alla af honom tills nu (1902) bevistade riksdagar (från 1900 som dess vice ordf.). F. är en man, hvilken lefver och har sin fröjd i utarbetandet af sakliga utredningar, och mångfaldiga sådana bära vittne om hans sakintresse, insikter och oegennyttiga arbete för det allmänna. Ifrig frihandlare, föll det vanligen på hans lott under 1890-talet att gå i spetsen för utskottets frihandelsvänliga kontingent. Bland af honom väckta motioner må nämnas: om åvägabringandet af en förbättrad näringsstatistik, om förordning ang. statens upphandlings- och entreprenadväsen, som efter kommittéutredning, i hvilken F. deltog, ledde till sådan förordning 1889; hans uppseendeväckande motion 1896 om åtgärder för hvitbetssockertillverkningsafgiftens afskaffande och sockertullens sänkning samt om statens pensionsväsen 1897, m. fl. Var 1887 och 1891 statsrevisor, stadsfullmäktig i Stockholm 1896--1902 samt ledamot af kommmunalskattekommittén 1897--1900 och af pensionskommittén från 1899. Till sin allmänna politiska uppfattning är han moderat-liberal och tillhör »liberala samlingspartiet». 1889 företog F., med understöd af Lorénska stiftelsen, en utrikes resa för studium af arbetarskyddslagstiftning och fabriksinspektion, som 1890 utmynnade i hans skrift: Arbetarlagstiftningen och fabriksinspektionen i utlandet. Han har i öfrigt af trycket utgifvit bl. a.: Maskinerna och landtbruket 1876, Anteckningar om patentväsendet i åtskilliga länder 1876, En lifsfråga för svenska industrien 1879 jämte en mängd uppsatser och afhandlingar i ekonomiska, tekniska och politiska ämnen i skilda tidningar och tidskrifter. Ogift. Fredin, Nils Edvard, skald. Född i Stockholm den 8 juni 1857. Föräldrar: öfverkommmissarien i civilstatens pensionsinrättning Nils August Fredin och Margaretha Theresia Lieberath. För sjukdoms skull måste F. redan i femte klassen i Nya elementarskolan afbryta skolstudierna, hvilka han dock fortsatte för sig själf, särskildt i historia och vitterhet. Redan som gosse skref han vers och var besluten att bli skald. Hans på olika håll publicerade öfversättningar från engelska, tyska och franska skalder väckte uppmärksamhet och 1884 utgaf han under titeln Skilda stämmor de bästa af dessa öfversättningar, som slogo mycket an. I företalet härtill framlägger han sin egen estetisk-politiska trosbekännelse, gående i utprägladt frisinnad riktning. I början af 1880-talet höll han bl. a. föreläsningar i statskunskap på Stockholms Arbetareinstitut och deltog en tid i redaktionen af »Folkets bok», en ordbok för nyttig kunskap, samt utgaf öfversättningar från Ingersoll. Han vistades sedan ett par år vid västkusten, där han var redaktionssekreterare i »Bohuslänningen». Hans bröstsjukdom blef emellertid förvärrad, och efter ett kort uppehåll i Stockholm, flyttade F. till Helsingland, där han bl. a. arbetade på skådespelet »Bränningar». Sommaren 1888 skref han rimkrönikan »Vår Daniel», som insändes till Svenska akademien och belönades med dess stora pris. F. kom nu åter till hufvudstaden, där han blef firad, men hans hälsotillstånd var sådant, att han icke kunde bevista festen till franska revolutionens 100-årsminne å Hôtel Kontinental d. 5 maj 1889, hvartill han skrifvit den uppseendeväckande dikten »Sekeldagen». Död i Södertelge d. 27 juni 1889. Efter hans död utkom Vår Daniel och andra dikter med skaldens lefnadsteckning af J. A. Runström, och 1890 Efterlämnade skrifter samt dramat »Biltog», uppfördt s. å. å Svenska teatern. F:s diktning utmärker sig för stor känslighet och vacker formgifning. Ogift. Fredrik I, konung. Född i Kassel d. 28 april 1676; son af Carl, landtgrefve af Hessen-Kassel, och Maria Amalia, dotter till hertig Jakob af Kurland. Såsom landets framtida regent, erhöll Fredrik en vårdad uppfostran och tillbragte tre af sina ungdomsår på resor i främmande länder, öfverallt omtyckt och firad för sitt goda lynne, fördelaktiga utseende och förbindliga umgängessätt. Vid spanska successionskrigets utbrott gick han i holländsk tjänst och kämpade ömsom med lycka och olycka, men alltid med utmärkt mod, ända till freden i Utrecht. I december 1714 ankom landtgrefven till Sverige, där hans bröllop med prinsessan Ulrika Eleonora, utan några större högtidligheter, firades följande året d. 24 mars. Det uppgifves, att Carl XII icke skall varit särdeles benägen för detta giftermål och, samma dag Ulrika Eleonora vigdes i Stockholm, skämtsamt yttrat: »I dag dansar min syster bort Sveriges krona», troligtvis en anspelning på prinsessans genom giftermålet förlorade arfsrätt. Huruledes Fredrik, som vid Carls död var generalissimus öfver svenska hären, på sin gemåls vägnar aflade försäkran om, att Ulrika Eleonora, såvida hon erkändes för Sveriges drottning, skulle afsäga sig enväldet; huruledes Ulrika Eleonora, med ständernas medgifvande, sedermera öfverlämnade spiran åt Fredrik, och huru denne, mera mån om konungavärdighetens yttre glans än ett verkligt konungavälde, beredvilligt ingick på de inskränkningar i konungamakten, ständerna fordrade, tillhör allmänna historien och lämnas därför här åsido. Till sin karaktär var Fredrik god, mild och välvillig, men lättsinnig, slösaktig, lätt ledd af smågunstlingar och hatare af allt, som fordrade tankekraft och ihärdighet. Missnöjet med den obetydliga makt, han ägde, men också hans bekvämlighetslust, gjorde, att han sällan deltog i rådets öfverläggningar. Måste han någon gång vid viktigare sådana gripa sig an, uttalade han sin mening både klokt, klart och bestämdt. Men då detta var gjordt, lämnade han vanligen rådsbordet för att slippa försvara, hvad han yttrat, eller understödja sina anhängare mot envisa motståndare. Följden blef, att ledningen af statens ärenden föll och måste falla i rådets händer, under det monarken själf, plågad af ledsnad och sysslolöshet, icke visste, hvarmed han skulle döda tiden. Så länge krafterna tilläto det, brukade han förströ sig med jakt, som han älskade med passion och hvari han uppnått den