gren. Peder Flemings ättlingar i femte led, syskonbarnen Lars och Klas, utnämndes till friherrar, den förre 1561, den senare 1569. Den adliga ätten introducerades 1625 med Henrik Fleming på svenska riddarhuset och utgick 1825. Den nu lefvande friherrliga ätten Fleming till Liebelitz härstammar från öfverståthållaren riksrådet Klas Fleming, syskonbarn till Henrik, hvars ättlingar 1651 hugnades med friherrlig värdighet. Sonsonen, k. rådets Klas Flemings ättlingar upphöjdes 1687 i grefligt stånd, men denna gren utdog redan 1729. Statsrådet Klas Fleming blef äfven utnämnd till grefve 1818 (se nedan) men slöt själf sin ätt 1831. 1. Fleming, Erik, krigare, ämbetsman. Sonsons sonson till Peder Fleming. Erik F., hvilken liksom fadern skref sig till Svidja, Qvidja och Yllenä, var son af höfvitsmannen på Åbo Joakim (Fleming) och Ingeborg Ragvaldsdotter. 1518 häradshöfding i Pikie härad i Finland, upphöjdes han 1522 af Gustaf Vasa till amiral och blef följande året riksråd och öfverste för de trupper som intogo Finland. Han användes därefter af Gustaf i åtskilliga diplomatiska värf, bland annat såsom sändebud till Ryssland och Danmark, blef 1534 slottslofven på Viborg, följande året befälhafvare för svenska krigsfolket mot lübeckarna och 1536 höfvitsman på Raseborg. Härunder lär han utöfvat åtskilliga laglösheter mot allmogen, hvilken han betungade med skjutsfärder och länsmansgästning, så att han ådrog sig ett skarpt bref af konungen 1537. Han synes emellertid hafva återvunnit Gustafs ynnest, emedan han andra gången nämnes som amiral 1541 och året därpå fick Stockholms slott och stad »till getreuer hand och uti en ärligh slottslofven». Död d. 14 dec. 1548 och begrafven i Pargas kyrka i Finland. Erik F., som innehade stora förläningar i södra Finland, kallades, på grund af att han var Gustaf Vasas betrodde rådgifvare i alla finska angelägenheter »Finlands blomma och pelare». Gift med Hebla Siggesdotter Sparre. 2. Fleming, Klas, höfvitsman i Finland. Den föregåendes son. Född mellan åren 1530 och 1540. Han valde faderns yrke och utnämndes 1564 till amiral i kriget mot danskarna, men ådagalade härunder föga af sina stora fältherretalanger. Fyra år senare, då hertigarna Johan och Carl nalkades hufvudstaden för att afsätta konung Erik, skickades F. och Sivard Kruse med några fartyg för att hindra deras framträngande från Mälarsidan, men öfvergingo i stället till de upproriska, hvilket förräderi, hvad F. beträffar, belöntes med riksrådsvärdighet, friherrskap och lagmansdömet öfver södra Finland. Han steg sedan under Johans styrelse till riksamiral 1588, lagman öfver Uppland och Norrland 1590 samt 1591 till befälhafvare i kriget mot Ryssland och höfvitsman öfver Finland och något senare till riksmarsk. F:s historiska roll inträffade dock efter Johans död, då han blef Sigismunds försvarare och trognaste stöd i Sverige. Med kraftfull hand bevarade han Finland mot alla Carl IX:s planer. Då denne hade uppviglat finnarna mot Sigismund och resningen, bekant under namn af »Klubbekriget», hufvudsakligen vände sig mot Flemings öfverallt i landet inkvarterade knekthopar, lät F. nedhugga bönderna i tusental och hopbundna dränka den under isen på sjöarna. Han bibehöll ock Finland åt Sigismund ända till sin död och det var först ett par år därefter Carl kom i besittning af landet öster om Bottenhafvet. F. dog under en resa i Pojo efter endast några timmars sjukdom d. 12 eller 13 april 1597. Den fruktade guvernörens hastiga ändalykt framkallade mycket underligt tal bland folket. Somliga trodde att han blifvit förgifven af hertig Carl, andra att han fått trollskott af de uppretade finnarna. För eftervärlden framstår Klas F. som en högst ovanlig man, ensam, fast och orubblig midt ibland de vacklande partierna. På Sigismund hade han i oförminskadt mått öfverflyttat sin trohet mot fadern och var måhända det enda fullt pålitliga stöd, som denna gren af konungahuset ägde i Sverige. Gift 1573 med friherrinnan Ebba Stenbock, syster till Gustaf Vasas tredje gemål. Sonen, Johan, f. 1578, afrättades 1599 i Åbo å hertig Carls befallning. 3. Fleming, Henrik, ämbetsman. Född d. 15 aug. 1584; afkomling i sjunde led till Peder Fleming. Föräldrar: ståthållaren på Åbo Klas Fleming och Elin Horn. Anställd som hofjunkare hos Carl IX, ingick han på konungens befallning i krigstjänst och deltog som ryttmästare under Gustaf II Adolf i krigstågen mot Danmark och Ryssland. Ståthållare öfver Viborgs och Nyslotts fästningar och län 1617, utnämndes han året därefter till öfverste för karelska krigsfolket och blef 1620 landshöfding öfver Ingermanland. 1622 blef han öfverste för hela finska rytteriet, 1628 vice amiral och tio år senare assessor i krigsrådet och mönsterherre i Sverige och Finland. F., som var landtmarskalk vid riksdagarna 1643 och 1644 samt med några hundra krigare i mars 1644 underlade sig hela Jämtland, var en tapper krigare och utmärkt duglig ämbetsman. I ungdomen lämnad utan understöd af far och svärfar, som båda ägde stora rikedomar, måste han under några år kämpa med den största fattigdom. Sedermera förtjänte han på leveranser till krigshären, genom handel och kronoarrenden stora summor, så att han före sin död ägde en ansenlig förmögenhet, af hvilken han använde en icke obetydlig del till fromma och allmänt gagnliga stiftelser. Död d. 7 nov. 1650. Gift 1: 1608 med Ebba Bååt och 2: 1633 med Sigrid Kurtzel. 4. Fleming, Erik, riksråd. Född på Edeby i Helgarö socken i Södermanland d. 19 febr. 1616; den föregåendes son i första giftet. Efter fulländade studier, hvarunder han i synnerhet vinnlagt sig om bergvetenskapen, skickades han 1635 med assessorn i bergskollegium, Hans Philip till Pite lappmark att upptaga och anlägga Nasa silfververk. 1637 befordrad till assessor i