galleriet erhöll ställningen som en af handelsstadens bästa och äfven för vidare kretsar öppna sevärdheter. Fürstenbergska galleriet invigdes 1885 i en särskild påbyggnad till Fürstenbergska huset, och samlingarna bestå företrädesvis af nyare nordisk och fransk konst. F. bestämde i sitt testamente, att samlingarna skulle tillfalla Göteborgs stad, och skyndade sig styrelsen för Göteborgs museum att, delvis i strid mot allmänna opinionen, öfverflytta samlingarne till Göteborgs museum. »Som konstmecenat har Pontus Fürstenberg haft en stor och ingripande betydelse för den moderna svenska konsten. Hur fullt man än må tro på den verkliga talangens förmåga att trots hinder och svårigheter bana sig väg och göra sig gällande, är det dock visst och sant att många af de konstnärer, som nu räknas som våra främsta, ha honom att tacka för den afgörande hjälpen i den afgörande stunden, för att de, när allt såg mörkt ut, fingo nytt arbetsmod och medel till ny utveckling. Den tro, han för snart ett kvarts sekel sedan fäste vid den unga konstnärsfalangen i Paris, har han sedan icke svikit, och de, som han trodde på, ha heller icke svikit honom. Under många år, då de unga konstnärerna hade att kämpa mot alla tröghetens makter här hemma, den akademiska konventionalismen, myndigheternas motstånd och den stora publikens likgiltighet eller missuppfattningar, var Pontus Fürstenberg den ende, som de kunde trygga sig till, på hvars intresse och offervillighet de kunde lita. Han hade den stora förtjänsten att, på samma gång han gaf konstnärerna sitt materiella stöd, låta sig uppfostras af dem; han insåg att en god konstnär äfven har större förutsättningar att förstå och döma om konst än lekmannen, och han försmådde därför icke att taga råd och söka ledning inom konstnärskretsarna». F. var ledamot af Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg samt sedan 1885 hedersledamot af Akademien för de fria konsterna. Jämte sin 1901 aflidna maka utöfvade han en vidsträckt välgörenhet och intresserade sig särskildt för den af henne till Göteborgs stad donerade stora stiftelsen »Eduard Magnus' minne». Död i Göteborg d. 10 april 1902. Fåhræaus, svensk släkt från Gottland, känd sedan medlet af 1600-talet. Namnet upptogs efter Fårö socken af handlanden i Visby Olof Rasmusson (f. 1680 d. 1728). Hans sonsons söner bröderna Olof Immanuel och Johan Fredrik (se nedan) erhöllo hvar för sig adlig värdighet. 1. Fåhræus, Olof Immanuel, statsråd, naturforskare. Född på Slite på Gottland d. 23 mars 1796. Föräldrar: handlanden Karl Niklas Fåhræus och Margareta Katarina Sturtzenbecker. Student i Uppsala 1810, ingick F. 1816 efter aflagd kansliexamen i kammarexpeditionen af konungens kansli; blef 1817 kopist, 1821 kanslist och följande året tillförordnad protokollssekreterare. Under tiden anställd i tjänstgöring i d. v. generaltulldirektionens kansli, befordrades han 1824 till kommissarie vid kontrollkontoret därstädes, följande året till kamrerare vid generaltullstyrelsens revisionskontor och 1826 till chef för västra tulldistriktet. Utmärkt för sin mångsidiga duglighet, arbetskraft och ordningskärlek, användes F. under de femton följande åren i en mängd viktiga uppdrag, mest rörande de internationella handels- och tullförhållandena mellan de tre skandinaviska rikena. Vid omorganisationen af konungens statsråd 1840, inkallades han till ledamot och blef den första chefen för civildepartementet. En mängd nyttiga reformer och genomgripande initiativer vittnade, under hans något mer än sjuåriga statsrådstid, såväl om hans outtröttliga verksamhet, som hans berömliga sträfvanden, att gå jämna steg med tiden. Vi påminna endast om de första landtbruks- och navigationsskolorna, hvilka under denna tid anlades; ombildningen af Landtbruksakademien, utfärdandet af en ny handels-, fabriks- och handtverksordning, med upphäfvande af skråinrättningarna m. m. 1842 upphöjd i adlig värdighet, med bibehållande af sitt fäderneärfda namn, utnämndes han, då han 1847 utträdde ur statsrådet, till landshöfding i Göteborgs och Bohus län, hvilket ämbete han innehade till 1864. Ledamot af ridderskapet och adeln vid de åtta sista ståndsriksdagarna, valdes F. 1866 af Göteborgs och Bohus län till led. af Första kammaren som han tillhörde till och med 1878 års riksdag. Han var därvid 1867 led. af statsutskottet, vice talman 1868--72 och under en del af 1875 års riksdag, och hans ord vägde tungt i kammarens rådslag. 1867--71 var han tillika ordf. i riksbankens styrelse. Allt ifrån ungdomen hängifven naturvetenskaperna, ägnade han dessa sin tjänst på lediga stunder, och vann sig, under det fäderneslandet i honom endast såg den utmärkte ämbetsmannen, bland Europas lärde ett namn såsom skarpsynt forskare och författare i entomologien. Tillsammans med Schönherr utarbetade han det stora verket Genera et species Curculionidum, tryckt i 6 delar i Paris 1838--44, samt har skrifvit flera monografier i Bohemans Insecta Caffrariæ 1848--57 och meddelat flera uppsatser i Vetenskapsakad. och Göteborgs Vetenskaps- och Vitterhetssamhälles handlingar m. m. I sina 1880 utgifna Skildringar ur det offentliga lifvet har han lämnat viktiga bidrag till samtidens historia. Ledamot af Vet.-akad., Vitt.-samhället, hedersledamot af Landtbruksakad., Vetenskapssocieteten i Uppsala och Vitt.-, Hist.- och Antikv.-akad. samt arbetande och korresponderande ledamot af en mängd utländska vetenskapliga akademier och sällskap. Död i Stockholm d. 28 maj 1884. Gift 1823 med Laura Adolfina Sturtzenbecker. 2 Fåhræus, Johan Fredrik, statsråd, generaltulldirektör. Född på Slite på Gottland d. 23 mars 1796; den föregåendes tvillingbror. F. blef efter fem års studier i Uppsala och därstädes aflagda examina, 1816, antagen till e. o. kanslist i handels- och finansexpeditionen och anställd i lika