Mellösa församling i Närike Carl Adolf Forssell och Clara Lovisa Justina Eneroth. Student i Uppsala 1859, förvärfvade sig F. 1866 den filosofiska doktorsgraden och förordnades s. å. till docent i historia vid universitetet. Inom kort flyttade han dock till hufvudstaden, där han 1869 öfvertog redaktörsbefattningen för Svensk Literaturtidskrift, i hvilken han redan en lång tid förut varit en värderad medarbetare. Titeln ändrades 1870 till Svensk tidskrift för literatur, politik och ekonomi, hvars ledning F., dels ensam, dels i förening med C. D. af Wirsén, behöll till 1874, och i hvilken han väckte uppmärksamhet genom en mängd artiklar, hvilka buro vittne om såväl ovanligt gedigna kunskaper som en med polemisk skärpa förenad logisk klarhet i framställningssättet. Från denna tid härstamma ock hans tyvärr ofullbordade utmärkta arbete: Sveriges inre historia från Gustaf den förste 1869--75, samt Sverige 1571, 1872. Samtidigt fick han ock tillfälle att sätta sig in i den praktiska politiken. Redan 1868 tjänstgjorde han som sekreterare i särskilda utskottet för ämbetsverkens reorganisation, var 1869 notarie i bevillningsutskottet och tjänstgjorde 1869--70 som sekreterare i myntkommittén, som afgaf utlåtande om införande i Sverige af guldmyntfot och franskt francsystem. Förslaget föll, men 1872 sammanträdde en skandinavisk myntkonferens, i hvilken F. ock var sekreterare. Att denna 1873 resulterade i en för de skandinaviska länderna gemensam myntkonvention med guldmyntfot, torde till icke ringa del vara att tillskrifva F:s arbete, såväl i mera officiell form som i tidnings- och tidskriftsuppsatser. Erkännandet kom ock 1874, då F., som föregående år blifvit direktör för centraltryckeriet, kallades till sekreterare i riksbanken. Som sekreterare i »Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande» redigerade han äfven dess skrifter: Läsning för folket, ny följd 1869--74, Land och folk 1873--74 och Ur folkens häfder 1874. F. skulle dock snart ryckas bort till högre värf. D. 11 maj 1875 kallades nämligen till allmän öfverraskning den 32-årige mannen att som statsråd och chef för finansdepartementet inträda i den andra De Geerska ministären (se sid. 228), och sedan densamma i april 1880 ställt sina taburetter till konungens förfogande, lät F. med möda förmå sig att äfven inträda i ministären Posse. Redan d. 7 dec. s. å. utträdde dock F. ur densamma, närmast med anledning af från ministerchefen divergerande åsikter om konungens rätt att nedsätta tullsatser. Han utnämndes nu till president i kammarkollegium, hvilken plats han beklädde till sin död d. 1 aug. 1901 i Schweiz, dit han begifvit sig för att råda bot för sin hälsa. Under en lång följd af år efter sitt afskedstagande intog dock F. fortfarande en bemärkt plats i det politiska lifvet som representant i Gefleborgs län i Första kammaren 1880--97. Lika skicklig i det muntliga ordets konst som att handhafva pennan, framstod han där som en första rangens talare, hvilken med sina af ej mindre mångsidiga kunskaper än glänsande framställningskonst utmärkta anföranden städse fängslade uppmärksamheten, lika beundrad af meningsfränder som fruktad och hatad af motståndarna. Till sin politiska läggning öfvervägande konservativt anlagd, var han tillika den mest utpräglade anhängare af den ekonomiska individualismens principer och fördes med anledning häraf i första ledet i kampen mot såväl 1880--90-talens tullskyddsrörelse som socialpolitisk lagstiftning efter Tysklands mönster. Varm vän af unionen mellan Sverige och Norge, var han lifligt öfvertygad, att densamma borde befästas å likställighetens grund och trädde såväl i riksdagen som i den offentliga diskussionen i pressen i den skarpaste opposition mot den Alinska riktningen (se sid. 19), som energiskt ville bevara Sveriges företrädesrättigheter i unionen. Denna F:s från Första kammarens majoritet afvikande hållning medförde, att han, som 1883--86 haft plats i bevillningsutskottet, under sin återstående riksdagstid hölls utom de ständiga utskotten. Af Stockholms stadsfullmäktige var han medlem 1881--1901 och utförde där ett gagnande arbete såsom städse värnande det allmännas bästa gent emot enskilda spekulationer. Äfven togs han i anspråk för flera kommittéer; var sålunda ordf. i 1881 års kommitté för reglerande af rikets administrativa, judiciella, ecklesiastika och kommunala indelning, i 1882 års läroverkskommitté och vid sitt frånfälle i prästlöneregleringskommittén. Vid myntkonferenserna i Paris 1881 och Brüssel 1892 var F. Sveriges ombud. Redan 1876 kallades han till medlem af Vetensk.-akad., 1878 af Vitt.-, Hist.- och Antikv.- Akad. samt 1881 till en af de 18 i Svenska akademien, hvilka kallelser sedermera efterföljdes från en mängd andra akademier och samfund. Sin lediga tid ägnade han fortfarande med förkärlek åt historiskt skriftställarskap. Utom hans Inträdestal i Svenska akademien (med en lefnadsteckning öfver Anders Fryxell, i Sv. Akad. Handlingar, 1882) må bland hans arbeten på detta område nämnas: Minne af Erik Benzelius, d. y. (därsammast. 1883) och Minne af Gustaf af Wetterstedt (i Sv. Akad. Handl., 1888) -- »minnen, som växt ut till glänsande skildringar af hela den lärda eller politiska miliö, i hvilken deras föremål rörde sig». Utom förut nämnda arbeten har Forssell bl. a. publicerat: »Studier och kritiker» 1875, 88, »Anteckningar om Sveriges jordbruksnäring i 16:e seklet» 1884 samt ombesörjt utgifvandet af »Hans Järtas skrifter i urval» 1882--83, hvartill han fogat en omfattande lefnadsteckning. Därjämte var han flitigt verksam som artikelförfattare i Stockholms Dagblad och uppträdde 1895 i »Nytt Jurid. arkiv» med ett skarpt inlägg mot den Alinska skolan: Fjärde artikeln af fredstraktaten i Kiel, d. 14 jan. 1814. Gift 1867 med sin kusin Hildegard Zuleima Eneroth. Forsslund, Jonas, porträttmålare och bildhuggare. Född i Fors socken i Jämtland 1754. Med afgjord fallenhet för skön konst sysselsatte sig F. såsom handelskommis i Uppsala på lediga stunder med pastellmålning. Några af hans studier förevisades hertig Carl vid ett besök i