Göteborg, föreslog han till svenska handelns upphjälpande inrättandet af ett generalfaktori, för hvilket privilegium utfärdades 1662. Död 1669. Gift 1656 med Margareta Elisabet Gärffelt. 2. Friesendorff, Carl Gustaf von, statsman. Född i Stockholm d. 14 aug. 1663; den föregåendes son. Liksom fadern, valde han den diplomatiska banan och ingick vid tjugu års ålder som e. o. kanslist i riksarkivet. För att ytterligare utbilda sig för sitt kall tjänstgjorde han, dels som privatsekreterare hos svenska ministern i Wien, grefve Carl Oxenstierna, dels någon tid som kommissionssekreterare och resident i Holland. Jämte två af sina bröder upphöjd till friherre 1705, skickades han som envoyé till Lüneburgska hofvet och vistades 1712--15 såsom svenskt sändebud i Berlin. Här råkade han af någon anledning i onåd, som gick därhän, att han erhöll en antydan att lämna staden inom tjugufyra timmar. Då denna befallning meddelades F., lät han svara, att det vore honom okärt att ej kunna stanna så länge, emedan han nyss förut mottagit order från sin monark, att vara resfärdig inom tolf timmar. Död under belägringen af Stralsund d. 13 sept 1715. Gift 1700 med Anna Kristina Rehnsköld. 3. Friesendorff, Fredrik von, riksråd. Född d. 15 nov. 1707; den föregåendes son. Såsom e. o. kanslist i utrikesexpeditionen utnämndes F. till hofjunkare och understödde sin befordran på ämbetsmannabanan både genom meriter som hoffunktionär och som politiker. Såsom hofmarskalk hos tronföljaren Adolf Fredrik utnämndes han 1747 till landshöfding i Västerås län. Vid brytningen mellan det unga hofvet och Hattarna slöt sig F. till de senare, hvilka vid 1751--52 och 1755--56 års riksdagar insatte honom i sekreta utskottet, där han framstod som en af de ifrigaste motståndarna mot hofvets maktutvidgningsplaner. 1761 utnämnd till riksråd, började han så småningom att vackla i sin partitrohet och röstade i rådet mot förlängningen af det franska förbundet 1764. Tack vare detta hans uppträdande blef han ett af de få riksråd, som, när Mössorna vid 1765--66 års riksdag kommo till makten, bibehöllos vid sitt ämbete och blef tillika 1765 rikskansliråd samt 1767 president i lagkommissionen. Han delade nu ljuft och ledt med sina nya partivänner, vid hvilkas fall vid 1769--70 års riksdag äfven F. förklarades förverkat ständernas förtroende och aflägsnades från sin post. Han drog sig nu undan till privatlifvet och afled å Vallstanäs i Uppland d. 26 aug. 1770. Gift med Katarina Elisabet Stjerndal. Frietzcky, Klas (de), bruksidkare, politiker Född d. 25 jan. 1727. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Johan de Frietzcky, -- som vid 1727 års riksdag tillhörde Arvid Horns parti -- och Anna Elisabet Linroth. I unga år valde F. krigarbanan till lefnadsmål, men ådrog sig under sin studietid i Uppsala en svår benskada, som i flera år gjorde honom till krympling och tvang honom att ändra lefnadsbana. En kort tid arbetade han å landskansliet i Örebro, men hans starka själfständighetskänsla manade honom att söka efter en mera oberoende ställning. Tidigt utmärkt för redbarhet, kunskaper och duglighet, antogs han 1754 till disponent öfver Storfors betydliga bruksbolag i Värmland och tillvann sig där inom kort ett oinskränkt förtroende, icke blott af intressenterna utan af hela orten. Hängifven frihetsvän samt afgjord anhängare af Mösspartiet och dess sparsamhet och fredskärlek, framträdde F. å den politiska vädjobanan under pommerska kriget med en skrift, som inför allmänheten skarpt pointerade det skadliga i Hattarnas åtgärder, med hvilka han i öfrigt kraftigt nagelfor vid sin första riksdag 1760--62. Vid följande riksdag 1765--66, då hans partivänner voro i majoriteten, insattes F. i bankodeputationen och yrkade i denna egenskap, att sedelindragningen skulle i möjligaste måtto påskyndas. I öfrigt uppträdde han som en ifrig förfäktare af tryck- och näringsfrihet samt sparsamhet i statsförvaltningen. Mössväldet blef emellertid ej långvarigt, och till trots för F:s vältaliga och oförskräckta försvar för styrelsens åtgärder, slutade 1769--70 års riksdag med Mössrådets afsättning. Men med 1771--72 års riksdag seglade åter hans grundsatser med förlig vind, minst dock å riddarhuset, som dock invalde F. i sekreta utskottet. Han utvecklade här stort nit för Mössornas återförande till väldet samt sökte i öfrigt förmå adeln att genom eftergifter bilägga söndringen med de ofrälse stånden, hvilken han insåg vara hotande för hela statsskicket. På hans axlar föll ock hufvudsakligen utarbetandet af 1772 års finansplan, som afsåg en snar realisation och ett stadgadt myntvärde. Missmodig öfver sakernas utveckling, hade F. kort före 1772 års revolution lämnat riksdagen. Ehuru F., i olikhet med flera af sina forna partivänner Essen, Rudbeck m. fl., aldrig gripits af »förtjusningsfebern» närmast efter 1772 års revolution, utan städse betraktade den då skapade regeringsformen med misstroende, bemödade han sig dock vid 1778--79 års riksdag, då han tillhörde bankoutskottet, att i möjligaste mån gå konungens önskningar till mötes. Vid 1786 års riksdag uppträdde han åter som en deciderad motståndare till konungens planer i alla riktningar och väckte särskild uppmärksamhet genom sitt memorial mot brännvinsregalet. En än mera betydande roll spelade F. vid 1789 års riksdag. Själf insatt i bankoutskottet, påyrkade han en instruktion för hemliga utskottet och tillsättandet af ett särskildt statsutskott. Då konungen, som härigenom hotades inför ständerna få framlägga en fullständig tablå öfver landets finansiella ställning, förmådde landtmarskalken Lewenhaupt att genom godtyckligt maktspråk söka kväfva denna framställning, uppstodo nu de stormiga uppträden å riddarhuset, som ledde till sammanträdet å rikssalen d. 17 febr., då konungen sökte förmå adeln till undfallenhet. Då detta emellertid ej hade önskad påföljd, följde den med de ofrälse ståndens hjälp genomdrifna Förenings- och Säkerhetsakten d. 21 febr., sedan konungen dagen förut för att underlätta dess seger fängslat