlopp mot danskarna. Då freden i Brömsebro snart gjorde slut på detta krigståg, begaf sig F. till Tyskland, där han 1645 blef kapten vid Torstenssons regemente. Hans ådagalagda mod och skicklighet förskaffade honom året därpå en plats som major, och inom nästa års slut var han öfverstlöjtnant och 1648 öfverste. 1654 blef han öfverste för Hvita regementet. Han följde 1657 armén på fälttåget mot Danmark, där F. i träffningen utanför Kronborg nästan i samma ögonblick fick fem svåra blessyrer och s. å. befordrades till generalmajor. 1663 utnämnd till guvernör öfver Livland och Riga, blef han fem år därefter generallöjtnant samt 1674 general af infanteriet och upphöjd i friherrligt stånd. Vid danska krigets utbrott förordnades han 1675 till generalfältmarskalk och blef 1676 generalguvernör öfver Skåne, Halland och Bleking och uppsyningsman öfver allt hvad som hörde till krigsrustningen. Dessa viktiga förtroenden motsvarade han också på ett sätt, som i hög grad tillvann honom Carl XI:s välvilja. Han utnämndes af konungen till riksråd, varom underrättelsen träffade honom på dödsbädden. Enligt andra uppgifter skall utnämningen skett efter hans död, innan hans frånfälle ännu blifvit bekant för konungen. Han afled i Malmö den 30 juli 1677. Gift 1657 med Sabina Elisabet von Vesterhagen. 2. Fersen, Otto Vilhelm von, krigare. Född i Reval den 25 juli 1623; den föregåendes kusin. Föräldrar: löjtnanten Herman