giftermålskontraktet mellan Gustaf IV Adolf och prinsessan Fredrika Dorotea Vilhelmina. I sitt fäderneslands tjänst uppsteg han därefter från den ena värdigheten till den andra. 1792 generalmajor, utnämndes han 1799 till en af rikets herrar och Uppsala akademis kansler. 1800 serafimerriddare, 1801 riksmarskalk, 1802 generallöjtnant och 1809 general, deltog han vid flera tillfällen under konungens frånvaro såsom tillförordnad ledamot i regeringen. Den ryktbarhet, han sålunda förvärfvat, ökades ännu mer genom hans tragiska död. Till hvarje tum aristokrat, men i detta ords vackraste bemärkelse, hade F. genom en stolthet, som gränsade till högdragenhet, stött en mängd människor, som ej närmare kände honom. Därjämte var det allmänt kändt, att F., under intrycket af de frihetens utsväfningar, till hvilka han i Frankrike varit vittne, i sin skuggrädsla gick så långt, att hela det konstitutionella styrelsesättet var honom förhatligt och att han var hufvudmannen för det parti, som sträfvade att på tronen uppsätta den afsatte konungens son, prins Gustaf. Under sådana förhållanden funno de utkastade misstankarna, att kronprinsen Carl August skulle blifvit förgiftad en så mycket tacksammare jordmån, som hela den Fersenska familjen och i synnerhet Axel F:s bror, Fabian, och syster, grefvinnan Piper, vid flera tillfällen uppträdt på ett högdraget och frånstötande sätt mot den aflidne. När den 20 juni 1810 det furstliga liket infördes i Stockholm och F. såsom riksmarskalk i spetsen för sorgetåget färdades genom stadens gator, upphof sig från de tätt packade människomassorna ett sorl, som snart öfvergick till skrän och handgripligheter. När stormen begynte blifva hotande, tog F. sin tillflykt i ett ej långt från Riddarhustorget beläget hus, hvarifrån han, misshandlad och blodig, fördes till rådhuset. När den upphetsade pöbeln här åter fick syn på honom, blef han på nytt utsläpad på gatan och i närvaro af den till parad uppställda militären marterad till döds. Det nakna liket upptogs från rådhusgården och lades genom polisens försorg i en enkel likkista, som insattes i polisens arrestrum. Först i december samma år skedde hans högtidliga begrafning i Riddarholmskyrkan. Ogift. F:s dagbok och korrespondenser utgåfvos 1878 af R. M. Klinckowström under titeln: »Le comte de Fersen et la cour de France». F:s yngre broder Fabian Reinhold von F., f. 1762 d. 1818 som öfverstekammarherre och en af rikets herrar, intog vid tiden närmast efter 1809 års revolution en bemärkt plats bland det gustavianska partiet. Med dennes son utdog ätten å manssidan 1839 och med hans dotter å kvinnolinjen 1879. Fieandt, Otto Henrik von, krigare, en af hjältarna i finska kriget 1808--09. Född d. 26 sept. 1762. Föräldrar: löjtnanten vid Savolax regemente Magnus Fredrik von Fieandt och Sigrid Regina Furumarck. Enligt tidens sed redan som barn inskrifven i krigstjänst, befordades han efter idkade studier till stabsadjutant och bevistade i denna egenskap kriget 1788--90, hvarunder han avancerade till kapten vid Tavastehus regemente. Därifrån transporterad med samma grad till Björneborgs regemente och 1796 utnämnd till major vid Rautalampi bataljon, var han vid krigets utbrott 1808 öfverstlöjtnant i armén. Under hela detta fälttåg förde han befälet öfver en egen mindre härafdelning, med hvilken han vid flera tillfällen tillfogade den öfverlägsna fienden kännbara förluster. F., hvilken som bekant blifvit besjungen af Runeberg, kvarstannade efter krigets slut i Finland och erhöll vid sitt afskedstagande 1810 öfverstefullmakt. Död på Kananoja gård i Viborgs socken den 15 september 1823. Gift 1: 1791 med friherrinnan Maria Rehbinder; 2: 1801 med friherrinnan Ulrika Margareta Rehbinder. Filenius, Petrus, biskop. Född i Rödinge i Skåne den 15 april 1704. Föräldrar: kyrkoherden Peter Nilsson Filenius och Juditha Dorotea Vinqvist. F. blef student i Lund 1721 och promoverades till filosofie doktor därstädes 1730. Genom de nära förbindelser, i hvilka han stod till den mäktige kanslipresidenten grefve Arvid Horn, för hvars ende son F. var lärare, anställdes han 1731 såsom adjunkt i filosofiska fakulteten vid universitetet i Åbo och förordnades året därpå att tillika vara akademiens sekreterare. Utnämnd 1735 till professor i österländska språk vid samma universitet, förflyttades han 1741 såsom professor till teologiska fakulteten, sedan han under tvenne föregående år gjort en vetenskaplig resa till utlandet och efter sin hemkomst, 1740 antagit ordination och samma år blifvit utnämnd till teologie doktor. Under kriget med Ryssland 1742 tvungen att flykta till Sverige, anställdes han genast såsom professor i orientaliska och grekiska språk i Lund, där han kvarstannade till 1744, då han undfick fullmakt att vara domprost i Linköping. Här verkade till 1761, då han på stiftets kallelse intog Linköpings biskopsstol efter A. O. Rhyzelius. Såsom biskop var F. verksam, nitisk och samvetsgrann, som enskild person utmärkt för sin välgörenhet och ömhet mot fattiga. F. deltog äfven alltifrån 1746--47 års riksdag i sin tids politiska lif, städse tillhörande Hattpartiet. Vid riksdagarna 1760--62 och 1765--66 hade han plats i sekreta utskottet samt fungerade som innehafvare af den näst Uppsalas till åldern äldsta biskopsstol ofta som talman, vid förfall för ärkebiskop Beronius. 1769 infann denne sig ej vid riksdagen, då F. utan motsägelse kallades till talman, men 1771 begagnade Mössorna sin knappa röstöfvervikt att låta F. vika för Skarabiskopen Forssenius. Död i Linköping d. 2 juni 1780. Gift 1: 1740 med Ulrika Benzelstierna, dotter till ärkebiskop E. Benzelius d. y., och 2: 1767 med Maria Worster, dotterdotter till grosshandlaren Joh. Luther från Holstein och en afkomling af den store reformatorn. Fincke, Gustaf, ståthållare, legat. Född omkring 1510 och son af en Gödike Fincke och Margareta Gustafsdotter Slatte. I sept. 1542