skicklighet, att han fällde fågeln i dess snabbaste flykt och nedlade björnen med jaktspjutet. En annan passion var hans böjelse för könet och därmed förbundna kärleksäfventyr. Allmänt bekant är hans förhållande till fröken Hedvig Taube ehuru denna förbindelse ingalunda var den enda. Fredrik I ägde af naturen en stark hälsa, ytterligare härdad genom fälttåg, jakter och rörelser i fria luften. Men i februari 1748 träffades han af ett slaganfall, som sedan upprepades och borttog alla hans själs- och kroppskrafter. Han lefde likväl ännu i tre år och afled vid sjuttiofem års ålder d. 25 mars 1751. Fredrik Adolf, prins, hertig af Östergötland. Född på Drottningholm den 18 juli 1750; yngste son af Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika. Redan i vaggan inskrefs prins Fredrik i svenska armén och utnämndes, tolf år gammal, till öfverste för ett efter honom uppkalladt regemente. Han blef sedermera general och fältmarskalk, men har ej, ehuru han bevistade kriget i Finland, inristat sitt namn i vår krigshistoria. Efter Gustaf III:s död intog Fredrik Adolf ett par gånger ordförandeplatsen i regeringen, men endast för kortare tider, under hertigen-regentens frånvaro på resor med konungen inom landet. De senare åren af sin lefnad bodde han mest på Tullgarn, som ständerna inköpt af grefve M. J. De la Gardies arfvingar och lämnat honom till underhåll. Under en resa, som han företog 1801 för vårdandet af sin svaga hälsa, uppehöll han sig någon tid i Leipzig och friade därifrån genom bref till Anna Charlotta, hertiginna af Kurland, men erhöll ett i artiga ordalag affattadt afslag, hvarpå han begaf sig till Montpellier, där han dog d. 12 december 1803. Fredrik Adolf var en godmodig och svag karaktär, som helst skötte sina nöjen, och, lika mycket af personlig obenägenhet som af omständigheterna, hindrades från inblandning i sin tids politiska händelser. Vän af skön konst, idkade han med förkärlek musik och har äfven lämnat minnen efter sig såsom dilettant i målning. Fredrika Dorotea Vilhelmina, Gustaf IV Adolfs drottning. Född d. 12 mars 1781; dotter till Carl Ludvig, arfprins af Baden, och Amalia Fredrika af Hessen-Darmstadt. Då Gustaf Adolfs tilltänkta äktenskap med storfurstinnan Alexandra mötte hinder i de båda kontrahenternas olika religion, begynte konungen se sig om efter en brud af evangeliska läran och hans val föll på prinsessan Fredrika af Baden, hvars äldre syster Elisabet var förmäld med ryska storfursten Alexander. Gustaf Adolf ville likväl först se henne och anträdde en resa till Tyskland, där han i Leipzig sammanträffade med henne och där förlofningen firades 1797. Genast därefter återvände han till Sverige, och prinsessan, som några veckor senare inträffade i Stralsund, vigdes där d. 6 okt. 1797 »par procuration», hvarvid generalen grefve Taube företrädde konungen. Äktenskapet bekräftades sedan genom formlig vigsel i Stockholms slottskapell, i det att konungen firade sitt biläger d. 31 i samma månad. Drottningens mildhet och behag och den unge konungens allvarliga karaktär lofvade för detta äktenskap den ljusaste framtid. Men snart började rykten komma i omlopp, att furstinnan var långt ifrån lycklig. Gustaf Adolf, som tycktes för henne ha fattat en uppriktig kärlek, var dock kall och noggrann om den etikett, han ansåg oskiljaktig från en drottnings värdighet. Den senare, ännu ett barn, öfverraskades ibland af sin nogräknade man i barnsligt ras med sina hofdamer, och de förklaringar, hvilka häraf voro en följd, hade första grunden till en kallsinnighet, som från konungens sida icke sällan utbröt i grofheter. Dessa upprepades allt oftare under hans senare bekymmerfulla regeringsår, och allt oftare syntes i drottningens ögon spår efter tårar, ehuru hon sökte i andras närvaro dölja sina sorger. Efter tronskiftet 1809 följde hon den afsatte konungen till Tyskland. Här blef hon tre år därefter skild från sin gemål och ingick sedan i Schweiz morganatiskt äktenskap med sin äldste sons lärare, fransmannen Pollier. I detta äktenskap framlefde hon några lyckliga år och dog i Villamont d. 25 sept. 1826. Fredrikson, Gustaf, skådespelare. Född i Stockholm d. 31 juli 1832. Föräldrar: handlanden Gustaf Fredriksson och Maria Charlotta Hagström. Redan under sin studenttid i Uppsala 1851--60 uppenbarade F. vid de teatraliska föreställningar, hvilka emellanåt gåfvos på Stockholms nations teater, en rik begåfning och afgjord kallelse för skådespelarens värf. F. tog emellertid 1860 kameralexamen och ingick som e. o. i kammarkollegium och statskontoret. I nov. 1862 debuterade F. på K. teatern såsom Duplessis i »Min tants planer», och visade så väl här som något senare vid framställningen af en ung zuav i den täcka komedien »Våra bundsförvandter», omisskänneliga prof på sin förmåga att skapa en själfständig roll. F. var sedermera 1863--87 -- med undantag af spelåret 1877--78 -- anställd vid Dramatiska teatern, hvilkens intendent han blef 1879. 1887--88 spelade han hos L. Lundgren i Göteborg. När Dramatiska teatern 1888 öfvertogs af sin dåvarande personal som associationssällskap, inträdde F. som verkställande direktör och utsågs 1891 till ensam direktör för teatern. Emellertid lämnade F. direktörskapet och Dramatiska teatern med spelåret 1897 års utgång, hvarpå han gasterade i landsorten. Han tog därpå 1899 anställning hos direktör Ranft, men återvände 1902 som gäst till Dramatiska teatern och blef s. å. på hösten nyengagerad. Bland de många roller F. utfört märkas : Anatole i »Familjen Benoiton», Lambert i »Ombyten», titelrollen i »Hertig Job», grefve Rysoor i »Allt för fosterlandet», Gaston i »Klädeshandlaren och hans måg», Benedict i »Mycket väsen för