sjuhundra man, vid Södra Stäket hela ryska styrkan, hvarför han belöntes med friherrevärdighet och generalmajors rang. År 1727 erbjöds honom ett rum vid rådsbordet. Men han utbad sig att fortfarande, i enlighet med sin ärfda böjelse, få tjäna fäderneslandet med sitt svärd. F. tillhörde den krets af de gamle karolinerna, hvilka, sedan landet hämtat sig från de svåra lidandena från Carl XII:s dagar, girigt blickade efter ett tillfälle att i hast återupprätta Sveriges storhet och ära. Han insattes ock af krigspartiet i sekreta utskottet vid 1738--39 års riksdag och var en af de 12 ledamöter af utskottet, hvilka erhöllo i uppdrag att utarbeta den »plan till rikets försvar och säkerhet», på grund hvaraf kriget mot Ryssland sedermera blef förklaradt. Som belöning för sina riksdagsmeriter utnämndes han 1739 till öfverståthållare i Stockholm. Klok och besinningsfull som han var, öppnades dock snart hans ögon för de lösliga kalkyler, på hvilka Hattarnas krigsplaner hvilade, och redan vid följande riksdag gjorde han sitt bästa att motarbeta desamma. Vid 1742--43 års riksdag ådrog han sig genom vissa åtgöranden vid Lewenhaupts afrättning Hattarnas bittra hat och var i sin ordning lifligt verksam att bearbeta stämningen för Mössorna under förberedelserna till 1746--47 års riksdag, under hvilken Hattarna flera gånger sökte sak med F. Som öfverståthållare visade han sig synnerligen nitisk och driftig. Särskildt knyter sig vid hans namn införandet af offentlig belysning, ombyggnaden af slussen vid Söderström, anläggningen af serafimerlasarettet m. m. 1751 serafimerriddare, afled han i Stockholm d. 10 april 1753. Gift 1: 1706 med Margareta Stackelberg, 2: 1715 med friherrinnan Margareta Gyllenpistol och 3: 1750 med grefvinnan Sigrid Margareta Mörner af Morlanda. Funck. Af denna ursprungligen tyska ätt, hvars svenska stamfader Tomas Funck, under förra hälften af 1600-talet, var köpman i Stockholm samt ägare af Löfås, Garpenbergs och Siklå bruk i Dalarna, hafva följande gjort sig mera bekanta. 1. Funck, Johan, mineralog. Född i Stockholm d. 17 dec. 1630. Föräldrar: förenämnde Tomas Funck och Margareta Döpken. Efter idkade studier vid skolan i Stralsund och Uppsala universitet 1645--52, begaf sig F. utomlands och tillbragte flera år på resor i Tyskland, Holland, England, Frankrike och Italien. Han besökte dessa länders förnämsta högskolor och bergverk och förvärfvade därunder insikter i bergsvetenskap. Hemkommen, utnämndes han 1664 af förmyndareregeringen till bergmästare i Uppland, Roslagen och Gestrikland, från hvilken plats han 1671 förflyttades såsom bergmästare till silfververket i Sala och direktör vid Avesta bruk. Adlad och introducerad följande år, befordrades han 1673 till assessor i Bergskollegium. Död d. 12 jan. 1679. Genom sitt fädernearf och den förmögenhet, han bekom i sitt gifte, var F., bland personer af borgerlig härkomst, en af de rikaste på sin tid. År 1670 innehade han af kronan förpantadt gods till ett belopp af öfver hundra tusen daler silfvermynt och ägde jämte en mängd bruk flera stenhus i Stockholm vid den smala gata i staden mellan broarna som efter honom benämnts »Funckens gränd». Gift 1663 med Elisabet Hansdotter, dotter till borgmästaren i Stockholm Hans Hansson. 2. Funck, Tomas, krigare, diplomat. Född d. 25 febr. 1672; den föregåendes son. Såsom ryttmästare vid lifdragonerna deltog F. i slaget vid Klissow och belägringen af Thorn, hvarefter han 1704 utnämndes till öfverstlöjtnant och gjorde samma år ett lyckligt ströftåg mot en trupp sachsare vid Bug. Räddad undan fångenskapen vid Pultava, följde han Carl till Bender, där han 1710 befordrades till öfverste och chef för Södermanlands regemente. Konungen sände F. till Konstantinopel för att såsom befullmäktigad generalkrigskommissarie, i konungens namn, upplåna en större penningesumma, hvilket äfven lyckades. Därefter förordnad till envoyé i Konstantinopel, lät F. narra sig af kaimakan (storvisirens vikarie) och mufti, att lämna sin plats och afresa till turkiska lägret, där han blef mycket snäft emottagen af storvisiren Mehemet och affärdad till Bender till konungen, som med mycket misshag erfor hans förhastade företag. Han återvann emellertid snart Carls förtroende och sändes ånyo till Konstantinopel, dock denna gång i sällskap med flera erfarna svenskar, och lyckades inför sultanen ådagalägga storvisirens förräderi och falhet, hvilket hade denne ämbetsmans afskedande till följd. Återkommen till Bender, deltog han i kalabaliken, men blef tillfångatagen och insatt i fängelse. Han befriades likväl snart och stod just i begrepp att åtfölja Carl från Timurtasch till Demotika, då han insjuknade i feber och dog d. 15 nov. 1713. Ogift. 3. Funck, Carl, riksråd. Född d. 1 dec. 1708; den föregåendes brorson. Föräldrar: landshöfdingen öfver Västmanland frih. Gustaf Funck och Kristina Cronström. F. började och slöt sin bana som ämbetsman inom den civila förvaltningen, ehuru han under en mellanrymd af hela trettio år tillhörde krigarnas leder. Sedan han arbetat ett par år såsom e. o. kanslist i krigsexpeditionen, ingick han 1730 som sergeant vid Svea artilleriregemente; tjänstgjorde som adjutant hos fältmarskalken v. Ungern-Sternberg i pommerska kriget och utnämndes under dess lopp till öfverstlöjtnant vid Södermanlands regemente 1758 och öfverste vid Svea artilleri 1761. Ifrig Mössa lämnade han vid riksdagskallelsen 1760 hären, trots regeringens uttryckliga förbud, för att intaga sin plats vid riksdagen. När Mössorna vid 1765--66 års riksdag kommo i majoriteten insattes F. i sekreta utskottet och utnämndes under riksdagens lopp till riksråd. Af ett kraftigt och energiskt skaplynne, har F. kanske i högre grad än någon annan satt sin prägel å Mössregeringens väl hänsynslösa åtgärder för återinförande af ordning och sparsamhet i