1698, men hade knappt tillträdt den, förrän han kom i öppen fejd med sina ämbetsbröder. Kränkt och missmodig, sökte han sig en annan verkningskrets och lyckades att bli teolog, professor i Pernau 1701. Då han, genom predikningar och disputationer i Speners anda, yrkade på en verksammare kristendom, råkade han äfven här i tvist och stridigheter och ställdes inför en kommission, som skulle granska hans lärosatser. Emellertid öfversvämmades Livland af ryssarna, och F. flyktade öfver till Sverige 1710. Då han i Stockholm sökte utsprida sina lärosatser, nedsattes öfver honom en af justitierevisionen förordnad kommission, som fann honom förvunnen till irrlärighet och dömde honom till fängelse. Regeringen tycktes dock böjd för mildare åtgärder, men då konungen hemkommit från Turkiet, tillsattes åter en nämnd att undersöka förhållandet och F. dömdes förlustig sina befattningar som präst och universitetslärare 1718. Icke dess mindre kvarhölls han i fängelse till året därpå, då han ändtligen lösgafs och nedsatte sig på en liten gård, Hjerpegården i Asarums socken, där han dog d. 24 nov. 1729. Med en rättskaffens vandel och gudsfruktan, hvars allvar var utom allt tvifvel, förenade F. mycken lärdom och har författat flera skrifter i kyrkliga och politiska ämnen. Gift med Katarina Velshuysen. Forbes. Ätten härstammar från en gammal skotsk adlig ätt och inkom på 1550-talet till Sverige, där tre grenar erhöllo adlig värdighet och en -- se nedan -- friherrlig. Denna kallade sig Forbus. 1. Forbes, John (Forbesius, Johannes), teolog. F. inkallades till Sverige af Carl IX, som ansåg, att protestanterna måste vara eniga, om de skulle kunna vinna seger öfver katolicismen. Konungen ville därför åstadkomma ett närmande mellan den svenska och den reformerta kyrkan och lät i Uppsala anställa en disputation, den 17 nov. 1608, mellan F. och några svenska teologer. Disputationen rörde sig hufvudsakligen om Gud som första orsaken till allt, äfven det onda, samt om det ovillkorliga nådevalet, hvilka meningar F. skriftligt försvarade bl. a. mot ärkebiskopen Olaus Martini och prof., sedermera biskopen Joh. Rudbeckius. F. lär dock icke ha sökt gendrifva ett par af den senares argument, hvaraf uppkommo slagorden »Ad hæc Forbesius nihil!» -- »På det kunde F. icke svara något!» F. lämnade Sverige 1610, sedan kungen en tid efter disputationen tycktes ha slagit sina kyrkliga planer ur tankarna. 2. Forbus, Arvid, krigare. Född på Åsnäs i Finland d. 15 jan. 1598. Föräldrar: Ernald Forbes till Nyboda och Karin Björnram. Tidigt antagen i hären tjänte han sig under Gustaf Adolfs krig från simpel soldat upp till öfverstlöjtnant vid öfverste Metstakes finska regemente 1630. Därefter beklädd med en chefsplats under hertig Bernhard af Weimar, tjänte han här till dennes död, då han af regeringen erhöll ett regemente Norrlandsknektar och ställdes under Banérs fanor. 1641 utnämnd till öfverkommendant i Vor-Pommern och kommendant i Stralsunnd, undfick han fem år därefter fullmakt som generalmajor af infanteriet och utnämndes 1648 till guvernör öfver Pommern. Två år senare krigsråd, upphöjdes han 1652 till friherre med Kumo i Finland till friherreskap. Året innan Kristina nedsteg från svenska tronen utnämndes F. till riksråd. Han åtnjöt sedermera af Carl X ett välförtjänt förtroende, fick under det andra danska kriget i uppdrag att organisera stridskrafterna i Skåne, Halland och Blekinge samt nämndes till general 1658. Död i Stettin d. 29 jan. 1665. Liksom mången annan skapade F. sig en bana under trettioåriga kriget och synes ha varit en lika modig krigare, som han sedan blef en driftig ämbetsman. Utrustad med föga bildning, har han dock efterlämnat många drag af ett ädelt sinnelag, särskildt i omvårdnaden om de styfbarn, han erhöll i sitt äktenskap 1639 med Margareta Boije af Gennäs, änka efter öfverste Henrik Horn. Fornelius, Lars, universitetslärare, estetiker. Född i Fornåsa socken i Östergötland 1606. Föräldrar: bonden Jon Persson och Ragnild Nilsdotter. Såsom ett bevis på den grundliga lärdom, af hvilken F. redan var i besittning, då han 1624 blef student, anföres, att han vid tjugu års ålder i Uppsala höll en oration på grekisk vers. Sedan han vid nämnda högskola i ytterligare fyra år fortsatt sina studier, begaf han sig till Holland, där han i Leyden promoverades till filosofie magister omkring 1630. Därefter ställde han sin färd till Tyskland, uppsökte Gustaf Adolf vid Nürnberg, bevistade slaget vid Lützen och åtföljde den konvoj, som förde konungens lik öfver till Sverige. 1634 förordnad till bibliotekarie i Stockholm, utnämndes han året därpå till poesëos professor i Uppsala, men utbytte 1646 denna befattning mot en lärostol i teologiska fakulteten, med Gamla Uppsala till prebende. Död d. 7 juli 1673. Lars Fornelius, »Sveriges förste estetiker», var en aristokratiskt bildad man, som, ehuru han, i likhet med sina samtida, ensidigt och uteslutande fäste sig vid den antika poesien, fått och med rätta förtjänar ett namn i Sveriges litteraturhistoria. Hans år 1643 utgifna Poëtica tripartita ex probatissimis linguæ utriusque scriptoribus conformata, är nämligen det första fullständiga försök till en estetik, som blifvit åstadkommet i Sverige. Utom detta arbete och en mängd tillfällighetsvers, har F. författat en »comoedia», samt tvenne heroiska kväden, det ena öfver Gustaf I och det andra om Gustaf II Adolf, om hvilket senare F:ii vän och gynnare, den lärde professor Wallius, yttrade, att det i språkets renhet och stilens behag är fullt jämförligt med Virgilius. Gift 1634 med Anna Andersdotter. Fornell, Bror Edvard, militär, novellförfattare. Född på Eckran, en liten bondgård i närheten af Göteborg, d. 28 juli 1820. F. ingick tidigt vid marinregementet i Karlskrona där han, under en plikttrogen utöfning af det militära värfvet, efterhand avancerade till öfverstlöjtnant, 1866. Under pseudonymen »Jeremias Munter» uppträdde F. på