hvari Sveriges invecklande äfven var ett Hattarnas verk, kom i början högsta ledningen i Fersens händer. Visserligen hade befälet blifvit lämnadt åt en man af Mösspartiet, fältmarskalken von Ungern-Sternberg, men dels emedan han tillhörde det motsatta partiet, dels saknade de nödiga egenskaperna, följde han mestadels den skickligare F:s råd. Omedelbart utmärkte sig också den sistnämnde 1759 genom intagandet af öarna Wollin och Usedom, då tusen fångar gjordes, och genom brandskattandet af Camin, hvilket hörde till de märkligare bedrifterna i detta för svenska krigsäran så föga hedrande krig. Missnöjet med kriget och partiet, som vållat det, utbröt vid riksdagen 1760--62, då F. åter förde klubban. Måhända var det ock uteslutande genom hans skicklighet, Hattpartiets slutliga fall lyckades uppskjutas till 1765--66 års riksdag. Nu stod det ej längre att hejda, men i dessa motgångens tider hade F. tillfälle att utveckla sina bästa egenskaper: lugn, själsnärvaro och politiskt mod samt stod, när hart när alla andra af hans partivänner kastade yxan i sjön, oförfäradt kvar på skansen i försvaret för sina politiska grundsatser. Han hade ock fröjden att i icke oväsentlig mån moderera motståndarnas framfart. Under de följande åren kom F. att närma sig hofvet och bidrog verksamt såsom chef för gardet till, att Adolf Fredriks plan att genom hot om tronafsägelse frampressa riksdag hade åsyftad verkan, dec. 1768. När ständerna åter sammankommo i Norrköping 1769, valdes F. för tredje gången till landtmarskalk, men sedan Mössorna störtats från väldet, började samförståndet snart åter brytas mellan hofvet och F., som visade sig föga benägen att lämna sin medverkan till en ökad konungamakt. Efter Gustaf III:s uppstigande på tronen vägrade F. vid 1771--72 års riksdag att uppställa sig som kandidat till landtmarskalk, men deltog på konungens begäran i den s. k. kompositionen eller försöket att försona Hattar och Mössor samt tillhörde under riksdagen den del af sitt stånd, som genom jämkningar å de adliga privilegierna ville stämma de ofrälse ståndens Mössor till mildare sinnesstämning. Detta misslyckades dock, hvarpå F. missmodig lämnade riksdagen. Efter revolutionen kallades F., som redan 1770 blifvit fältmarskalk, af Gustaf III till riksråd, men emellan båda parterna härskade ett starkt misstroende och redan sju månader därefter lämnade F. sin plats vid rådsbordet. När Gustaf visade sig ha svårt att hålla sin makt inom de gränser, han själf 1772 utstakat, låg det nära till hands för den gamle erfarne politikern att ställa sig i spetsen för den fraktion af riddarhuset, som älskade bevara spillrorna af ständernas konstitutionella rättigheter, och redan vid 1778--79 års riksdag kom det till ganska häftiga sammanstötningar mellan F. och konungen. Än mera spänd blef ställningen vid 1786 års riksdag, då F. uppträdde som ledare för oppositionen, hvilken han genom sitt lugna och behärskade uppträdande mer än en gång hindrade från öfverilningar, hvarför han också blef misstrodd af sina häftigare partivänner. Vid de stormiga uppträdena vid början af 1789 års riksdag spelade F. hufvudrollen i striden för att genom en instruktion sätta gränser för sekreta utskottets makt, och Gustaf III såg sig ingen annan utväg att genomdrifva sina envåldsplaner än att häkta oppositionens ledare, bland dem F., hvilken hölls fängslad å Fredrikshof till riksdagens slut. F., hvars offentliga bana därmed var utspelad, afled i Stockholm d. 24 april 1794. F. var i sällsynt grad i besittning af de egenskaper, som dana en politiker; med ett värdigt och belefvadt sätt att skicka sig förenade han en stor förmåga att bedöma människor, vana att ordna och leda, själsnärvaro och själfbehärskning, ett klart förstånd, goda kunskaper och en icke ringa vältalighet. Att F. icke allenast genom börd och anläggning var aristokrat utan äfven i öfrigt ej synnerligen mycket höjde sig öfver sin tids fördomar, framgår bl. a. af hans 1867--72 af hans ättling, frih. R. Klinckowström i 8 band utgifna Historiska skrifter, hvilka utmärka sig för en intim kännedom om hoflifvet under Gustaf III, men å det rent politiska området präglas af partimannens bittra oförsonlighet, i all synnerhet mot Gustaf III. Gift 1752 med grefvinnan Hedvig Katarina de la Gardie, dotter af riksrådet grefve M. J. de la Gardie (se sid. 233). 6. Fersen, Hans Axel von, riksmarskalk. Född d. 4 sept. 1755; den föregåendes son. För att fullända sin uppfostran, skickades han vid femton års ålder till en läroanstalt i Braunschweig och därifrån till krigsakademien i Turin, hvarefter han fick göra en vidlyftig resa till de flesta af Europas länder. Hemkommen utnämndes han 1775 till kapten vid lifdragonerna, men reste 1778 till Frankrike, där han dels för sin faders skull, som alltid varit franska partiets hufvudman i Sverige, dels för sin egen intagande personlighet redan 1770 blifvit utnämnd till »lieutenant à la suite» vid regementet Royal-Bavière och nu utnämndes till öfverste. Såsom grefve De Rochambeau's adjutant deltog han i amerikanska frihetskriget, bevistade flera af dess viktigaste träffningar och utmärkte sig för mod och duglighet. Efter återkomsten befordrad till chef för regementet Royal-Suédois, lämnade han för en tid Frankrike för att vara Gustaf III följaktig på hans resa till Italien. Åter afsänd till Frankrike hösten 1788, blef han inom kort vittne till revolutionens utbrott. Vid det franska hofvet var den unge ridderlige svensken synnerligen väl sedd, särskildt af drottning Marie Antoinette, och det beställsamma ryktet har hviskat om ömmare förhållande mellan F. och drottningen, hvarpå dock ej några bevis föreligga. Men hans svärmiska tillgifvenhet för drottningen manade honom att 1791 lämna sin medverkan till konungaparets misslyckade flykt, då han ledsagade de flyende till Bondy, ett par mil från Paris men sedan tog en annan väg för att leda förföljarna å villospår. Sedan F. för sin delaktighet i detta misslyckade företag måst lämna Frankrike, användes han i åtskilliga beskickningar till tyska hof, bevistade kongressen i Rastadt 1797 och afslöt i Baden giftermålskon-