sig bemärkt, var genom ett Äreminne öfver riksföreståndaren Sten Sture d. ä., som af Svenska akademien prisbelöntes 1803. Detta litterära specimen efterföljdes af en myckenhet skrifter af historiskt, statistiskt och vittert innehåll, såsom Kalmare-unionens historia 1807--11, Skandinaviens historia under konungarna af Folkungaätten 1819, Skandinaviens krigshistoria ifrån Kalmare-Föreningens upphäfvande till freden efter Carl XII:s död 1821, Sveriges Historia i sammandrag 1824, Staden Götheborgs historia 1814--15, Utkast till en Svensk statistik 1816--20, det egentligen första systematiska arbete af detta slag. Af vittra arbeten märkas: operan Jorund, som vann stora priset i Sv. akademien 1812, Dramatiska Skrifter 1811, Skaldestycken 1813, Nyare Dramatiska Skrifter 1837 m. fl.; Engelskt och svenskt Handlexikon 1807, 2:a uppl. öfvers. och tillökt af Deléen 1832, Svenska Djurens historia, med träsnitt 1817, tidskrifterna Journal för Konster, Moder och Seder 1815 samt Archif för hushållningen och näringarna 1828--32 m. m. Han var äfven i flera år medarbetare i tidningen »Anmärkaren». Gift 1811 med Jeannetta Vilhelmina Hedmansson. 2 och 3. Granberg, Jeannette Charlotta och Louise Elisabet, se Stjernström. Granberg, Johan Olof, konstforskare. Född i Stockholm d. 24 sept. 1858. Föräldrar: artisten Rudolf Granberg och Elisabeth Lindström. Student i Lund 1879, företog G. 1882 en längre utländsk studieresa. Han utgaf 1883 Pieter de Molijn och spåren af hans konst, som på det amplaste lofordades af W. Bode och som gaf den förbisedde målaren hans rangplats i konsthistorien som en af det holländska landskapsmåleriets grundläggare. G. som 1884 blef e. o. amanuens vid Nationalmuseum och anordnade samma år (äfvensom 1893) i Stockholm en utställning af äldre mästares taflor, utgaf 1885, efter en ny utländsk resa och efter att på eget initiativ ha bedrifvit forskningar i olika delar af landet, första häftet -- mer kom aldrig ut -- af Sveriges privata tafvelsamlingar, som året därpå följdes af den stort anlagda Catalogue raisonnée de tableaux anciens inconnus jusqu'ici -- endast 1:sta bandet utkom -- som innehöll en mängd nya upptäckter och tillförde konstlitteraturen ett femhundratal förut till största delen obekanta, mest nederländska målningar. G., som 1886 till dess upphörande (1900) var redaktör för Ny Illustrerad Tidning och sedan 1899 är bibliotekarie vid Konstakademien, har vidare utgifvit: Konsthistoriska studier och anteckningar 1895, Drottning Kristinas tafvelgalleri på Stockholms slott och i Rom, dess uppkomst och öden ända till våra dagar 1896, en fransk uppl. 1897; Allart van Everdingen och hans »norska» landskap, det gamla Julita och Wurmbrandts kanoner 1902, hvari han bevisat att den berömde konstnärens i Europas muséer spridda landskap icke, såsom man förut trott, äro norska, utan svenska och för öfrigt lämnar nya bidrag till Julita bruks och läderkanonens historia, samt Kejsar Rudolf II:s konstkammare i Prag och dess svenska öden, s. å., hvari han, fullföljande sina forskningar om drottning Kristinas galleri, leder i bevis att drottningen vid sin afresa ingalunda -- såsom alltid påståtts -- medtog hela sin tafvelsamling, utan endast en jämförelsevis ringa del däraf, att ansenliga rester däraf kunna uppvisas såväl i Nationalmuseum som på Gripsholm och i privatsamlingar och att hon genom egna förvärf, kring den ganska ringa kärnan af från Stockholm medförda taflor, bildade sitt ryktbara tafvelgalleri i Rom, hvars växlande öden ända till vår tid af förf. följas. G. har dessutom offentliggjort åtskilliga konsthistoriska uppsatser i tidskrifter och tidningar. Hela hans författarskap vittnar om grundlig lärdom och stort skarpsinne och G. intager ett framstående rum bland samtidens konsthistorici. Gift 1889 med Amalia Fröding. Grandel, Lars, medaljgravör. Född i Skara 1750. Föräldrar: lektorn därstädes Lars Grandel och Cathrina Tegnæus. G. ägnade sig tidigt åt konsten och hade sedan sitt tjugonde år varit elev af prof. G. Ljungberger, då han 1780 erhöll det understöd, Fehrman åtnjutit under sin utländska resa. Han begaf sig därpå till södern, hvarest företrädesvis Rom 1782--96 blef hans älsklingstillhåll. 1794 häktades han för förment delaktighet i Armfeltska sammansvärjningen, men blef följande år efter ett hårdt fängelse åter frigifven. Under sin Romavistelse hade han gjort bekantskap med tafvelsamlaren d:r C. Martelli och blef den, som inledde staten uti det sedermera tämligen ofördelaktigt befunna inköpet af hans målningssamling. År 1796 återvände G. till Sverige, där han snart kom i åtnjutande af ett visst anseende för en klassisk formgifning och mycken smak i enskildheterna. G., som 1796 blef professor vid Konstakademien och 1799 medaljör vid k. myntet, afled först d. 31 maj 1836. Hans medaljer äro tämligen få, och flertalet dessutom osignerade. Gravallius. Pedagogen vid Sundbyholms skola Olof Wallstedts och Margareta Elisabet Gravius' son Peter, f. 1740, d. 1807 som kyrkoherde i Järna i Södermanland, antog genom sammanställning af föräldrarnas namn namnet Gravallius. 1. Gravallius, Daniel Ehrenfried, präst, vitterhetsidkare. Född d. 4 okt. 1777 i Stockholm, Föräldrar: kyrkoherden Peter Gravallius och Maria Kristina Zickermann. Student i Uppsala 1797, valde han det prästerliga ståndet och utnämndes 1803 till e. o. bataljonspredikant vid Södermanlands regemente, befordrades 1827 till kyrkoherde i Skagershult af Strengnäs stift och förflyttades därifrån 1830 till kyrkoherdebeställningen i Frustuna och Katrinenäs församlingar af Södermanland. Död d. 18 nov. 1849. Som fältpräst deltog G. först i det finska kriget 1808--09, då han blef krigsfånge i Skellefteå, och sedermera i tyska kriget 1813, då han blef tillfångatagen af fransmännen i slaget vid Leipzig men snart åter