tjänstgjorde F. såsom amanuens vid Uppsala universitets botaniska trädgård och museum 1853--56. Sedan han 1857 erhållit magisterkransen, utnämndes han samma år i dec. till docent i botanik och befordrades 1862 till Borgströmiansk adjunkt i botanik och praktisk ekonomi. 1877 befordrad till professor i samma ämnen, beklädde han denna lärostol till 1899. F., som företagit en mängd utrikes resor och bl. a. deltog i »Sofias» polarexpedition till Spetsbergen 1868, blef ledamot af Vetenskapsakademien 1865, Vetenskapssocieteten i Uppsala 1866, Landtbruksakad. 1879 samt af åtskilliga lärda samfund i utlandet. I sin vetenskap har han offentliggjort: De Stereocaulis et Pilophoris commentatio, akad. afh. 1857, Monographia Stereocaulorum et Pilophororum i Vet.-soc. acta 1858, Lichenes Scandinaviæ, rariores et critici 1859--65, Lichenes Arctoi Europæ Groenlandiæque ibid. 1860, Genera Heterolichenum Europæ recognita, akad. afh. 1861, Om Finnmarkens natur och folk (i Svensk Litteraturtidskrift) 1865, Lichenes Spetsbergenses i Vet.-akad. handl. 1867, Bilder ur växtvärlden 1868, Svenska polarexpeditionen år 1868 med kronångfartyget Sofia (i förening med C. Nyström, 1869), Lichenographia Scandinavica I--II 1871--74, Grönland, dess natur och invånare 1872, Om växternas blomning 1875, On the lichens collected during the English polar expedition of 1875--76 1879, Om växternas spridning 1880, Lärobok i systematisk botanik I 1891, II 1897, Bidrag till en lefnadsteckning öfver Carl von Linné m. m., redigerat tidskriften Botaniska Notiser 1857--58, 1865--68 och Vetenskap för alla 1878--79 samt skrifvit en mängd smärre afhandlingar i Botaniska Notiser, öfvers. af K. Vet.-akad. förhandl., K. Vet.-societ. i Uppsala årsskrift, tidskr. Flora (i Regensburg), Svensk Litteratur-tidskrift o. s. v. F., hvars framstående praktiska duglighet kommit till användning i åtskilliga kommunala värf och som Uppsala universitets rektor 1893--99, har äfven anlitats för åtskilliga kommittéer, såsom kommittén för landtbruksläroverkens omorganisation 1882--84 och för utredning af undervisnings- och examensväsendet vid universiteten 1888--89 samt är ordf. i den 1899 tillsatta läroverkskommittén. I de båda sistnämnda har han uppträdt för inskränkning i latinets dominerande ställning och för studiernas afpassning efter hvars och ens särskilda anlag. Af Ultuna landtbruksinstituts styrelse var han 1878--89 ledamot. Gift med Gustava Katarina Anjou. Fries, Ellen, Sveriges första kvinnliga fil. d:r, historiker. Född d. 23 sept. 1855 på Rödsle i Törnsfalls socken i Kalmar län. Föräldrar: öfversten Patrik Constantin Fries och Beata Maria Borgström. F. aflade 1874 mogenhetsexamen och blef 1877 student i Uppsala, hvarest hon 1879 aflade fil. kandidatexamen och 1883 fil. licentiatexamen. Kort därefter promoverades hon till fil. doktor, den första kvinnliga sådan i vårt land. 1883 blef hon lärarinna vid Wallinska flickskolan i Stockholm och två år senare vid Åhlinska flickskolan, hvars studiedirektor hon blef 1890. Död i Stockholm d. 31 mars 1900. Hon gjorde sig snart känd som en begåfvad historisk författarinna samt utgaf från trycket Bidrag till kännedomen om Sveriges och Nederländernas diplomatiska förbindelser under Karl X Gustafs regering 1883, Erik Oxenstierna. Biografisk studie 1889, Märkvärdiga kvinnor 2 delar 1889--91 och Teckningar ur den svenska adelns familjelif i gamla tider 1895 och Den kvinnliga elementarundervisningen i Frankrike 1885, Den svenska odlingens stormän 1896--99. Hon höll äfven med stort intresse åhörda föreläsningar i hufvudstaden och var en rastlöst verkande forskare, som lämnat utmärkta prof på hvad kvinnan äfven på den lärda vägen kan åstadkomma. Fries, Samuel Andreas, teolog. Född i Linköping d. 15 mars 1867. Föräldrar: kyrkoherden Andreas Peter Fries och Maria Charlotta Castensson. Student i Uppsala 1886, aflado F. fil. kandidatexamen därst. 1888 och teologie kandidatexamen 1894, hvarefter han prästvigdes för tjänstgöring i hufvudstaden. Han fortsatte dock sina teologiska studier och blef efter 1895 aflagd teologie licentiatexamen 1897 utnämnd till teologie doktor, den ende af våra svenska teologer, som på grund af aflagda prof vid svenskt universitet förvärfvat sig rätt till denne värdighet, ej blott som en titel. Redan 1894 utgaf F. Israels historia, som på sin tid vållade icke allenast stor oro inom det konservativt teologiska lägret, utan ock, att förf. aflägsnades från sin lärareplats i kristendom i en af hufvudstadens flickskolor. Han hade nämligen i detta arbete ställt sig kritisk gentemot den häfdvunna uppfattningen af Gamla testamentet. Ytterligare utvecklade F. dessa sina åsikter i sin gradualdisputation 1895 om Den israelitiska kultens centralisation, som väckte stor uppmärksamhet. F., hvars prästerliga verksamhet började vid den tid, då Fr. Fehr var pastor primarius, torde nog icke oväsentligt påverkats af dennes friare teologiska åskådning och uttryckte 1896 sin tacksamhet i en biografi öfver sin lärare. Han hör äfven till dem i vårt land, hvilka tidigast intresserat sig för religiösa kongressers hållande och var en af de ledande krafterna i den religionsvetenskapliga kongressen i Stockholm 1897, vid hvilken han var generalsekreterare och öfver hvilken han 1899 utgifvit en redogörelse. Bland hans öfriga arbeten märkas: Det fjärde evangeliet och Hebreerevangeliet 1898, hvilken bl. a. söker med nya hjälpmedel och synpunkter försvara och utveckla en redan förut framkastad hypotes rörande författareskapet till Johannes' evangelium; samt Jesu Lif 1902. F., som 1900 tillträdde platsen som komminister i Stockholms storkyrkoförsamling, har äfven under de senare åren flitigt deltagit i dagspressens diskussion af allmänna frågor. F än en afgjord motståndare till den uppfattning, som anser, att bibelkritikens mer