dö med seger». Det är de besegrades stumma smärta och bittra resignation, som här fått uttryck -- den döende är en af de hundratusen som blifvit slaktade till ingen nytta. Han ligger där lika känslolös för äran som för religionen och kärleken. För honom finnes världen ej mera till. Från hans bår skall prästen gå att gifva andra offer den sista välsignelsen, och krigarna skola gå att fortsätta sin strid mot öfvermakten med det enda mål att rädda äran och mildra förödmjukelsen. I utförandet visar »En hjältes död» kraft och känsla, allvar och enkelhet, lugnt herravälde öfver uttrycksmedlen. Konstverket har ej betydelse som exponent för den samtida franska konstens mål eller medel. Men det utgör ett prof på det slag af modern historiemålning, som upptager motiv, dem konstnären själf sett och dem han känt något för, bilder ur samtidens yttre och inre historia.» F., som 1888 och 1890--91 besökte hemlandet, utförde efter »En hjältes död» åtskilliga svenska porträtt. På 1900 års världsutställning i Paris utställde han en ny stor historietafla Gustaf II Adolf vid Lützen -- framställande hjältekungen hållande bön framför sin krigshär före slaget vid Lützen. F., som å världsutställningen 1889 erhållit 2:a klassens medalj, erhöll nu guldmedalj. Taflan har sedermera varit utställd i Stockholm och har af A. Röhss skänkts till Göteborgs museum. Men omdömet beträffande den stora duken är ganska enhälligt: målningen verkar teater och hjältekungen själf gör ett alltför obetydligt intryck. Någon succès, jämförlig med den som tillkom »En hjältes död», har »Gustaf Adolf» icke haft, om den också bär vittne om mycket sträfsamt arbete. Gift. Forsell och Forssell, svensk släkt från Västergötland, där dess äldste kände stamfader Lars i slutet af 1500-talet var bonde i Fors socken. Hans son Jonas, som blef kyrkoherde i Romeled, antog namnet Forsselius och dennes sonsöner ändrade namnet till Forssell. Åtskilliga släktmedlemmar kalla sig Forsell och en af dessa (se F. 2) erhöll 1817 adlig värdighet under namnet af Forsell. 1. Forssell, Kristian Didrik, kopparstickare. Född i Helsingborg d. 22 april 1777. Föräldrar: skolrektorn i Göteborg, sedermera kyrkoherden i Allerum, Anders Forssell och Maria Kristina Sundius. F:s första vacklande steg på konstnärsbanan leddes af en nära hans fädernehem boende prästman, som lärde honom rita och meddelade honom de enklaste grunderna för graveringskonsten. Sparrefamiljen på Kulla-Gunnarstorp rotfäste ytterligare hos honom de afgjorda anlag för konsten, som sedan bröto sig väg genom alla hinder, han hade att besegra i Holland, dit han af sin far blifvit skickad att lära sig guldsmedsyrket. Några gravyrprof, som han utförde i Amsterdam, fäste Ludvig Bonapartes uppmärksamhet vid hans talang och beredde honom ett understöd att fortsätta sina studier i Paris. Här blef han upptagen till elev af den utmärkte gravören Bervic, hvars vänskap, jämte F:s alltmer framträdande konstnärskap, snart gjorde honom bemärkt. Han hade öppnat en besökt atelier, öfverhopades med beställningar och var just sysselsatt med planscherna till egyptiska kommissionens stora arbete, då han greps af hemlängtan och på kronprinsen Carl Johans kallelse återvände till Sverige, för att under förra halfseklet i sitt fädernesland blifva icke blott den ledande, utan snart sagdt den ende mästare i grafstickelns svåra konst. Af de arbeten, han utförde efter hemkomsten, är praktverket Ett år i Sverige, det allmännast spridda och mest bekanta. Såsom lärare har han utbildat J. Cardon, Billmark, fröken Röhl m. fl. Hans arbeten utmärka sig för ypperlig teckning och en ren och säker behandling af så väl streck- som punkter-maneret. Däremot saknas i dem djup och styrka, och hans behandling af dräkter och dylikt är enformig. F., som 1815 blef led. af Konstak. och sedermera vice professor i teckning, afled i Stockholm d. 19 okt. 1852. Gift med Sofia Christiana von Seyerlein. 2. Forsell, Carl Gustaf af, topograf, statistiker. Född d. 18 mars 1783 på Sköttorp i Västergötland: den föreg. syssling. Föräldrar: kaptenen Fredrik Josef Forsell och Maria Dorotea de Bruce. F. blef efter slutad kurs vid krigsakademien 1800 utnämnd till fänrik vid amiralitetet; deltog under de följande tre åren i åtskilliga sjöexpeditioner och verkställde 1804--1809 en mängd fältmätningar, öfver hvilka han upprättade kartor. Vid 1809 års revolution slöt han sig till Adlersparre och belönades därför, på dennes förord, med en adjutantsplats 1810 hos tronföljaren Carl August. Redan 1806 hade F. erhållit transport såsom underlöjtnant till den af general af Tibell inrättade fältmätningskåren; 1808 blef han löjtnant i samma kår, 1809 kapten och 1810 major i armén. Efter Carl Augusts död anstäld som adjutant hos kronprinsen Carl Johan, erhöll han i uppdrag att handleda arfprinsen Oscar i matematik, fortifikation och topografi och fortfor därmed 1811--12. I sin egenskap af adjutant deltog han i tyska fälttåget 1813--1814, bevistade bataljerna vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig och åtföljde staben genom Hannover till Holstein samt därifrån öfver Rhen till Flandern. Under kampanjens lopp hade F. blifvit befordrad till major i fältmätningskåren samt till öfverstlöjtnant i armén. Återkommen till fäderneslandet, återtog han sina kartarbeten och utförde på tre år sin stora karta öfver Skandinavien, med därtill hörande statistiska tabeller. 1817 förlänad med adlig sköld, utnämndes han 1824 till öfverdirektör vid generallandtmäterikontoret samt till öfverste i armén. Död i Stockholm den 25 oktober 1848. Utom för sina värdefulla kartarbeten, är F. känd som författare till flera skrifter af topografiskt och statistiskt innehåll: Statistik öfver Sverige 1831, Beskrifning jemte karta öfver Mariestads län 1832, Sockenstatistik öfver Sverige 1834, Anteckningar i anledning af en resa till England 1835 o. s. v.