1840-talet som följetonist i tidningarna Najaden och Aftonbladet, hvilka novellistiska försök samlade utkommo under den anspråkslösa titeln: Etyder af Jeremias Munter 1848. Tre år senare utgaf han sitt första större arbete, En gnista 1851, »märkligt, emedan det visar huru djupt F. uppfattat romanens väsen och hvilka viktiga sedliga uppgifter han ansåg henne förelagda». 1855 lämnade han åter ett diktverk, Lyckan en novell, som förut stått som följetong i Svenska Tidningen. Under tiden 1852--53 gjorde F. en resa genom Tyskland, Schweiz och Italien, hvars välgörande inflytande på både hans idéuppfattning och stil tydligt röjer sig i samlingen Från Italien, teckningar af Jeremias Munter, som utkom 1858 och utan tvifvel är det yppersta, som flutit ur hans penna. Innan ännu detta arbete var synligt i tryck hade F. försökt sig som dramatisk författare med en enaktskomedi Våra vänner, som uppfördes på K. teatern 1857, men där rönte föga framgång. Efter en ny resa till Frankrike, 1857--58, uppträdde han ånyo som dramaturg med tvenne arbeten: En alltför lycklig man, uppförd på Mindre teatern 1859--60 samt Lektioner i det gröna, som antogs till spelning vid K. teatern, ehuru den där aldrig blef uppförd. Ett drag af godmodig humor genomgår alla F:s arbeten, hvilka dessutom utmärka sig för ett starkt reflekterande element och elegans i stilen. Död i Karlskrona den 22 maj 1869. Ogift. Foroni, Jacopo Giovanni Battista, hofkapellmästare, tonsättare. Född d. 25 juli 1825 i Valeggio nära Verona, der fadern Domenico Foroni var kapellmästare. Samtidigt med det F. genom juridiska studier beredde sig för den civila ämbetsmannabanan, erhöll han under sin faders handledning en grundlig musikalisk bildning. Hans afgjorda fallenhet för matematik införde honom emellertid på ett helt annat verksamhetsområde, nämligen den militära banan, där han någon tid tjänstgjorde som ingenjörsofficer. Under tiden fortsatte han sina musikaliska studier, och sedan några af honom utgifna kompositioner vunnit allmänt erkännande, lämnade han för alltid krigarens yrke och ägnade sig uteslutande åt den konst, som utgjort hans tidigaste böjelse. Uppehållande sig i Stockholm 1848, väckte han allmän uppmärksamhet för det sätt, hvarpå han utförde sitt värf såsom orkesterdirigent vid det italienska operasällskap, som gästade Sveriges hufvudstad. Då kapellmästaretjänsten vid k. teatern kort därefter blef ledig, genom Fredr. Berwalds död, utnämndes F. till dess innehafvare 1849. Han rättfärdigade ock detta val, genom en synnerligt förtjänstfull verksamhet, hvilken helt oväntadt afbröts af döden den 8 september 1858. Öppen, hjärtlig och lefnadsglad, vann F. öfverallt vänner och införlifvade sig snart med sitt nya fädernesland, hvars företeelser han med intresse följde, icke blott inom den musikaliska världen, utan äfven på politikens och litteraturens fält. Bland de musikaliska arbeten F. efterlämnat, må nämnas: operorna Cristina di Suezia, I gladiatori, Margherita, operetten Advokaten Pathelin samt mässor, konsert-uvertyrer, stråkkvartett, sånger, pianoetyder m. m. F., som var virtuos på piano, bringade hofkapellet till en ovanligt hög ståndpunkt. Han var äfven en instrumentalkompositör af rang. »Advokaten Pathelin» kan sålunda sägas vara en klassisk operett och besitter allt fortfarande stor lifskraft. Forsberg, Nils, målare. Född i Riseberga i Skåne d. 17 dec. 1842. Föräldrar: torparen Ola Forsberg och Kristina Persdotter. F.,som först fick arbeta i jorden, rymde hemifrån, då han skulle sättas i skomakarelära, och gaf sig i stället, drifven af sin lust att rita och måla, i målarelära, i Helsingborg och 1861 i Göteborg. I den förra staden utförde han en kopia af Westins altartafla i Riseberga kyrka. I Göteborg erhöll han undervisning vid slöjdskolan bl. a. i modellering och fick en Minerva såld i Konstföreningen. Han erhöll ett mindre understöd och reste 1867 till Paris, där han varit bosatt till 1902, då han beslöt att bosätta sig i Helsingborg. F. blef i Paris 1868 elev af den ryktbare Bonnat, hvilken snart förklarade honom vara en af sina bästa lärjungar. Fattigdom hindrade dock den energiske unge mannen från att utan afbrott bedrifva sina studier, utan måste han för sitt lifsuppehälle kopiera taflor i museerna m. m. Under Paris' belägring af tyskarna tjänstgjorde F. med stor utmärkelse som sjukvårdssoldat. Han målade sedan några porträtt och debuterade 1872 å salongen med ett själfporträtt. På världsutställningen 1878 utställde F. Akrobatfamilj inför cirkusdirektören, som inköptes af A. Röhss och skänktes till Göteborgs museum. Taflan visar, huru en obehaglig impresarie bjuder ut en akrobatfamilj åt en cirkusdirektör. »Det hela är måladt med brutal realism, så som motivets art föreskref, att det borde målas, utan spår af sentimentalitet, med en våldsam energi i framställningen.» F. blef emellertid snart glömd i hemlandet, och i Paris exponerade han blott då och då ett porträtt å salongen. Men så framträdde han år 1888 med sin En hjältes död, som å salongen erhöll en 1:a klassens medalj, en utmärkelse som intet svenskt konstverk förut erhållit. F. blef nu med ett slag en berömd man. Taflan, som sedermera utställdes i Stockholm och andra svenska städer samt i Köpenhamn, inköptes af A. Röhss och skänktes till Nationalmuseum. »Det är en stor känsla, allvarsfull höghet i den dramatiskt -- till och med melodramatiskt -- anordnade scenen. Det hela är, säger en dansk kritiker, så klart uppfattadt med svenskarnas lojala vördnad för det ädla och högtidliga, att det måste ha visat för fransmännen deras egna minnen i en ny och kärkommen belysning. -- Men »En hjältes död» har ej endast den stämning, vi känna frun Fänrik Stål, den stämning af upphöjd fosterlandskänsla, som glömmer all personlig sorg för det stora målet och som prisar ynglingen lycklig »som det unnats tidigt att för fosterlandet