statsförvaltningen och bekämpade därför helt naturligt det på grund af det allmänna missnöjet med dessa åtgärder uppståndna ropet på riksdag 1768. Tack vare Adolf Fredriks tronafsägelse stod sådan emellertid ej att hindra, och F. förklarades vid riksdagen i Norrköping ha förverkat ständernas förtroende i maj 1769. Efter Mössornas seger inkallades han ånyo i riksrådet maj 1772 och var en af de, om också för sent, mest verksamma mot Gustaf III:s revolution. Efter densamma entledigades han från sitt ämbete, och, om han också fortfarande ansågs bibehålla sina förbindelser med den ryska legationen, framträdde han ej mera offentligen i det politiska lifvet. Död å Hofgården i Östergötland d. 22 juni 1783. Gift 1: 1739 med friherrinnan Charlotta Elisabet Cronstedt, 2: 1765 med Brita Odencrantz, dotter till biskopen i Linköping A. O. Rhyzelius. 4. Funck, Alexander, mineralog. Född på Lilla Avesta d. 1 febr. 1716; den föregåendes bror. Hans far hade i yngre år studerat bergsvetenskaperna, hvarför sonen valde samma väg och 1735 ingick som auskultant i bergskollegium. Förordnad till e. o. notarie i samma ämbetsverk 1740, företog han året därefter på uppdrag af riksdagen en resa till Norge, för att taga kännedom om det därstädes inrättade s. k. svarta kompaniet och dess beredningsmetoder vid järnförädlingen. De berättelser, han härom meddelade, ansågos vara af det värde att han 1742 invaldes till ledamot af Vetenskapsakad. och tre år senare utnämndes till direktör för Ljusnedals kopparverk i Herjedalen. Åren 1748--53 gjorde F. vidsträckta vetenskapliga resor i England och på kontinenten och utnämndes efter sin hemkomst till protonotarie i bergskollegium. F., som 1752 blef bergmästare i Södermanlands m. fl. län och 1776 geschworner vid Sala grufva, afled i Norrköping d. 8 nov. 1797. Utom Några anmärkningar i Bergshushållningen, hvilka infördes i Bergsjournalen 1787--88, har F. utgifvit: Beskrifning öfver tjäru- och kolugnars inrättande 1748 och 1772, Observationer om dagsljuset i Salbergs silfvergrufva 1741, samt Undersökning om Åtvidabergs kopparverk 1763. Gift 1756 med Beata Margareta Löfgren. 5. Funck, Fredrik Adolf Ulrik, militär. Född i Stockholm d. 2 dec. 1746; den föregåendes brorson och son till F. 3. Liksom fadern utbytte F. i ungdomen pennan mot svärdet och lät, sedan han någon tid tjänstgjort som kanslist i utrikesexpeditionen, inskrifva sig som korpral vid Lifregementet 1766. Därefter befordrad till löjtnant vid Bohusläns dragoner, begaf han sig till Ryssland och gjorde, såsom ryttmästare i ryska armén, fälttåget mot turkarna 1770--72. 1781 utnämnd till major vid dragonerna, skickades han 1785 af Toll till Norge för att i hemlighet taga reda på den rådande ställningen och nationens sinnesstämning mot danskarna, hvilket uppdrag han fullgjorde med så mycken skicklighet, att han erhöll Gustaf III:s löfte om den snart ledigblifna öfverstlöjtnantsbeställningen vid Bohusläns dragoner. Då samma plats vid Bohusläns regemente kort därefter blef ledig, sökte F. densamma och utnämndes till öfverstlöjtnant 1786. Vid norrmännens infall i Bohuslän två år senare betedde sig F. såsom befälhafvare och krigare på ett så förunderligt sätt, att både befäl och manskap voro öfvertygade om ett förräderi och att F. handlade efter en öfverenskommen plan med fienden. Han icke blott lämnade bron orifven vid det i strategiskt hänseende så viktiga Qvistrum, utan inbjöd norska befälhafvaren, prins Carl af Hessen, att taga sitt högkvarter på hans boställe Bråland, och lät förklara sig för prinsens krigsfånge. Efter krigets slut ställd under krigsrätt blef han visserligen frikänd, men förklarades af konungen afsatt och ovärdig att vidare nyttjas i rikets tjänst 1790. Död, ogift, efter att ett år varit blind, i Stockholm d. 6 juli 1814. 6. Funck, Johan Ture. Född d. 3 april 1767; don föregåendes yngre broder. Vid myndig ålder ägare af en betydlig egendom, Hofgården i Östergötland, ledsnade han snart vid det lugna lifvet i Sverige och begaf sig till Paris, där den nyss utbrutna revolutionen med förunderlig makt lockade hans oroliga sinne. Med eller utan röd mössa deltog han i de revolutionära klubbarnas sammankomster och uppträdde som en väldig jämlikhetsifrare. När Napoleon begynte samla den spridda makten i sina händer, intogs F. till honom af ett outsläckligt hat, på samma gång han med stigande beundran betraktade marskalk Bernadotte, som framdeles, enligt hans öfvertygelse, skulle blifva frihetens hämnare. Ryktet förmäler, att F. till och med skulle besoldat en italiensk bildhuggare, som blifvit efterskrifven för att förfärdiga Napoleons byst, att vid något tillfälle, då han vore ensam med kejsaren, stöta dolken i hans bröst. Huru härmed förhåller sig, är dock tvifvelaktigt. Emellertid blef F. arresterad och hade, när han utsläpptes ur fängelset, förlorat hvad han hade kvar af sin förmögenhet. Återkommen till Sverige, utbredde han sig i loftal öfver marskalk Bernadotte, furste af Ponte Corvo, och var den, som föreslog att Otto Mörner skulle afsändas till Paris som kurir. Hans inflytande på det sedermera skeende tronföljarevalet torde väl på det hela varit tämligen obetydligt, så stor andel han än sade sig haft däruti. Originell ända till sista andedraget, tillbragte han sina sista år i tillbakadragenhet och lugn och afled i Stockholm d. 27 nov. 1824. Ogift. 7. Funck, Fredrik Jakob, patriot. Född d. 5 juli 1778; den föregåendes kusin; son af F. 4. F. valde den juridiska banan och ingick som auskultant i Göta hofrätt 1795 och i Svea hofrätt 1799. Sex år senare hugnad med häradshöfdings fullmakt, förordnades han samtidigt till adjungerad ledamot i Göta hofrätt och utnämndes till lagman i Tio häraders lagsaga 1807. Efter 1817, då F. tog afsked från sitt lagmansämbete, ägnade han