bergskollegium, företog han två år därefter en vetenskaplig resa till bergverken i Tyskland, Holland, spanska Nederländerna, England, Skotland och Frankrike och befordrades efter sin hemkomst 1643 till kommissarie i bergskollegium och rikets bergslag. 1651 utnämnd till landshöfding öfver Stora Kopparbergs län och följande året till president i generalbergsamtet och kammarråd, upphöjdes han 1654 till friherre och blef året därefter riksråd och kommissarie i reduktionskollegium. Död på Riksten i Södermanland d. 19 april 1679. I svenska bergshandteringens historia intager Erik F. ett förtjänt rum såsom verksam befordrare af bergslagens utveckling. Såsom enskild man berömmes han för sin gudsfruktan, rättskaffenhet och gifmildhet till kyrkor och fattiga. Gift 1: 1642 med Maria Eleonora Soop och 2: 1653 med Kristina Cruus. 5. Fleming, Klas, riksråd, amiral. Född på Villnäs i Finland 1592; kusin till den föregåendes far. Föräldrar: ståthållaren på Åbo Lars Fleming och Anna Horn. Sedan F. studerat vid flera utländska lärosäten, ingick han 1612 i svensk tjänst och deltog i kriget mot Ryssland, hvarunder han befordrades till ryttmästare vid upplandsfanan. Underamiral 1619, utnämndes han 1625 till riksråd, blef amiral och president i räknekammaren 1629, rikskammarråd 1630 samt lagman först i Södermanland 1632 och sedan för Söderfinne lagsaga i Finland 1634. Såsom president i räknekammaren biträdde F. verksamt pfalzgrefven Johan Casimir, som fått kammarverket under sin styrelse, men hvilken saknade bekantskap med landets språk, lagar och förhållanden. Utsedd 1634 till öfverståthållare i Stockholm, befordrade han stadens, i synnerhet Norrmalms planering, anläggningen af gator, fullbordandet af Jakobs kyrka, byggandet af slussen, Stora barnhuset, repslagarebanan, m. m. F. blef därjämte 1637 president i kommerskollegium. Förordnad till biträde åt riksamiralen Gyllenhjelm, inlade han samma nit och kraft vid iståndsättandet af örlogsflottan och lyckades så, att Gustaf Adolf inom kort kunde utlöpa med trettio väl beväpnade fartyg till Dünas mynning och eröfra Riga. År 1644 uppdrogs åt F. själf befälet öfver den flotta, som till stor del var hans verk, och hvilken han förde med samma skicklighet, som han ådagalagt vid dess iståndsättande. Efter sjöslaget vid Femern, då han förlagt flottan i Kielbukten för att reparera, träffades han d. 26 juli af en förflugen kula från ett danskt batteri, just då han stod och tvättade sig i amiralitetsskeppets kajuta. Tjänaren, som höll handfatet, dödades och amiralen fick lårbenet afskjutet, hvaraf han dog två timmar därefter, sedan han förut utnämnt C. G. Wrangel till sin efterträdare. Klas F. är ett af Sveriges vackraste minnen: han var redlig, oegennyttig, klok, verksam och driftig. Få hafva också för sitt fädernesland uträttat så mycket godt i alla riktningar. Ehuru ständigt upptagen af sina många kall, var han en flitig medlem i rådet, där hans stämma alltid höjdes, då det gällde att försvara sanning, billighet och fosterland. Gift 1: 1618 med Anna Göransdotter Snackenborg och 2: 1638 med friherrinnan Helena Bielke, dotter af riksrådet Klas Bielke (se sid. 90). 6. Fleming, Herman, ämbetsman. Född på Villnäs i Finland d. 17 sept. 1619; den föregåendes son i första giftet. Efter väl fullbordade studier i Sverige, begaf sig F. 1640 på utländska resor, hvarunder han mycket sysselsatte sig med seglation och skeppsbyggeri. Vid danska krigets utbrott återkallad af fadern för att ställa sin arm och sina insikter till fäderneslandets förfogande, utnämndes han 1644 till befälhafvare på skeppet Regina, med hvilket han deltog i den sjöexpedition, som kostade hans fader lifvet. Följande året befordrad till amirallöjtnant, utnämndes han 1650 till riks- och amiralitetsråd samt förordnades till öfverståthållare i Stockholm, hvilket ämbete han förestod i tvenne år. 1651 friherre, var han 1653--60 president i kammarkollegium och 1654--57 generalguvernör öfver drottning Kristinas underhållsländer. Under Carl X:s regering var F. en inflytelserik personlighet. Då konungen var frånvarande, var hans röst i rådet af mycken vikt, och till stöd för densamma åberopade han ofta sin enskilda kännedom om konungens vilja. Han förordnades till ordförande och ledare af fjärdepartsräfsten, till hvilken han allmänt ansågs som upphofsman, och till hvars genomdrifvande han i hemlighet skall hafva lämnat konungen viktiga upplysningar. Som ordf. i reduktionskommissionen tillsåg han ock att 1655 års beslut noggrant tillämpades. Med sådana tänkesätt var det tydligt, att F. skulle vara en för högadeln mindre behaglig person. I Carl X:s testamente var F. ock insatt i förmyndareregeringen som riksskattmästare, men adeln lyckades vid riksdagen 1660 göra sin vilja gällande mot de ofrälse stånden och få hans utnämning kullkastad. Med hat och bitterhet i sinnet drog sig F. då tillbaka och säges i ensamheten hafva uppgjort och meddelat den sedan så beryktade Thegner en mängd anvisningar, huru den blifvande reduktionen borde verkställas. 1664 hade man i sinnet att lämna honom ett slags upprättelse, genom att välja honom till generalguvernör öfver Finland. Men ännu var oviljan mot honom inom rådet så stor, att den för sitt våldsamma lynne bekante C. M. Lewenhaupt i stället utsågs till detta ämbete. Då emellertid Lewenhaupt kort därefter afsade sig detsamma, blef F. 1664 hans efterträdare, i hvilken egenskap han fungerade till 1669. Med redlig nitälskan för fäderneslandets bästa förenade F. ett retligt lynne och ett frånstötande sätt, som mången gång lade stötostenar i vägen för honom. Död i Stockholm d. 28 sept. 1673. Gift 1645 med Kristina Rosladin. 7. Fleming, Lars, krigare, ämbetsman. Född d. 3 jan. 1621 å Norrnäs i Uppland; den föregåendes bror. Återkommen från sina utländska resor, utnämndes han 1649 till kammarherre, blef två år därefter friherre och kammarråd samt 1652 landshöfding öfver