ingenting», Paul i »De onyttige», Jacques i »Från Amerika», Du Salins i »Män af ära», Karl V i »Drottning Margaretas sagor», Rochemore i »Onkel Sam», Beccamel i »Odette», Favrolle i »Dora», Olivier i »Falska juveler», Raymond i »Sällskap där man har tråkigt», Des Pneuelles i »Låtom oss skiljas!» Relling i »Vildanden» titelrollen i »En parisare», grefve Trast i »Ära», De Ryons i »Damernas vän», flere roller i Benzons proverb, o. s. v. Med Fredrikson tog den franska salongskomedien sitt inträde på den svenska nationalscenen, där han sedan fick herraväldet. Det är också i de franske komedierna som F. i främsta rummet utmärkt sig. Han är en förstklassig framställare af resonnörsroller, roller där det gäller att kvickt och muntert, att öfverlägset och dräpande utsäga väl polerade repliker. F. kan till fullkomlighet talets svåra konst, och han har i högsta grad utmejslat sin individualitet, i det att han i allmänhet icke söker gå utöfver dess gränser. Men så har han också det obeskrifliga, som gör den store skådespelaren -- förmågan att verka med lifvets egen kraft, att liksom visa den inre mekanism, som tager sig ett slutligt uttryck i orden och hvad därmed följer. F. har äfven verkat som öfversättare för scenen och utgaf 1892 Dramatiska småsaker. Proverb och monologer. Ogift. Freidenfelt (Freudenfelt), Kristofer, krigare. Född 1687. Föräldrar: öfversten Kristofer Freidenfelt och Hedvig Sofia Löschern von Hertzfeldt. Såsom löjtnant vid Smålands kavalleri deltog F. 1710 i den af dåv. majoren Sven Lagerberg ledda beskickningen till tatarkanen och följande år i det turkisk-tatariska fälttåget mot Ryssland. 1712 förflyttad som regementskvartermästare till södra skånska kavalleriet, deltog han sannolikt i denna egenskap i kalabaliken i Bender 1713 och befordrades 1714 till ryttmästare vid samma regemente. Han blef sedermera 1718 generaladjutant af flygeln och 1732 öfverste för Smålands kavalleri. Med sistnämnda kår bevistade F. fälttåget i Finland 1741--43, och på hans lott faller också äran att hafva inskrifvit ett af de få för den svenska krigsäran hedrande blad i detta så lättsinnigt började och så omanligt utförda krigs historia. Ensam motsatte han sig gång på gång i krigsrådet den nesliga reträtten för att »konservera armén», och efter kapitulationen i Helsingfors 1742 banade han sig med det svenska kavalleriet fram till Vasa samt började vidtaga åtgärder till Torneånejdens försvar. I nov. s. å. företog han ett framgångsrikt anfall å den ryska kosackposteringen i Kemi, hvarpå ryssarna tvungos att draga sig tillbaka till Uleå. Under vinterns lopp tillfogade F. ock fienderna mindre förluster vid flera skärmytslingar. Under sina planer att skrida till kraftigare anfall, omkom F. d. 19 maj 1743 bland drifisen mellan Kemi och Umeå. Gift 1719 med Kristina Regina Scheffer, halfsyster till bröderna C. F. och Ulrik Scheffer, efterlämnade F. inga afkomlingar. Freinshem (Freinshemius), Johan, filolog. Född i Ulm d. 16 nov. 1608. F. blef student i Marburg 1622 och fortsatte därefter sina studier i Giessen och Strassburg. Föregången af ryktet som sin tids störste latinare och för öfrigt hemmastadd i nästan alla moderna språk, ankom han 1834 till Paris, där han fick anställning i k. kansliet, med titel af konungens secretarius. Han återvände likväl efter endast tre år till Strassburg, där han någon tid sysselsatte sig med utgifvandet af kritiska upplagor af klassiska auktorer. Hos drottning Kristina, för hvilken F:ii storhet ej var någon hemlighet, uppstod snart tanken att eröfra den lärde mannen för Sverige. Han inkallades därför 1642 och utnämndes genast till Skytteansk professor i politik och vältalighet vid Uppsala högskola. Drottningen omfattade honom alltid med sin ynnest, hvilken steg till sin höjd, då F. 1647 till hennes ära hållit ett tal, utmärkt lika mycket genom snille och lärdom, som för den beundran, författaren däri ägnade sin härskarinna. Han fick genast en gåfva af femhundra dukater, kallades till Stockholm såsom Kristinas enskilda bibliotekarie och utnämndes till svensk historiograf med fritt underhåll och tvåtusen riksdalers lön, hvarförutom hon åt hans födelsestad Ulm efterskänkte större delen af sin anpart i de tyska ersättningspengarna. Oaktadt dessa nådebevisningar kunde F. ej i längden uthärda de svenska vintrarna, hvarför han till Kristinas saknad lämnade Sverige 1651 och återvände till sitt fädernesland. Han utnämndes därefter till titulärprofessor i Heidelberg och kurfurstligt pfalziskt hofråd och dog i Heidelberg d. 30 okt. 1660. Hans ärofullaste arbete, jämte Supplementa Curtiana 1636, är hans Supplementorum Livianorum ad Christinam reginam decas, som utkom i Stockholm 1649 och, sedan ofta upplagdt, med stort beröm blifvit uppmärksammadt af alla Livii editorer. Gift med en dotter till professor Matthias Bernegger i Strassburg. Fremling, Matthæus, universitetslärare, filosof. Född i Malmö d. 17 okt. 1745. Föräldrar: handlanden och tobaksfabrikanten Henrik Lorentz Fremling och Ingeborg Falck. F. inskrefs 1762 som student i Lund, där han idkade akademiska studier till 1770, då han begaf sig till Greifswald och efter aflagda lärdomsprof promoverades till filosofie magister. 1771 förordnad till docent i fysik i Lund, fortsatte han 1773--77 sina studier i Uppsala och Stockholm, bland annat i anatomi och medicin, och utnämndes 1777 till filos. adjunkt vid Lunds högskola. Sedan han i tvenne läseår bestridt de offentliga föreläsningarna i teoretisk filosofi, undfick han 1782 fullmakt att vara professor i denna vetenskap, hvilket ämbete han oafbrutet innehade till sin död d. 20 juli 1820. Under den tid F., gjorde sin vetenskapliga uppfostran, var det de logiskt-dogmatiska rationalisterna, framför allt Wolf, som behärskade det filosofiska studiet vid Sveriges högskolor. Senare och i synnerhet efter sin