värf, och spelade som fullmäktig för Åbo stifts prästerskap en betydande roll vid riksdagarna 1755--56, 1760--62 och 1771--72, vid samtliga ledamot af sekreta utskottet. I all synnerhet var detta fallet vid den första stormiga riksdagen, då han var en af de mera framskjutna Hattarna och yrkade ett strängt förfarande mot grefve Brahe och hans medbrottslingar. Gustaf III ansåg honom ock så farlig, att han under revolutionsdagarna 1772 höll honom i arrest. Ännu 1775 stod han i sådan onåd hos konungen, att han förbigicks till biskop i Åbo, trots han innehade första förslagsrummet. Han började sedermera närma sig konungen och verkade för hans intressen vid riksdagarna 1786, 1789 och 1792, vid hvilka han återigen var ledamot af sekreta utskottet. Vid 1800 års riksdag bragtes han af åldern till en mera tillbakadragen roll. Gift 1757 med Elisabet Brovallius, dotter af biskop Johan Brovallius (se sid 141). 2. Gadolin, Johan, kemist. Född i Åbo d. 5 juni 1760; den föregåendes son. G. hade af prof. Gadd njutit undervisning i kemi, innan han 1779 begaf sig till Sverige för att under Torb. Bergman i Uppsala ytterligare utvidga sina kunskaper i denna vetenskap. Här kvarstannade han i trenne år och promoverades 1782 till filosofie doktor. 1785 blef G. e. o. adjunkt i fil. fakulteten i Åbo och kort därefter e. o. professor. Han erhöll survivance på kemiska professuren efter prof. Gadd och tillträdde den efter dennes död 1798, men fick ej förrän flera år efteråt uppbära professorslönen. Under tiden spridde sig hans rykte såsom kemist vida i den lärda världen och beredde honom den smickrande utmärkelsen att från universitetet i Göttingen 1804 få emottaga ett kallelsebref att blifva den ryktbare Gmelins efterträdare. G. afböjde emellertid anbudet och behöll sin plats i Åbo. Vet.-akad. i Stockholm, Vet.-soc. i Uppsala, Vet.-akademierna i Petersburg och Dublin jämte en mängd andra in- och utländska lärda samfund tillägnade sig honom såsom ledamot. Efter Finlands förening med Ryssland kvarstannade G. i Åbo och fick där emottaga flera bevis på sin nye monarks bevågenhet. 1822 erhöll han på egen begäran afsked såsom emeritus och dog d. 15 aug. 1852 på Sunila säten i Virmo. Sina första själfständiga arbeten utgaf G. 1784 i disputationen De theoria caloris corporum specifici och i uppsatsen Om kroppars absoluta värme. Under en utländsk resa 1786--88 utförde han i London en undersökning om järnmalmens proberande på våta vägen, som bl. a. innehåller måttanalysens första användning inom kemien. I hans 1792 utkomna De theoria caloris corporum specifici, i Vet.-societetens handlingar, meddelar han de första fullt noggranna bestämningar rörande värdena för vattnets och isens latenta och specifika värme. G. har vidare uttalat märkliga åsikter om förbränningens natur, upptäckt en ny jordart, ytterjorden, utgifvit, 1794, en förträfflig Inledning till kemien, o. s. v. Han var lifligt intresserad i samtida fosterländska företag, och det var han, som först tänkte på bildande af Finska hushållningssällskapet. Gift 1: 1794 med Hedvig Magdalena Thileman; 2: 1820 med Ebba Katarina Palander. Gagner, Lars Peter, präst, författare af uppbyggelseskrifter. Född i Karlstad d. 5 nov. 1791 och son af handskmakaren Edvard Nyqvist. Uppfostrad af sin moster, antog han hennes och moderns namn Gagner och vigdes efter afslutade studier i Uppsala till präst 1819. Han utnämndes s. å. till lärare vid lifgardets regementsskola och 1820 till slottspastor vid Rosersberg samt blef 1821 regementspastor vid Värmlands fältjägareregemente. Kallad 1822 till tjänstgörande hofpredikant, utnämndes han 1825 till regementspastor vid Andra lifgardet och befordrades två år senare till kyrkoherde i Ölmestads pastorat af Vexiö stift. Efter en fjortonårig verksamhet på denna plats förflyttades han 1841 såsom kyrkoherde till Arvika och utnämndes 1844 till kontraktsprost. Död d. 11 maj 1869. G. utvecklade en liflig verksamhet såsom författare af andliga uppbyggelseskrifter och har, förutom en årgång Predikningar och Nattvardsbetraktelser 1828--32, utgifvit Catechetisk lärobok eller Luthers lilla Cateches, omarbetad 1831, som i flera upplagor utgått i hundratusentals exemplar; Andeliga Betraktelser, utförda med den Hel. Skrifts egna språk etc. 1834; Bönebok för barn och ungdom 1837; Till nattvardsbarnen 1836; Till den uppväxande ungdomen 1838; Biblisk Historia uti sammandrag för folkskolor och allmogens barn 1841; Högmässopredikningar öfver de nya högmässotexterna 1862--63, m. m. Gift 1826 med Maria Jakobina Blomner. Gagnerus, Samuel, vitterhetsidkare, pedagogisk skriftställare. Född i Västerås d. 21 juni 1731. Föräldrar: d. v. lektorn, sedermera kyrkoherden i Himmeta, Matthias Gagnerus och Katarina Tillæus. Med en för sin tid grundlig lingvistisk och estetisk underbyggnad promoverades G. 1758 till filosofie doktor i Uppsala. 1763 blef han amanuens vid K. biblioteket och antikvitetsarkivet, i hvilket senare verk han 1770 utnämndes till assessor och translator. 1767 upptogs G. i det vittra samfundet Utile Dulci och blef där snart en inflytelserik och verksam ledamot. På uppdrag af de öfriga medlemmarna åtog han sig att författa företalet och besörja utgifvandet af första delen af sällskapets vittra samlingar, s. k. Vitterhetsnöjen, hvilken utkom 1769. Berömvärdare än hans vittra verksamhet var hans skarpsinniga flit vid ordgranskningen af svenska språket, hvarvid han föreslog att i skriftspråket upptaga äldre och uttrycksfulla ord ur forn- och folkspråket. Dessa hans språkarbeten förde honom till ett närmare studium af Stjernhjelm, hvars förtjänster om svenska språkets rykt han allt mera lärde sig uppskatta och slutligen hos honom stadgade ett beslut att fira den store skalden och språkforskaren med ett Äreminne. Till mönster för detsamma valde han fransmännens »éloges» och gaf därigenom, ehuru hans arbete i sig själft är