bror. Anders G. hade från Sverige hämtat och till katolska läran omvändt två sina yngre bröder, hvilka båda antogo hans adliga namn. Den äldre, Lars, gick i venetianska republikens tjänst, bragte sig upp till öfverste och lämnade vid sin död en betydlig förmögenhet, som ärfdes af den yngste brodern Johan. Denne hade tjänt som dragon i österrikiska hären men öfvergått till det andliga ståndet och blef snart genom kunskaper och lågande nit så utmärkt, att han valdes till pater prior för jesuitkollegiet i Linz och hade till och med några år förtroendet att vara biktfader åt kejsar Carl VI i Wien. Arftagare efter brodern, föresatte han sig att uteslutande använda sina rikedomar till befordrande af nordens omvändelse. I sammanhang med sitt kollegium inrättade han en enskild undervisningsanstalt, där svenska ädlingar kunde erhålla katolskt ändamålsenlig uppfostran och, såsom man försäkrade, utan något slags samvetstvång. Med stora uppoffringar hämtade han från Sverige unga gossar, men ditskickade i stället en och annan förklädd omvändare. En af dessa, en norrman, pater Rinck ankom på 1730-talet till Ystad, men fick genast regeringens befallning att vända tillbaka. Å andra sidan hade en tullinspektör Ahlberg i Alingsås låtit förmå sig att utsända åtta svenska ynglingar, men anslaget upptäcktes, och sex af dem återhämtades i Göteborg. Pater G., hvilken enligt den beskrifning man har om honom, äfven i det yttre bar prägeln af en äkta jesuit, lång, torr och mager, med svartbrunt hår, afled i Linz 1736 i hög ålder. Garney, Johan Carl, bergstjänsteman. Född d. 26 dec. 1740 på Öns bruk i Elfkarleby socken af Gestrikland, där fadern, härstammande från en gammal vallonsläkt, var bruksförvaltare. Det rörliga brukslifvet, hvartill G. från sin barndom varit vittne, bestämde honom för bergsvetenskapen. Student i Uppsala 1759, ingick G. efter slutad akademisk kurs som auskultant i bergskollegium 1761. Enligt uppdrag af samma ämbetsverk biträdde han några år öfvermasmästaren Bengt Qvist vid utförandet af en mängd byggnadsarbeten, och utnämndes till hans efterträdare som öfvermasmästare i Nora distrikt 1769. Elfva år därefter utbytte han denna plats mot en dylik i Värmland och befordrades 1790 till direktör öfver tackjärnsblåsningarna i riket. Ledamot af Vet.-akad. Död d. 18 april 1808. År 1791 utgaf G. sin Handledning i svenska masmästeriet, ett arbete, som icke blott inom fäderneslandet vunnit det utmärktaste erkännande, utan af de flesta utlänningar, som skrifvit om järnhandteringen, citerats som en källa af klassiskt anseende. Det omarbetades och utgafs i ny upplaga 1816 af K. J. Lidbeck. Gift 1: med A. M. Roman och 2: med M. H. Berg. Gathenhjelm, Lars, kapare. Född på gården Gatan i Onsala socken i Halland den 30 nov. 1689, kallade sig Lars och brodern Kristian först Gathe. Föräldrar: skepparen Anders Börjesson och Kristina Larsdotter Hjelm. Lars, eller som han af folket kallades, »Lasse i Gatan», växte upp på sjön, blef stark, modig och samvetslös, och ansågs redan i ungdomen hafva för sig affärer, som rättvisan icke skulle erkänt tillbörliga. När Carl XII utfärdade kaparebref för att utöfva vedergällningsrätt mot danskar och engelsmän, skyndade Lars att erhålla ett för att opåtaldt få bedrifva sina, förut i hemlighet öfvade, sjöröfvarebragder. Liksom de gamla vikingarna, när de stigit i sina skepp, förklarade hela mänskligheten krig, så skonade icke heller G. vare sig vänner eller fiender. Emellertid gjorde han de senare ett betydligt afbräck och samlade sig inom kort tid samt på allahanda sätt ansenliga rikedomar. 1715 skulle han med hvarjehanda förråd undsätta det belägrade Stralsund, då han oförmodadt fann sig omringad af danskarna. Jagad och upphunnen, brände han skepp och last, på det ingendera skulle falla i fiendens händer. Denna bragd behagade Carl XII så mycket, att hann skänkte den tjugusjuårige kaparen -- jämte hans bröder -- adlig värdighet, med namnet Gathenhjelm, och insatte i hans vapensköld en strålande sol, som uppgår öfver en halländsk stengärdesgård. Förtrytelsen, som denna utnämning väckte, steg till sin höjd, när G. kort därefter i Sveriges tjänst och till befälhafvare på ett af sina fartyg antog en förrymd irländare, John Norcross, en af Englands mest vanryktade sjöröfvare. Det oaktadt fortfor Carl att skänka G. sitt skydd. Han upplät åt honom ett gammalt i Göteborg varande skeppsvarf, lånade honom kronans örlogsfartyg och upphöjde honom 1717 till namn och värdighet af kommendör af flottan. Men då han äfven fruktade Carls närgångna anspråk på lån och gärder, beslöt han, oaktadt förbudet om all utförsel af guld och silfver, att sätta sina rikedomar i säkerhet och inskeppade i hemlighet en mängd klingande mynt att öfverföras till Holland. Företaget förråddes likväl af någon förtrogen kaparekamrat, så att fartyget togs i beslag, hvaröfver G. skall blifvit så uppskrämd, att han sjuknade och dog d. 25 april 1718. Gift 1711 med en skeppardotter Ingela Hammar. Under någon af sina kaparefärder hade G. uppsnappat tvenne konstrikt arbetade marmorsarkofager, som blifvit beställda i Rom för danska konungafamiljens räkning. Han lät likväl bekväma sig att i Köpenhamn af danska regeringen utbyta dem mot ett par andra, hvilka, med prunkande inskrifter, i Onsala kyrka förvara makarna Gathenhjelms stoft. Gavelius, Peder, rättslärd, ämbetsman. Född i Gefle d. 8 sept 1601. Föräldrar: borgaren och rådmannen Peder Hansson och Ingrid Pedersdotter. Sina första akademiska studier gjorde G. vid universitetet i Uppsala och fortsatte dem sedan under tretton års utrikes resor och besök vid tyska, holländska och franska högskolor. Han förvärfvade sig härunder ett så stort anseende för lärdom, att universitetet i Jena erbjöd honom en akademisk lärostol, hvilken han dock afsade sig. Han begaf sig i stället till Frankrike, där han kreerades till juris doktor 1634. Återkommen till fäderneslandet blef han assessor i Svea hofrätt, valdes 1637 till borgmästare i Stockholm samt bevistade i denna