som slottslofven på Kalmar och upptogs bland riksråden. Död d. 9 dec. 1578, den siste på svärdssidan af den gamla Färla-ätten. Han var enligt äldre häfdatecknare: »en myndig, förfaren, lärd och väl försökt adelsman». Gadd, Pehr Adrian, kemist, ekon. skriftställare. Född i Birkkala socken i Finland d. 12 april 1727. Föräldrar: kronobefallningsmannen Jakob Gadd och Sara Gottleben. Vid Åbo universitet, där G. vid tjuguett års ålder vunnit den filosofiska graden, utnämndes han 1750 till docent i naturalhistoria. Med understöd af allmänna medel företog han därefter 1753--55 flera resor genom södra Finlands kusttrakter och skärgård, för att studera dessa orter i ekonomiskt och naturhistoriskt hänseende. Sistnämnda år utnämndes han till inspektör för salpetertillverkningen i Åbo och Björneborgs län, hvartill 1756 lades uppsikten öfver schäferierna, då han erhöll titel af ekonomiedirektör. Då en ny lärostol i kemi blifvit inrättad vid Åbo högskola, undfick G. fullmakt 1761 såsom dess förste ordinarie innehafvare, hvarjämte han följande året hugnades med titel af »Plantagedirektör». År 1763 förordnades han till universitetets bibliotekarie, hvilken syssla han likväl endast innehade i två år. Ledamot af Vetenskaps-akad., Vet.-soc. i Uppsala samt flera andra svenska och utländska lärda samfund. Död d. 11 aug. 1797. G. var en inom kemien och dess tillämpningsvetenskaper nitisk och verksam arbetare hvars förtjänster äfven i utlandet vunno anseende och beredde honom hedrande anbud därifrån. Af hans skrifter märkas i synnerhet: Åkerbrukets kemiska grunder 1761--64, som föranledde en vetenskaplig strid med kemiens målsmän i Uppsala; Försök till en systematisk inledning i svenska landtskötseln 1773--77; Inledning till stenrikets känning 1787, m. fl. Gift 1759 med Brita Sidonia Fahlenius. Gadelius, Erik, läkare. Född i Stockholm d. 16 juni 1778. Föräldrar: notarien vid stadsauktionsverket Sven Weddewig Gadelius och Katarina Elisabet Holmér. G. blef student i Upsala 1795 och valde genast medicinen till sitt hufvudstudium. Tre år senare lämnade hann emellertid Uppsala och öfverreste till Åbo, där han blef medicine licentiat 1800 och med. doktor 1802. I Stockholm, där han sedan bosatte sig, blef han 1803 intendent vid Sabbatsbergs hälsobrunn och läkare vid därvarande fattighusinrättning. Genom hans nitiska bemödanden anlades 1807 på stället ett brunnslasarett, vid hvilket, äfven sedan hans tid blef upptagen på andra håll och af mera maktpåliggande befattningar, han fortfor att vara läkare under hela sin lifstid. Förordnad till anatomie prosektor 1805, stiftade han 1807 tillika med Berzelius och några andra läkare Svenska Läkarsällskapet och skötte, som dess förste sekreterare, sällskapets angelägenheter 1808--12 och 1818--21. År 1804 hade G. utgifvit sin berömda Handbok i Medicinal-Lagfarenhet och höll med ledning af densamma offentliga föreläsningar i denna vetenskap 1806. Fyra år senare öppnade han en föreläsningskurs för blifvande präster och studerande i läkekonstens elementer och undfick titel af professor s. å. 1810. Förordnad 1811 till professor i teoretisk medicin vid Karolinska institutet, erhöll han i uppdrag att som öfverfältläkare hafva inseendet öfver sjukvården vid Stockholms garnisonsregementen 1813--14. Ledamot af Vet.-akad. 1817. Utrustad af naturen med ett klart omdöme, som ytterligare skärpts af en vidsträckt erfarenhet och stor beläsenhet, ansågs han för en af sin tids utmärktaste läkare och var äfven en af de mest anlitade i hufvudstaden. Under utöfningen af sitt människovänliga kall föll G. offer för en gängse tyfusepidemi d. 2 febr. 1827. Gift 1818 med Emma Charlotta Helling. Gadolin. Västfinsk släkt, som leder sitt ursprung från bonden Anders Mattsson å Maunula hemman i Nykyrko socken, hvilkens son kontraktsprosten Jakob (f. 1678 d. 1758), antog namnet Gadolin. 1. Gadolin, Jakob, matematiker, teolog, politiker. Född d. 24 okt. 1719 i Strengnäs, hvarest föräldrarna, d. v. komministern i Nådendal Jakob Gadolin -- se ofvan -- och hans hustru Anna Lignipæus då vistades såsom flyktingar för ryssarna, hvilka innehade Finland. När föräldrarna efter fredsslutet återvändt till sitt hem, insattes G. i Björneborgs skola, hvarifrån han 1736 skickades till universitetet i Åbo. Då Finland 1742 åter kom i ryssarnas våld, flydde G. öfver till Sverige, där han under ett par år studerade matematik i Uppsala under Klingenstjerna och A. Celsius. Återkommen till Åbo, promoverades han till filosofie magister med första hedersrummet 1745 och blef s. å. docent i matematik, med skyldighet att uppehålla föreläsningarna i ämnet. Tre år senare befordrad till e. o. professor och astronomie observator, emottog han 1751 Vetenskapsakademiens uppdrag att anställa en serie observationer å månen, till utrönande af dess parallax, hvilka observationer, jämförda med dem de La Caille på franska regeringens befallning utfört vid Goda Hoppsudden, vunno allmänt bifall och beredde honom en ledamotsplats i akademien. Året därefter prästvigd, utnämndes han till kyrkoherde vid finska domkyrkoförsamlingen i Åbo, blef 1753 physices professor och sedermera efter hvartannat: teologie doktor 1756; teol. professor 1762; domprost 1779 och 1788 biskop öfver Åbo stift. Död d. 26 sept. 1802. G:s specialitet var matematiken och han åtnjöt inom detta fack stort anseende af sin tids lärde. Såsom teolog var han fördragsam, lika skild från blind hängifvenhet för hvarje dogm, därför att den såsom sådan blifvit vedertagen, som från slapp tolerans och ytlig nyhetslusta. Föröfrigt skarpsynt människokännare, klok, försiktig och fullkomligt herre öfver sina känslor och handlingar, var han synnerligt användbar i politiska