von Fersen och Margareta Anrep. 1641 åtföljde F. öfverste Hans Wachtmeister till Sverige och antogs på hans förord till hofjunkare hos drottning Kristina. Han lämnade dock snart hoftjänsten för att ägna sig åt fältlifvet och började sin krigarbana 1643, som kornett vid Östgöta kavalleriregemente. Han bevistade därefter fälttåget mot Danmark samt de sista aktionerna i trettioåriga kriget, därunder han vid belägringen af Prag blef illa sårad och belönades med en ryttmästarfullmakt. Efter freden 1648 ingick han någon tid i fransk tjänst, utmärkte sig öfverallt för sitt okufliga mod och blef vid sin återkomst till Sverige kammarherre hos Carl X Gustaf. I denna egenskap fick han i uppdrag att jämte Lorentz von der Linde och ett par andra herrar, såsom uppvaktande beledsaga drottning Kristina på hennes afresa ur landet. Med Carl Gustaf deltog han i polska och danska fälttågen och avancerade till öfverste 1657. Han blef sedermera 1660 landtråd i Estland, 1672 generalmajor och 1674 generallöjtnant. Under Carl XI:s danska krig blef han vid Lund illa sårad och fången af danskarna. Dessa förde honom till Danmark, där han kvarhölls i ett uselt fängelse i flera år, till dess Königsmarcks seger på Rügen föranledde hans utväxling mot några danska officerare. Efter sin återkomst 1681, utnämndes F. till guvernör och sedermera 1691 till generalguvernör öfver Ingermanland och Kexholms län; blef 1693 fältmarskalk, men tog afsked 1698 och afled på sitt landtgods Kurnal vid Reval d. 23 april 1703. Han upphöjdes i friherrligt stånd 1674 jämte sin bror och sina kusiner. Gift 1669 med Gertrud von Yxkull. 3. Fersen, Reinhold Johan von, krigare, ämbetsman. Född 1646; den föregåendes kusins son. Föräldrar: generallöjtnanten, friherre Hans von Fersen och Katarina Elisabet Burth. F. var först i kurländsk och holländsk tjänst, inträdde i slutet af 1670-talet i svensk tjänst och blef 1684 öfverste för Västerbottens infanteri. Han förordnades fyra år senare till v. landshöfding i Västerbotten, deltog 1701 i öfvergången af Düna, utnämndes 1702 till generalmajor och förde i denna egenskap befälet i slaget vid Klissor s. å. 1702 förordnad till kommendant i Göteborg, förflyttades han 1706 därifrån som landshöfding i Halland och utnämndes fyra år senare till generallöjtnant och guvernör i Riga. 1710 guvernör i Wismar, inkallades F. 1711 i rådet, med särskildt åliggande att deltaga i krigskollegii och dekonfensionskommissionens öfverläggningar och upphöjdes i grefligt stånd 1712. Sistnämnda år friherre Sjöblads efterträdare såsom generalfälttygmästare, undfick han 1715 sitt sista offentliga förtroendeuppdrag, såsom president i Svea hofrätt och dog d. 10 dec. 1716 (1717?). Gift med friherrinnan Anna Sofia von Ungern-Sternberg. 4. Fersen, Hans von, krigare, politiker. Född i Reval d. 2 mars 1683; den föregåendes son. I likhet med de flesta medlemmarna af denna frejdade ätt ingick F. tidigt i krigarens yrke och utnämndes vid tjugu års ålder till löjtnant vid Drottningens lifregemente till fots. Han deltog därefter i Carl XII:s fälttåg och utmärkte sig vid flera tillfällen, särdeles i slaget vid Klissow, där han erhöll icke mindre än sju svåra sår. Efterhand befordrad till öfverste för Upplands dragoner 1712 och Västgöta kavalleri 1714, utnämndes han 1719 till generalmajor i kavalleriet och följande året till generallöjtnant och guvernör i Narva. Efter freden i Nystad 1721 bosatte han sig på allvar i Sverige, där han, under förra hälften af konung Fredriks regering, spelade en ej obetydlig politisk roll, tillsammans med Gyllenborg och Höpken, samt torde med dessa dela äran att hafva grundlagt det s. k. Hattpartiet. Då Livland och Estland vid den nämnda freden kom i ryssarnas våld, sålde han sina där belägna arfvegods och inköpte i stället Ljung i Östergötland och Steninge i Uppland, hvilka egendomar hans efterlefvande änka gjorde till fideikommiss. 1731 insattes F. till president i Svea hofrätt, men dog ej långt därefter d. 25 maj 1736. Gift 1715 med grefvinnan Eleonora Margareta Wachtmeister, dotter af k. rådet Axel Wachtmeister (se nedan). 5. Fersen, Fredrik Axel von, militär, politiker. Född d. 5 april 1719; den föregåendes son. Den i frihetstidens historia så framstående partimannen Axel Fersen, såsom han för korthetens skull vanligen benämndes, var redan i sin ungdom en ganska framskjuten personlighet. Han ingick tidigt i fransk tjänst, blef vid tjugusex års ålder öfverste och chef för ett eget värfvadt regemente och var blott tjugunio år gammal, när han återvände till Sverige såsom generalmajor. Ehuru han endast helt kort tjänstgjort i svenska hären, gjorde han anspråk på att äfven inom den få intaga samma rang. Kronprinsen Adolf Fredrik visade sig likväl mindre benägen att understödja en så hastig befordran, som alltid skulle komma att stöta en mängd äldre förtjänta officerare, och bad F. återtaga sin ansökan samt lofvade honom i stället en chefsplats vid något svenskt regemente. Men rådet, som tillhörde Hattpartiet och bland hvars medlemmar flera varit vänner med F:s far, tillrådde honom att fullfölja sin ansökning och uppsatte honom på förslaget. Härom föreföllo mellan tronföljaren och rådsherrarna flera gånger så häftiga tvister, att den förre hotade sina motståndare med en efterräkning af ständerna. En dag, då Adolf Fredrik var bortrest för att jaga, öfvertalades den gamle minnesslöe konungen att utnämna F. till sysslan. Adolf Fredrik blef i högsta grad uppbragt, och Liewen, kronprinsens gunstling och F:s afundsman, begagnade tillfället att uppreta en del förbigångna officerare, för att sålunda draga dem till hofpartiet. Emellertid stod F:s utnämning fast och den ogunst i hvilken han härigenom kom hos det unga hofvet, blef icke utan betydelse för de båda parternas framtida ställning. F:s första egentliga uppträdande såsom politisk personlighet var vid riksdagen 1755--56, då han blef landtmarskalk och Hattarnas hufvudsakliga ledare. I det kort därefter utbrutna pommerska kriget,