frigifven. Redan under sin vistelse vid universitetet utgaf han en liten samling poem under titeln Promenadläsning 1802 och uppträdde sedan tid efter annan med hvarjehanda vitterhetskram: Resa från Gräddö till Ratan 1809, som skall vara ett slags efterhärmning af Wallenbergs »Min son på Galejan»; Religionen, skaldestycke 1809, Den yngre baron Münchhausens märkvärdiga öden och bedrifter 1810, Näsknäppen 1815 och Näsknäppens ungar 1815, de bägge sistnämnda insatser i den beryktade litterära striden mot Grewesmöhlen; Skaldestycken 1818, Thure, kalender, cousin till Calle och Carolina 1845 m. m. Gift 1814 med Katarina Lovisa Holmbrinck. 2. Gravallius, Karolina Vilhelmina, romanförfattarinna; den föregåendes svägerska. Född i Mogata församling af Östergötland den 7 sept. 1809. Föräldrar: d. v. vice pastorn, sedermera kyrkoherden i Gårdeby Carl Peter Isakson och Anna Hallberg. En från barndomen oemotståndlig lust för läsning framkallade hos henne tidigt några egna försök af litterär verksamhet. Men så väl det ena som det andra fick mestadels stå tillbaka för andra föremål, åt hvilka förhållandena i hennes fädernehem tvungo henne att offra sin tid och omtanka. Först efter faderns död 1831, då hon som lärarinna kom ut i världen, fick hon mer ostördt följa sin böjelse för litterära sysselsättningar. År 1844 utkom hennes första roman Högadals Prostgård i Thomsons »Kabinetts-Bibliotek» och emottogs med ett bifall, som uppmuntrade henne att fortgå på skriftställarebanan. Hennes kort därefter ingångna äktenskap med kontraktsprosten i Toresund af Strengnäs stift Lars Kristian Gravallius och nya husliga plikter afbröto dock för en tid hennes författareplaner. Det var först senare hon uppträdde med: Albumet, novell 1864, Upptäckten, roman, 1864, Hårflätan 1881, m. m. för hvilka arbeten, liksom för en mängd berättelser och skildringar i kalendrar och tidningar, hon begagnade signaturen »förf. till Högadals prostgård» och hämtade det romantiska stoffet ur svenska folklifvet. Död d. 22 nov. 1884 vid Tumba. Grave, Sebastian, bergsbruksidkare. Född i Filipstad d. 25 dec. 1684. Föräldrar: handlanden i samma stad, Bryngel Sebastiansson Grave och Brita Torstensdotter. G:s ovanliga håg för mekaniska sysselsättningar skaffade honom Polhems bevågenhet, och under denne berömde mans handledning utvidgade han sina kunskaper så att han 1712 antogs till auskultant i bergskollegium. Från denna tid gjorde han bergshandteringen till hufvudyrke och sysselsatte sig under flere år med att i sin hembygd Värmland uppsöka malmstreck och grufvor. Med kapital, som till större delen försträcktes af handlanden i Göteborg Hans Olsson Ström, började han 1724 vidsträckta bruksanläggningar i Säfsnäs och Nås' finnmark och uppbyggde på den korta tiden af elfva år Gravendals, Fredriksbergs och Annefors' järnbruk samt Strömsdals och Ulriksbergs masugnar. De svårigheter, han härunder hade att bekämpa, och hvilka i följd af egotvister ett par gånger gingo ända därhän, att hans nya bruksbyggnader voro dömda att rifvas, ekonomiska bekymmer och kroppsliga öfveransträngningar verkade tillsammans undergräfvande på hans hälsa och lade honom i grafven d. 14 mars 1748. På sotsängen erhöll han ett besök af kommerserådet Klas Grill, som på slutet varit hans förläggare, och mottog dennes löfte, att G:s arfvingar skulle få behålla egendomarna, om han kunde uppgifva någon pålitlig man, som ville åtaga sig brukens drifvande. Polhem, G:s gynnare och vän, föreslog härtill sin brorson Lars Polhammar, hvilken fullgjorde sitt värf med sådan klokhet och redlighet, att, ehuru skulderna vid G:s död uppgingo till hela bouppteckningsbeloppet, bruken efter sexton år öfverlämnades till änka och barn skuldfria och i fullkomlig ordning. Gift 1729 med Anna Kristina Chenon. Greiff, Johan Ludvig Bogislaus von, militär. Född d. 30 jan. 1757. Föräldrar: kaptenen Gustaf Johan von Greiff och Katarina Lovisa von Poll. G. inskrefs som barn i krigstjänsten och blef 1774 kornett vid Bohusläns dragonregemente, med permission att i Uppsala fortsätta och afsluta sina studier. 1786 erhöll han transport till Västmanlands regemente och hade där hunnit till kapten, då kriget med Ryssland utbröt 1788. Efter någon tids vistelse i Finland erhöll Greiff Gustaf III:s uppdrag att under förevändning af enskilda angelägenheter afgå till Stockholm med några hemliga depescher i anledning af Anjalaförbundet. Återkommen, bevistade han fälttågen 1789 och 1790 som ryttmästare vid Lifregementets dragonkår. Han tog 1801 afsked ur krigstjänsten. 1803 erhöll han fullmakt som hofjägmästare, med afseende på sina insikter i jakt och djurfångst. Han lefde sedan utan någon offentlig befattning och föga känd, tills slumpen förde honom in i händelserna 1809. Då Gustaf Adolf revolutionsdagen d. 13 mars sökte undkomma ur slottet, möttes han på inre borggården af Greiff, som företog sig att hindra hans flykt. Ursinnig öfver det oväntade motståndet, gjorde konungen ett häftigt utfall med värjan, genomborrade rockärmen och sårade G. lindrigt i vänstra armen. G. fattade då konungen om lifvet och bar honom tillbaka upp på hans rum. En vedbärare, som blef vittne till detta sällsamma uppträde, skyndade fram och frågade hvad man ämnade göra med konungen, hvarpå G. fyndigt svarade: »Du ser ju att konungen är sjuk. Men vi skola nog sköta honom!» Man kan således säga, att det var G:s själsnärvaro, som i det viktigaste ögonblicket räddade revolutionens sak och framkallade de händelser, som blefvo vändpunkten i Sveriges historia. Till en början anbefalldes G. att köra den vagn, i hvilken Gustaf Adolf om aftonen samma dag fördes ut till Drottningholm. Han fick sedan följa honom till Gripsholm och där kvarstanna under hela den tid,